Lyfte frågan på FB - uppstod en del diskussioner och en rad kommentarer: Följ länken här för vidare läsning!
En kommun som säger sig värna
om sitt kulturarv. I alla fall får man den bilden av ambitionen när man
studerar de väldiga reklampelarna om Sollentunakulturens vagga som påstås vara
Edsbergsgodset.
En annan slags kultur är de
många fornminnen som utgör en svart jord i hela kommunen. Spår efter människor
som verkat och varit från bronsålder och framåt.
En gång i tiden ville man
förtydliga och åskådliggöra just det här kulturarvet genom att sätta upp
skyltar med förklaringar och bilder över hur det en gång såg ut, hur människor
levt, under vilka förhållanden såvitt man vet.
De gamla kult - och
begravningsplatserna gränsar som små andningshål i förtätningen. Mycket är
utgrävt, dokumenterat och överbyggt, mestadels dock outgrävt och ligger där som
platser, ett arkiv för kollektivt minne.
För att vårda och förstå
fanns en gång kloka människor som ivrade och satte upp förklarande information,
nu skyltar som naturen och skadelusta tagit tillbaka. Hålls människor oinformerade blir det lättare för makthavare att skyla över, ta bort, begå misstag utan att det syns, lättare att sluta förstå, underlättar att begripa mindre.
Jag har htagit till mig genom att titta
på informationsskyltar lite här och var och det är generande att se.
Särskrivningsfel, namnfel
eller ruttnande.
För en tid sedan var jag med
och invigde Erland Cullberg Park mellan Sollentunavägen och Sjukhuset, Fantastiskt
att min gamle vän Erland Cullberg fått en plats uppkallad efter sig. Där står en
ny skylt helt missvisande och ganska upprörande uppsatt av Trafik - och
Fastighetskontoret. Ja, ni ser själva. Trafik och Fastighet vet inte ens vad parken
heter och inte heller att den är uppkallad after Sollentunakonstnären Erland
Cullberg. Någon av de okunniga, hastigt anställda som lika hastigt har snott ihop en
informationsskylt som är fullständigt åt helvete och där parken, av kommunen, har bytt
namn till ”Cullenbergparken”. Hur illa får det bli?
-->
Möter sedan en skylt värd
namnet. En i rostfritt stål med emaljskiva som informerar om den sorglige japanen
som aldrig kom i mål. Löparen Shizo Kanakuri som 1912 råförlorade maratonloppet
vid Stockholms OS. Den har kommunen satsat storartat på, men vem vill minnas en
looser?