-->
Återigen, det där
man ser på stan, men blundar för och upprörs när det är för sent, när saker och
ting låts vara och man ångrar sig, varför röt jag inte i, varför vände jag inte
upp och ner på den sneda verkligheten, varför inget röj?
Fick mig berättat så
jag behöver egentligen inte.
Apoteket i Helenelunds Centrum häromdagen. En
pappa md en son i kön före framme vid luckan. Han har en öppnad öl i handen,
sonen en bit bredvid. ”Jag ställer den här så länge”, säger pappan och placerar
ölflaskan på disken vid sidan om apotekaren. ”Pappa, du ska inte ha öl med dig”,
säger sonen på det där underdåniga men samtidigt ansvarstagande sättet, det där
lite rädda men väl medveten var alla gränser går i alla fall där och då, annars
vilsen över den apterade bomb han sällskapar med och kan brisera när man minst
anar det.
”Du dricker för mycket”, säger pojken så att alla kan höra det, men
det är inte meningen för han riskerar störa pappsens integritet.
Så får den öldrickande
och salongsberusade pappan medicinen han ska ha. Tar sin flaska och går ut och
sätter sig på en bänk på torget utanför. ”Måste du dricka nu”, frågar pojken
fullständigt uttröttat i själen.
På apoteket ser vi genom fönstren hur personalen sprayar disken och torkar rent efter ölflaskan.
