En till mig mycket närståendes släktingar på spinnsidan och i Sollentuna fick över mjölsäckar och sydde genast om det fina tyget till handdukar med nogsamt broderat monogram.
Det är en märklig känsla att nu sitta med den handduken i knät till middag och som servett, genomtänkt finfållad så att det taktila blir en njutning.
Säckarna var transportörer av mjöl till jästfabriken som provbakade med egen jäst och fint vete. Att därifrån bli monogrambroderade kökshanddukar vittnar om omsorg, återbrukstanke, tillvaratagande, ödmjukhet och estetisk ådra. Vetesäckarna berättar den säregna historien om jästfabriken och människorna både som arbetare och boende i trakten.
Försiktigt använde jag handduken som en generöst tilltagen bordsservett och vek med aktning ihop den att användas till nästa middag.
1 kommentar:
Jag förstår precis vad du menar. Jg har linnedukar från min mor, som hon själv vävt. Handdukar. örngott, laga med hennes insignier.
OCH jag har min älskade mormor ANNAS KÖKSHANDDUKAR, SOM JAG ALDRIG RÖR (förlåt., menade inte varslar, slog fel, men orkar inte skriva om).
Det hela är liksom lite heligt.
Skicka en kommentar