De där nätterna, nätterna som bara är mina egna...och Assars. Där går vi i tystnaden, som bara bryts av min konversation med honom och hans trygga blick mot mig efter en djupdykning han gjort i snön, plogat och skapad kockor av is i den mjuka pälsen.
Det är så tyst att man kan höra ljuden av ljusen. Den där vibrerande tonen av blått, av rött, av grönt och snön dämpar allt annat, till och med förbirusande nattåg som bara syns, syns som en virvel.
Såg du tåget Assar?
Vi går förbi Missionskyrkan och jag berättar att där minsann var jag på Sinnesrogudstjänst i söndags kväll, med en delning som tog skruv ända in i minnesbarken. Hur det vände för en människa i alla helvetens kval, över en natt, över en kapitulation, överlämnande. Assar möter min blick under lyktstolpe med ljus som vajar i vinden och som är alldeles gult, så gult och varmt att skuggorna av oss blir iskallt blå mot snön. (Ittens)! Han förstår verkar det som.
Allt den där människan älskade, eller snarare det enda, togs ifrån honom brutalt och med våld. Och ändå kom han till förlåtelse, förlåtelse för sin egen del, sina tankar, sin ångest, sin ilska och för de som dikterat det arma livet. Nu, nu stod han på egna ben, med ett eget förtroende.
Så berättade jag för Assar och sa att jag ska gå dit igen om en månad, nästa gång det är sinnesrogudstjänst, nästa delning.
Fortsatte ner mot torget, ner genom stadsgatan. Det är tomt, översnöade bilar, iskyla och virvlar av snö, bitande kallt...han gillar det, han njuter av det Assar och av mitt prat i tystnaden av ljusen som glittrar och blir till kaskader av komplimentära färger i skuggspelet mot orörda snön. En plogbil i fjärran.
Assar, kom nu, vi går hem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar