onsdag 28 februari 2018

Nattvandring IX




Det enda som bröt tystnaden var blåsten och knarrandet…nej, småvisslandet av skornas steg i nyfallna snön.
Påminner mig en vän som inte klarade av gnisslet, knarret av skosulor mot nyfallen snö i vinterkyla. Klarade inte av ljudet och inte heller den lilla vibration i fötterna som uppstår vid varje steg och som förstärks av själva knarret.
De blev ett stort handikapp första vintern han blev varse om sitt handikapp. Han gick aldrig ut i snöväder och gick därmed miste om tystnaden, om lugnet, om skönheten.


...om du kommer ihåg?


De finns nästan kring alla orter, alla hålor, med alla minnen och all nostalgi, dessa sidor på Facebook som ska få oss att minnas och ge oss en plats i världen; "Du vet att du är från..."
Tänker att de där sidorna är ganska viktiga ändå för de skapar identitet och tillhörighet även för dem som sedan länge flyttat bort och är någon annanstans eller till och med om människor, platser och föremål som inte ens längre finns.

Ett sådant föremål är kådisapparaten.
Den här såg jag på tekniska museet och det tog lång tid att förklara för August 10, funktion och innehåll. Frågorna var många och snuskfaktorn hög.

För 40 år sedan fanns de i snart sagt vart och varannat gathörn.
En av dem fanns nere i gamla Tureberg. På väggen till färghandeln vid  Bloms blommor. Huset låg någonstans närmare dagens busshållplats än Satelliten.

Här kunde man se folk komma åkande i bil och anträda trappen upp mot maskinen iklädda pyjamas, morgonrock och tofflor, oj, det var bråttom!
Här stod finniga ynglingar och tittade sig runt omkring för att övertyga sig att inte vara sedda, nervöst och förväntansfulla med halvstånd, fumlande med slantar för ett trepack knullgummi.

Ser man rent generellt kanske dessa maskiner borde göra nytta även idag i HIV och klamydiatider. Då, på den tiden 1969, var slogan "Ikväll får 80 svenskar gonorré". Gonnorren var förödande och det allmänna uttrycket för att ha fått "drypan" var att "pissa taggtråd"!

Några år senare uppdaterades RFSUs kampanj till att "Ikväll får 107 svenskar gonorré".

Maskinerna var ständigt öppna!

tisdag 27 februari 2018

Nattvandring VIII



De där nätterna, nätterna som bara är mina egna...och Assars. Där går vi i tystnaden, som bara bryts av min konversation med honom och hans trygga blick mot mig efter en djupdykning han gjort i snön, plogat och skapad kockor av is i den mjuka pälsen.
Det är så tyst att man kan höra ljuden av ljusen. Den där vibrerande tonen av blått, av rött, av grönt och snön dämpar allt annat, till och med förbirusande nattåg som bara syns, syns som en virvel.
Såg du tåget Assar?
Vi går förbi Missionskyrkan och jag berättar att där minsann var jag på Sinnesrogudstjänst i söndags kväll, med en delning som tog skruv ända in i minnesbarken. Hur det vände för en människa i alla helvetens kval, över en natt, över en kapitulation, överlämnande. Assar möter min blick under lyktstolpe med ljus som vajar i vinden och som är alldeles gult, så gult och varmt att skuggorna av oss blir iskallt blå mot snön. (Ittens)! Han förstår verkar det som.
Allt den där människan älskade, eller snarare det enda, togs ifrån honom brutalt och med våld. Och ändå kom han till förlåtelse, förlåtelse för sin egen del, sina tankar, sin ångest, sin ilska och för de som dikterat det arma livet. Nu, nu stod han på egna ben, med ett eget förtroende.
Så berättade jag för Assar och sa att jag ska gå dit igen om en månad, nästa gång det är sinnesrogudstjänst, nästa delning.
Fortsatte ner mot torget, ner genom stadsgatan. Det är tomt, översnöade bilar, iskyla och virvlar av snö, bitande kallt...han gillar det, han njuter av det Assar och av mitt prat i tystnaden av ljusen som glittrar och blir till kaskader av komplimentära färger i skuggspelet mot orörda snön. En plogbil i fjärran.
Assar, kom nu, vi går hem!

fredag 23 februari 2018

Nattvandring VII



Försöker skärpa blicken där ute i mörkret. Ni vet spänner musklerna kring ögonen så att de kisar. Assar drar, jag kisar och spänner ömsom och slappnar av ömsom.
Det är bara kanske 25 meter. Lika långt som att skjuta ett rådjur eller hare med hagelbössa. Gör allt jag kan för att se in i lägenheten. Som en peeping tom står jag där, smått upphetsad.
Assar, står still. Luktar på en gul fläck i snön.
Ser ändå inte det jag vill se där inne i den upplysta lägenheten. Det rör sig. En kvinna reser sig, skymmer sikten, vänder sig om och ut mot mig. Ser mig inte.
Gröna ljuset från TVn studsar mellan väggarna. Kvinnan verkar vara på helspänn.
När jag gick hemifrån stod det 0-2 mot Arsenal. Ser att det rör sig, kommer åt att fästa blicken upp mot resultatbalken i TVns övre vänstra hörn. Siffrorna krymper ihop och bli oläsliga, fan. ”Assar Stå Still!!!!” Fokuserar på nytt, kan det vara 0-2 fortfarande – ingen klarhet, ser illa.
Vänder och går hemåt. Så stor TV och ändå kan man inte se – ska jag säga som inte ens har kanalen därhemma. Ingen flash på mobilen så det är väl som det är med den saken Östersund ute ur Europa League. Vem bryr sig? 1-2 blev det!
”Assar, kom nu gubben så går vi hem”.

måndag 19 februari 2018

Fejk-kungen i högen. Gräv ut kung Agne och glasa in!


-->




En av de mest mytiska och omtalade fornlämningarna i Sollentuna är den så kallade Kung Agnes hög. Den upptar ett större område vid järnvägen och som en fortsättning på stadsbebyggelsen efter Sollentunavägen.

Ingen vet med säkerhet om den där Agne och området som helhet. Agne är inget annat än en sagokung. Bilden har framkallats att det är något rikt och stort och betydelsefullt som vilar där sedan tusen år och längre.
Kommunen hade den goda smaken att för en tid sedan och till varje vinter klä ett av träden på högen med blå lampor. Det blev som en nutida markering av Entré Tureberg i glimmande blått – skitsnyggt och de som en gång varit och som ligger där i högarna skulle varit stolta över denna lysande markering vida överlägsen både högar, runstenar och andra markeringar de själva en gång klarade av.
Kan tänka mig att blåljuset på högen var ett försök att tänka modernt, att sätta ljuset på högen för allas blickar och intresse. För oavsett vem det är, vilken myt som berättas, vilken historia området än har så är det förbannat intressant, spännande smått svindlande.
Obestridligt att platsen med den stora högen och de 14 mindre högarna och stensättningarna är oerhört intressant och att här ryms en betydande del av vår historia oavsett mörk eller ljus och som är värd att bevara.

Vi är moderna människor, vi är nyfikna och vi är myndiga att dra slutsatser utifrån erfarenheter. Därför är det smått löjeväckande att vi ska sitta still över en prisvärd bit mark som kan berätta om tiden långt före oss. Sitta still och fundera över en sagokung istället för att ta reda på vad det egentligen är och vad innehållet i gravarna kan lära oss idag. Vi har länge levt generellt på myten om vikingen förstärkt genom 1800-talets nationalistiska romantik. Förvisso är myten om Agne ”förankrad” hos Snorre och Snorre har haft rätt stundom. Ja, men då är det väl dags. Sätt spadarna i jorden, ge oss en sann bild över vad Sollentunajorden döljer.
Sen då? Vad ska vi göra sen, arkivera några ytterligare benbitar, skärvor, skelett, amuletter och arabiska mynt? Hur mycket av den vara behöver vi? Sedan tidigare ligger benbitar, glasskärvor, bronsbeslag och spelbrickor i arkivet från grabben i graven bredvid, den hög som skadades och grävdes ut i samband med järnvägsbygget och som hörde till gravområdet vid ”Kung Agne” också den en hyfsad stor kulle.
Jo, sen gör vi så här: Hela utgrävningen dokumenteras vetenskapligt och sådant av stort värde tas tillvara (eventuellt guld, silver och kullkastande rön), och läggs sedan tillbaka som trovärdiga kopior. (Hologram!?) Skelett och benbitar, stensättningar, stolphål, brandhärdar ligger öppna, hela gravområdets struktur är öppen och läggs under glas för det som behöver skyddas, gångbryggor monteras över, murar, stensättningar etcetera lämnas öppna. Och över kan en skicklig arkitekt bygga hus, några så låga att rum bildas över de mest skyddsvärda i utgrävningen, andra högre på pelare så att luft och dager drar in och så att området fortfarande har karaktär av öppenhet.
Det här är ett modernt sätt att göra det på, med digital och tryckt information, med pedagogiska hänvisningar, skyltar och guidning i området nedladdningsbart till smartphones. Allt utvecklingsbart och efter nya tekniska påhitt.

Och hur det skall bekostas?: Alltså här byggs en superattraktion som drar ett löjets skimmer över alla tidigare försök att lyfta historien om Kung Agne som en sevärdhet i kommunen. Utgrävningen kommer att ge eko, platsen blir den utmärkta plats som gravbyggarna för 1500 år sedan syftade (man bygger inte en hövdingahög för att liksom förbli osynlig)
Visst ja, hur ska det bekostas? Kommunen har ett ansvar självfallet och pengarna kommer tillbaka genom affären med husen som byggs ovanpå anläggningen, kringinkomster dessutom
Men vilken galen idé. Nä, det finurliga är att den bara är så pass galen att den är helt genomförbar. I Pompeji skyddas stora delar av anläggningens gips av tjocka glas och med landgångar över där besökare kan gå runt och se förtvivlan i närbild. Och vi har ett annat utsökt exempel på betydligt närmare håll, nämligen i Lund, Drottens kyrkoruin med adress Kattesund 6. En rent fabulös plats i en fantastisk arkitektur, mitt i stadsvimlet och med massor av kunskap. Här låg nämligen en av Lunds första kyrkor, en stavkyrka (ja flera, men en var den första) utöver Drotten och här berättas historien om både folkligt och religiöst liv genom snart sagt 2000 år. Svindlande vackert och den moderna miljön alldeles ovanpå och runt om.