När man hittar tre stenar i rad i naturen är kan det vara en tillfällighet, men hittar man fler stenar liggandes på rad kan man vara övertygad om att det är människor som lagt stenarna på rad. Här i en vid cirkel med en diameter om nästan 14 meter, vackert lagda stenar tidigare dolda av annan kulturjord.Vi var där idag, tyvärr kanske inte så många vi räknat med, men ändå en intresserad och tapper skara. Utgrävningen har tagit ett jättekliv sedan
sist. Flera tidigare gravar har frilagts, en skelettgrav grävts ur fullständigt (utan att hitta ens ett skelett) och så har man hittat stolphål. I dagsläget vet man inte om stolphålen härrör från ett hus äldre än gravarna, men spännande om så vore. Flera tidigare okända gravar har grävts fram. Undersökningar från 1920-talet och framåt har konstaterat tolv gravar, nu räknar man in 22.
ERn liten benbit från en av gravarna, ett bränt meddelande till oss kanske 1200 år senare för att vi ska kunna lägga en pusselbit i ett arkiv, en liten bit i en större helhet.Vi frågade oss hur det faktiskt känns att att nu helt "ödelägga" området som är en viktig del av vår tidiga kultur, gravfältet är flera hundra meter långt. Självfallet är det en fråga om möjligheten att låta allt ligga kvar, men i ett ständigt växande samhälle och i en kommun som är fornminnestätast i landet så kan man vända på saken och se utgrävningen som en resurs, en möjlighet att få ynnesten att ta till sig kunskapen och lägga ytterligare kunskapsfakta till ett slags kollektivt minne.
-Det här är ju något som tillhör oss alla, därför är vi mycket öppna visavi allmänheten och ser det som en självklarhet att visa fram både utgrävningsplatsen och eventuella fynd, förklarar arkeologen Anna-Lena Hallgren.
Anna-Lena var tillsammans med Anna Arnberg guider vid Sollentuna Hembygdsförenings exklusiva och första visning av utgrävningsplatsen. Nya möjligheter kommer nu i veckan då allmänheten bjudits in.
Ibland får man en längtan efter det där rejält bonnigt goda. Till lunch blev det stekt salt sill med löksås. Ungarna var trötta på finlir och beställde falukorv. Då kom jag ihåg hur jag serverades stuvad vitkål en gång. Vitkålen kokad mjuk i klyftor i lättsaltat vatten samtidigt som en rik och gräddig bechamel får koka ur den lilla mjölsmaken, spetsas med hemodlad och nyriven pepparrot och lite vanlig senap, salt.
Falukorven ska stekas bara guldlik, aldrig brynt. (Och vem är jag då att säga sådant, jo jag är författare till boken om falukorven Kronwalls 2000 "Femton kockar och falukorv" varför jag vet vad jag pratar om!!! sök den på antikvariat.)
