Fettisdagsbulle - say no more

Ni vet, jag är född i Norrköping och hade mina första nio år där. När jag var barn åt man fettisdagsbullar eller fastlagsbullar, semlor hade v inte hört talas om trots att Norrköping då var Sveriges fjärde största stad. Senare, alldeles i början av 60-talet kom vi till Stockholm som invandrare och med bred östgötska blev jag killen som pratade ganska så konstigt. Här åts just semlor och redan i januari vilket inte fanns i sinnevärlden. "Då hinner man ju tröttna på dem" sa morsan. "Konstigt", tyckte farsan som hade för sig att han läst om att det är förbjudet att baka semlor för fettisdagen i fastan.

Här åt man semlor till kaffet, vilket var ännu konstigare, att man förhöjt fettisdagsbullarna till bakelser. Hos oss värmdes mjölk från mjölkkanna med gräddskiktet  nedrört. Så skulle det serveras i djup tallrik och med så mycket mjölk att semlan lättade från fatet och slöt en smula. Kanel skulle dessutom doftas över. Och när semlan så sakteliga blöttes upp från undersidan av den rykande heta mjölken, ja, den doften av vetedeg och kardemumma blandat med gräddmjölken och den grova mandelmassan - se då visste man att påsken var i antågande.

(Så ska jag villigt inrymma att samvetet fick sig en törn när jag satte i mig semlan på bilden och gick mot allt jag inte vill)