Det enkla är det goda

Ibland blir det stockning av varor i kylen. Sånt man köper hem i tronöver att det ska gå åt illa kvickt, men blir liggande tills det sloknar och blir kastmoget.
En som riskerade kastmognad var ett prima huvud romansallad. Tanken var väl en sallad med fläsk och förlorat ägg, men tiden räckte väl inte och nya tankar på annat kom emellan.
Hatar att saker och ting förgås. Om så ock ett sketet salladshuvud för 14 spänn.
Skar det längs till hälften och sedan flankerna ytterligare till hälften om vardera mittskärningen. Vek ut. Hettade upp lite vitlöksolja i gjutjärnspannan och stormstekte en halv minut på var sida. Dressade lime över, vände ytterligare en gång, saltade och lade upp på skärbräda och skar i portionsbitar. Så djäkla enkelt och fantastiskt gott.

Den vidunderliga nogsamheten och utnyttjandet av allt

Jag sa ju det, att jag har en dold fäbless för handarbete. Sådant arbete som går för en spottstyver på loppisar och auktioner, som inte längre tillmäts något alls.
En till mig mycket närståendes släktingar på spinnsidan och i Sollentuna fick över mjölsäckar och sydde genast om det fina tyget till handdukar med nogsamt broderat monogram.
Det är en märklig känsla att nu sitta med den handduken i knät till middag och som servett, genomtänkt finfållad så att det taktila blir en njutning.
Säckarna var transportörer av mjöl till jästfabriken som provbakade med egen jäst och fint vete. Att därifrån bli monogrambroderade kökshanddukar vittnar om omsorg, återbrukstanke, tillvaratagande, ödmjukhet och estetisk ådra. Vetesäckarna berättar den säregna historien om jästfabriken och människorna både som arbetare och boende i trakten.
Försiktigt använde jag handduken som en generöst tilltagen bordsservett och vek med aktning ihop den att användas till nästa middag.