-->
Det var den 20 oktober 2013 och
jag jobbade för tiden nära Björn Frantzén.
Hur ska nu det här gå ihop med
Kerstin Dellert?
Jo, vi hade ett projekt som jag var involverad i tillsammans med de flesta av
landets namnkunniga matmänniskor och de väsentligaste av inspirerade
bönder; ”Exceptionell råvara”.
Med mina kontakter fick vi ett av
dessa möten lagda till Ulriksdals Wärdshus för mat och matlagning och med föreläsningar och grupparbeten på
Confidencen.
Tänkte ytterligare bildning efter
att vi till sist och med många förhållningsregler fått lov att vara i det gamla
beridarehuset, det som av Gustav III byggdes om till en teater där både kungens
egna och Bellmans stycken uppfördes jämte annat som berikade tiden.
Den som
bäst känner teaterhuset var naturligtvis den som byggt upp det och gjort
verksamheten framgångsrik, Kerstin Dellert, här om dagen kallad till evigheten
92 år gammal.
Då ringde jag upp henne och
frågade om hon möjligen ville delta.
-Ska ni vara på teatern, frågade
hon. Då måste ni vara försiktiga, den är gammal, sa hon.
Ja, men sa jag. Kan inte du, om du
orkar, komma in på din scen och berätta. Berätta för alla vilket fantastiskt
hus vi sitter i, berätta om skådespelen idag och skådespelen för tiden, berätta
om dig själv lite.
-Jag är trött, svarade hon.
-Men teatern, sa jag.
-Då, sörru är jag pigg, jag kommer,
vilken tid sa du?
In på scenen kom Kerstin Dellert i
mjukisbyxor, gympaskor och päls. Hon tog mikrofonen och väl så ville hon väl aldrig sluta.
Historiska fakta staplas och med en teatralisk bärande stämma. Hon var lustig
där på scenen då 88 år gammal med besvär att ta sig upp, med besvär av trötthet,
men där på sin egen scen var hon en helt annan, stark, välartikulerad, bärande
och inspirerande.
Nu möttes vi av meddelandet att
hon somnat in. Fatta vad hon gjort?. Hon växlade teatern från en 1700-talets
sophög till en scen som gav eko, ett livsverk jämte sina egna ambitioner som
operasångerska. Minns henne från scenen och när vi pratade före och efter.
Ingen man satte sig på. Det visste jag från tidigare då jag gjorde ett magasin
åt Wärdshuset, om köket, maten och omgivningarna och då gjorde ett större jobb om Confidencen.
Noggrann med fakta och ville kolla allt. Det var så jag träffade henne första gångerna
och trodde först det var en klassisk operadiva jag skulle möta. Långt ifrån,
båda fötterna på jorden, krispigt klar om sakers tillstånd och vass så in i
helvete i näbben.
Ge henne något kulturpris postumt tycker jag.
Hon hade redan Illis Quorum, Natur & Kulturs, Bellmanpriset, kungens medalj
och medaljen för tonkonstens främjande. Lägg till något mer för formen och för
minnets skull. Gör henne till postum hovsångerska! Hon traktade den titeln tror jag att jag läst.