söndag 31 maj 2020

Spiken inne i trädet



Någon gång för länge sedan stod jag med en offentlig utsmyckning på Gotland (Melonen i Visby) och högg en fontän i kalksten.  Hela tiden tänkte jag på vad Björne Selder sa en gång om våndan att hitta en rostig spik mitt inne i stenen man högg till en skulptur - den där känslan.

Idag när jag stod och trilskades med en vresig sälg att hugga i småbitar hände det! En rostig spik.




Mitt inne i den säkert 25 centimeter tjocka stammen i den bit jag klöv, där satt den en spik på tvärs mot årsringarna.

Hur kom den dit?

Ja det är inte världens mest moderna spik och inte heller en handsmidd. Kanske inspikad någon gång på 50-talet för att hålla en torklina, vad vet jag, och sedan har den fått vara kvar och blivit täckt av bark och ved vartefter stammen vuxit och åren gått.

Klyver vidare för nya upptäckter.

torsdag 28 maj 2020

Konsekvensens helvete efter respiratorvård, köket konkurshotat.

Etsning Staffan Tilander

”Liggsåren på ryggen varar, jag har stora ärr i pannan och när jag vaknade upp visste jag ingenting. Det är några veckor sedan. Kunde inte prata, allt i kroppen var tilltygat, händerna vill fortfarande inte lyda och jag har förlorat känseln på framsidan av låren".

"Intuberad många dagar, men bara sämre och sämre. Lagd i respirator i tio dagar nedsövd.
Sakta, sakta uppvak för att så småningom landa i konsekvensens helvete. Ett företag inom restaurang som bara stillnad, givit upp. Igår blev 24 anställda uppsagda. Företaget är ett moras. Återbuden lämnas in, flera om dagen. Återstår några fester i sommar som han får greja själv även om det är svårt med rörligheten. Han säger att han kan klara firman till oktober, men känner att konkursen rycker närmare. Förödande Covid-19”.

(Från ett en och en halv timmes samtal med en vän över telefon igår)

måndag 25 maj 2020

Sexköp nyss på TV, gjorde radio från Thailand om sex för 25 år sedan


Sitter och tittat på SVT ett program som heter ”Mötet” och som behandlar prostitution. Det är ganska talande hur sexköpare tänker.
För många herrans år sedan gjorde jag några reportage i Thailand för SR. Jag gick på bordell och intervjuade kvinnorna och jag gick till barer och intervjuade svenska män.
Träffade en reseledare för en stor svensk resebyrå och han berättade hur han självfallet gav svenskarna råd nom prostitutionen vilken understryker det faktum att flertalet ensamma män som åkte (vid den tiden) till Thailand hade som syfte med resan att knulla så mycket det bara gick. Reskassan ”he he det är överlag så billigt att reskassan knappast tar slut, som att äta en billig middag helt enkelt”, svarade reseledaren.
Satte mig ner i en bar (svenskägd) som hade barflickor (dvs prostituerade) som serverade och dansade och underhöll gästerna. En ung norrländsk kille, nåja i 35-årsåldern, kom och satte sig bredvid mig. Jag intervjuade honom om tjejerna och hans förhållande till Thailand.
”Det är paradiset här. Jag köper ut en av de snyggaste tjejerna för några hundra TBH (då några tjugor), sen tar jag med henne till hotellrummet för antingen a short stay eller long stay, (kort knull eller hela natten).
-Har du svårt med tjejer hemma?
”Nehej inte har jag det inte, men thailändskorna är liksom mindre och mjukare på nåt sätt.”
-Hurdå menar du?
”Ja liksom dom är mjukare på nåt sätt, inte så grälsjuka”.
-Så tjejerna hemma är grälsjuka som du menar?”
”Jaaa, det är mer följsamt med thailändskor och de är mer förstående?”
-Så du pratar med dem, kan du thai?
”Nä int pratar jag thai inte, nä inte köper jag ut dem ur baren för att prata, nä he he det går ju inte”
-Hur menar du då?
”Jo de är mer lätthanterliga sörru”.

fredag 22 maj 2020

Staplandets filosofi. Ved för vintern


Det har funnits en tid när jag tänkt att vedstapling är meditativ sysselsättning, en tid när jag staplade ensam kubik efter kubik och hur jag än staplade kom jag inte ur den envisa tankens ensamhet. 
Varför gör jag det här?
Det där med att stapla ved för ingenting.


Det är klart att jag gjorde det för min egen skull. Egentligen kanske jag höll tristessen stången helt enkelt.
Och jag staplade konstfulla travar och ibland gjorde jag efter konstens alla regler och bara hivade in veden i vedboden att torka i ett plockepinn.



Idag finns en ambition för gemensamma ansträngningar och då är det själva fan om vi inte skulle ge oss på ett gigantiskt stapeluppdrag, K är en mästare på att stapla, jag har huggit, krossat, maskinklyvt och kört fram. Snart återstår bara en kubikmeter av granveden och sedan lika mycket av björken och hittills har vi kommit knappt halvvägs, men snart är det klart!


Har en rejäl hög med sågad sälg att krossa. Kommer inte att hinnas med i den här vändan. Åker nog själv upp en helg och ger järnet. Före midsommar ska veden vara antingen i vedboden eller täckt som denna gigantiska vedstapel vi nu formar.

Det blir vackert och vi är två. Känns bra!

söndag 17 maj 2020

17 maj, tänker på de döda


Gratulerer med dagen! Grundlagsdagen i Norge, den 17 maj.

Det är länge sedan nu, så långt tillbaka som på 70 talet som jag bodde fyra år i Oslo, helt fantastiskt utvecklande år.

Minns i alla fall tre 17-maj, var jag var, vad jag gjorde, men inte hur jag kom hem om natten, vilket kan skyllas på överintag av "femoför", røvin og eggedosis med cognac.

En av mina äldsta och bästa vänner i Norge, Bjarte Ulfsein, tappade jag kontakten med för en del år sedan. Försökt upprepade gånger ringa honom de senaste året. Hittade tillbaka till honom i förra veckan, då som en dödsannons. Han hade dött den 26 mars förra året.
Idag gick jag till norska "hitta graven" och han ligger på Vestre Gravlund i Oslo.

Passade på att söka på mina gamla lärare, Kåre Jonsborg född 1912. Han dog redan 1977 och då var jag fortsatt kvar i Norge, men av någon anledning har jag förträngt hans bortgång. Han vilar på Grefsens kyrkogård.
Jonsborg var otroligt duktig i materialkunskap men lite sedd över axeln. Det märkte min andra lärare Egil Weiglin som vid en kaffepaus röt i och sa "Dere ska inte vara slemme mot Jonsborg, tänk på att faren brukte han till häst när han var liten!"
Egil var född 1917 och dog 1997. Han var en av de motståndsmän som först tågade in i Oslo vid befrielsen från nazisterna. Han vilar på Gamle Aker kyrkogård.

onsdag 13 maj 2020

För fyra år sedan glömdes mellanrummet bort, nu blommar häggen i egen majestät


Ja det är fyra år sedan, men tror det också var sak samma förra året, att den viktiga tiden mellan hägg och syrén glömdes bort. Hur ska man då uttrycka sig tidsbestämt?
Ordningen tycks återställd, Hon oss blommar häggen i snögloppen och syrénen bara knoppas. Nu är tiden mellan hägg och syrén värd att ta vara på.



Själv försår jag lite långsammare grejer och sådant som är köldtåligt. Bönor, gurka och squash förgror jag först den 25 maj. Annat sår jag direkt i landet som morötter, palsternacka, rödbetor gulbetor cirkelbetor etc

torsdag 7 maj 2020

Alkoholen Listig, Falsk och Stark. Ytterligare ett dödsbud nådde mig, så onödig död.

För 25 år sedan gick jag till ett AA möte som var speciellt för det var då jag förstod att det där inte är så lätt. Jag hade sprungit på AA-möten i tre år vid den tiden, ibland tre gånger om dagen för att mota alkojäveln i grind.

Den här gången skulle jag bli tolftestegare:
”När vi som en följd av dessa steg själva hade haft ett andligt uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.”

Jag hade alltså lyckats övertyga en kompis som låg risigt till att följa med till den lilla AA-gruppen i utmarken där jag befann mig. Han var svårövertalad på samma vis som jag själv en gång varit svårövertalad.

”Tänk om jag känner igen någon…pinsamt” (Det gör du säkert för det är folk här som vill bort från alkoholen och behöver hjälp, människor som vilka som helst)

”Men jag tänker inte säga nåt” (Du kan sitta tyst som en mussla och bara lyssna, det är helt okej)

”Jag förstår inte hur de där alkoholisterna ska kunna hjälpa mig, jag har ju liksom lite bättre förspänt än de flesta både vad gäller intellekt, arv och miljö” (Du är inte märkvärdigare än någon annan som dricker och det spelar ingen roll var du kommer ifrån, vem du är eller vad du gör. Du är välkommen av en enda anledning att du vill sluta med brännvinet)

”Jag tänker stärka mig med lite gin innan, kan du köra”. (Du får stärka dig med vad fan du vill, men du går dit av en enda anledning att du vill sluta dricka)

Han dök upp i en stor vargskinnspäls. Han som inte ville vara synlig, som bara ville glida in och betitta spektaklet med alla trasiga människor som höll sig nyktra och i hans värld därmed begick våld på sig själva.
Det han mötte var en grupp fokuserade, lugna, övertygade och kreativa människor som ogenerat delade med sig av AA:s första steg:
” Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen och hade förlorat kontrollen över våra liv”

Svindlande sanningar delades utan att någon blev avbruten om hur dessa kloka nyktra kommit fram till insikter om fullkomliga kontrollförluster, hur de skadat sina medmänniskor, partners, barn och föräldrar genom sitt drickande. 
Några berättade om vägen till nykterhet, samma alkoholism olika vägar, gemensamma erfarenheter. Luften tätnade av sanningar. Min vän blev överraskad och han lyssnade, det såg jag när jag sneglade åt hans håll. Efter en och en halv timme var mötet slut och vi gick ut i snögloppet igen för att åka hem. Där under gatlyktans sken och lätt snöfall muttrade han någonstans innanför den väldiga vargskinnspälsen som han sa hade tillhört Anders Zorn en gång:

”Men det här var bra, jag trodde inte alkisar av den här kalibern tänkte så mycket, jag är överraskad, men du erkänn att den intellektuella nivån inte är så påtaglig”. (Du är ju där hela tiden att du är lite förmer än alla andra. Det är du inte, du är en lika jävla mycket alkoholist som alla där inne. Undantaget är du som egentligen inte vill sluta för det är din enda trygghet, allt annat har ju bara rasat omkring dig, brännvinet är din enda tröst. Det här har ingenting med intelligens eller intellekt av göra, det har bara med alkoholen att göra.)

Han muttrade. Vi körde hem.

När jag släppte av honom tackade han för hjälpen och halade upp en fet dyr cuban ur innerfickan och räckte över till mig.
(Jag tackade och sa att den skulle jag röka när han varit nykter i 100 dagar)

Om jag säger så här att efter tio år låg den feta cubanen i sin ask fortfarande orökt i en låda hemma. För femton år sedan öppnade jag cigarrasken och där var bara tobaksdamm efter en vittrad dyr cigarr. 
Det var så talande. Vi umgicks inte så mycket efter det där AA-mötet. Han visste hela tiden var jag fanns om han skulle behöva hjälp. Han ringde aldrig. Hörde genom åren hur hans egen nedmontering fortsatt likt cigarren i min låda. Idag läste jag dödsannonsen över honom. Han blev 71 år. Frid!

onsdag 6 maj 2020

Thai av ren, inte så långt bort, torkat som torkat



Man tager en framdelsbit från ren, i det här fallet bogbladssteken och benar ur den snyggt. Av benen som sågas upp tillreds en god buljong för senare bruk.

Bogen slajsas sedan upp i så tunna skivor det är möjligt utan att köttet faller sönder.


Blanda 1 dl pojkesoja (Healthy boy mushrom) med 1 dl fisksås, saften från en halv lime (gör så här) och en matsked krossade korianderfrö i en bunke. 

Lägg köttet i bunken och blanda ordentligt så att lagen kommer åt överallt. Täck och ställ i kylen i minst tolv timmar att marinera.

Halvvägs

Förbered några ugnsplåtar med bakpapper, bred ut köttet skiva för skiva. Ha ugnen på 60-70 grader.
Efter halva tiden – kanske 3 timmar beroende på tjocklek, ta ut plåtarna och vänd på köttet.
Efter hela tiden – ungefär när köttskivorna mörknat ordentligt och inte sviktar alltför mycket när man trycker med fingret, ja då är det klart. Sex timmar brukar det ta.


Lägg över köttet på serveringsfat och ät med kao niew och kålsallad. Gör en nam prig bun för hettan och att doppa riset i.

Torr rostad krossad chili med lime och fisksås

tisdag 5 maj 2020

Fladdermusvarning kring Arlanda (70-tals scoop)



För många år sedan jobbade jag på tidningen Norrort, Huvudstadspress, med en mängd lokala förstasidor som Sigtuna-Märstaposten, Danderyds Tidning, Väsby-nytt och Vaxholms tidning bland andra.

Ett av scoopen som jag skrev och fick en jäkla massa skäll för var att det setts dagflygande fladdermöss kring Arlanda. Då under sjuttiotalet var inte fladdermusen så belastad av rykten som idag under Covid-19 inte heller var det någon som ens visste att fladdermöss kan vara behäftade med sjukdomar som olika slags virus.

Efter ett jäkla grävande hos biologers, folkhälsan och veterinärer fick jag i alla fall fram att det udda beteenden med dagflygningar kunde ha sin grund i att fladdermössen kring Arlanda hade rabies.
Från den dagen som löpsedlarna sattes upp om rabiessmitta på Arlanda var det helt folktomt i området, allrahelst folk med hundar höll sig inne. Samtidigt växte en snabb folkstorm upp med åsikter för och emot. Rikspressen jagade mig för att få källor och göra sina egna grejer om den uppskakande verkligheten.

Inte mindre upphetsat blev det i TV-nyheterna där studioreportern satt med en av löpsedlarna i handen och viftade med den i rutan samtidigt som han indignerat frågade en ”Expert” (förmodligen någon från en statlig myndighet eller en biolog från Riksmuseum, jag har glömt vilket) ”Är det inte fruktansvärt att hetsa upp folk med sådana här nyheter "(Fejk news fanns inte som begrepp på den tiden). Varefter experten svarade lugnt ”Det tycker jag inte, det är helt på sin plats att varna för rabies speciellt kring Arlanda eftersom smittan kan ha kommit in från utlandet där fladdermusrabies är vanligt”. ”Nu är inte risken för att fladdermusrabies ska hoppa över till människa, men den finns där, så visst, man ska vara försiktig”, fortsatte han.

Bred syra, knaprig yta och luftigt inre


Nu på morgonen, som frukostbröd, en eller två eller tre smörade skivor Orminge Levain. Tyvärr det sista, man kan säga mycket om det här brödet, men drygt är det inte, i alla fall inte hemma hos oss, kanske för att det är en sådan härlig brödupplevelse i varje tugga.
På onsdag, oj det är tack och lov redan i morgon, gör vi oss ett ärende ditut igen.

måndag 4 maj 2020

Mellan Haupt Lakrits och torkad ren som möter Sydostasien



Äh, det blev fel, beställde Mårran isf Stinky, men vad gör det, Haupt Lakrits är kvalitet och god smak över hela linjen. Nyss reparerades nämligen skadan med en beställning av två burkar Stinky – hoppas de kommer till fredag.

Under tiden njuter jag av Mårran och Haupts förbannat goda lakritsbåtar. Gör ni det? Gillar lakritsbåtar. Förmodligen har ni aldrig smakat dem på riktigt. Titta på förpackningarna. Lösgodisbåtarna innehåller knappt en procent lakrits, det är därför de mest är slötslisk. De som låg i kartongen idag (två påsar för säkerhets skull) är smakbomber, lakritsbåtar på riktigt. Första gången jag smakade dem var reaktionen, ”alltså det är ju så här de ska smaka”. Andra sekundens reaktion: ”Varför har jag köpt elände hittills?”

Joråsatt – dagen har gått sin stilla gång som i ”bakfyllerus” efter veckan som var på landet. Jag menar, art-trrosen i händer, axlar och nacke gör sig påmind, tröttheten efter trädgårdsarbetet ligger kvar, lusten att jobba vidare tröttar också, sova – nä, det kan ju hända något man inte vill missa.


Av en ren händelse hamnade vi med bilen i stan vid förmiddagslunch tillsammans med Lovisa och K.
Och av en lika stor händelse sökte vi oss ut till Orminge Centrum bara för att få njuta en lunchmacka hos Daniel Lindeberg och en bulle eller två.
Vi tog en Koreansk biff på flatbred med Gauchangmajjo, rostbiff, sesam, picklad rödlök, gurka, böngrodar och koriander. Det svängde i munnen och var så gott från första till sista tuggan. Vi sa att det inte finns något annat ställe som tillnärmelsevis kan mäta sig med Lindebergs.

Fantastisk hagelstorm på väg hem
Nu ska vi bara ta det lugnt under eftermiddag och kväll. Har tagit ut ett renbogblad ur frysen. När den väl tinat ska jag stycka ut den och slajsa tunna tunna skivor ur köttet för att marinera i fisksås, soja, lite rostad krossad chili, korianderfrö. I morgon hänger jag skivorna på ställning och semitorkar i ugn. Hettar sedan upp hastigt i olja och serverar med nam prig bun och kao.niew senare i veckan. Fatta, thai och hela sydostasien möter vårt mjälla renkött.

Alltid på väg, hem eller bort i Coronatid utan att träffa en kotte

Utsikten från dasset igår tidig morgon före avfärd

Långt ifrån att slå en sjua bak knuten, visseljohannans trygga pipande, sprakande eld i vedspisen, hackspetten som gör intrång i domherrarnas revir vid fågelboet, frukostering mot söderväggen vid ladan och 10 kubikmeter ved att hugga upp och få in före midsommar.

Höstens löv går direkt till botten i täckodlingen för en ny odlingsbädd i kökslandet

Reste till stan igår efter en underskön vecka på torpet. Nu är det klart, avloppsplanering, utbyggnadsplanering. Behöver grundstenar, virke, stora fönster, isolering och fasadplyfa. Tänkte samla på oss efter vart där det är billigt för stunden…blocket etc.

Så här brukar jag göra inledningsvis, fungerar alldeles utmärkt...

Det är klart att det är skönt i stan också men inte som…
…det sista vi gjorde var att anlägga en ytterligare odlingssträng i köksträdgården. Istället för att fräsa upp och få en massa arbete med att kratta ut gräs och mossvål lade vi en täckodling för grundare grönt denna säsong och med kartong i botten och sedan fjorårslöv från häggen och lönnen som K krattat ihop för att skapa en lite lund att sitta i mot väster när solen gått runt stugan. All halvbrunnen kompost från i somras ligger utkörd över det övriga sedan i höstas, färdigt att fräsas ner. Det här kommer att bli bra. Anlade också en liten odlingsbädd i en kasserad dörrkarm från väggen vi rev i vintras. Blir bra till sallad och annat vi behöver för daglig skörd – också den med kartong i botten, ett lager löv, ett lager barkmull och så några säckar planteringsjord.

...och så här får det ligga tills jag fyller på med lite barkmull och jord i såfårorna. På Antuna
försvann till och kirskålen genom täckodling och potatisen var nästan som tvättatdnär vi tog
upp dem.

Det är nu odlingsåret börjar i zon sex. Och så långt är det ju fantastiskt skönt, inga nematoder, ingen jävla svamp eller fnas eller löss eller andra ingrepp, inga frostskador och bara svart mull som ligger där och olika fröer i såbrätten som inte ens kommit upp. Bästa trädgårdstiden.

En tredjedels väg hem. 11,5 mil söderut hittar vi vårt bästa rastställe vid Skogs Kyrkoruin.
Här byggdes en kyrka redan i början av 1300-talet. Dessvärre var det inte en lämplig plats
för sjän bakom steg om fåren och översvämmade udden där kyrkan stod. Hursom så är ru-
inen utgrävd och restaurerad sedan en tid tillbaka. Vid utgrävningen hittades ett skelett under
kyrkgolvet av en blott sjuårig pojke. Nu sitter vi här och pauserar med segbröd från nygårds
smörade med messmör.

Kommer ta ytterligare tio dagar innan jag förgror gurka och squash, men kål och annat har jag plockat fram och säkert att jag sätter bondbönorna till kristi him, kanske potatisen också…allt under täcke i år. Förra året var vi jättesena för då fanns inte odlingsbäddarna före midsommar. Nu ligger de där och förväntan på odlingsåret är stort. Dessutom är trädgårdsarbete bättre än gympass.

lördag 2 maj 2020

Bästa äppelpajen, inte för söt, inte för syrlig, helt enkelt perfekt


Men det finns ju saker och ting som liksom fastnar kvar, en smak som borrar sig in i minnet, en ost på Frantzéns Tour de France, en entrecote i Bordeaux, en enkel gryta i Lyon, Paul Bocuse snöägg med suckat på L'Auberge du Pont de Collonges och mängder av annat, en hel katalog av smaker som utmärker platser och sällskap, miljöer och känsla.

Igår på första maj lagade K en äppelpaj på svenska äpplen - en till synes enkel vardaglig smulpaj på Elise. Tar jag till lovord utöver det vanliga så "knullade den pajen mun" utöver mycket annat. Jag kommer att minnas sällskapet (K), vädret, känslan av huset, kärleken till K, elden  köksspisen, en värkande kropp efter torpararbete, äppeldoften i huset. Jäklar vilken paj.

(Ja jag vet lindblomste och madeleinekakor ja ja ja!)

Suget efter det extra


Det är lördag och en morgon med cravings, Franzéns lardo och isterband och Daniel Lindebergs bröd. Idag kör Franzén en runda via Uppsala till Väsby och sedan längre ner i stan och idag öppnar Lindeberg i Orminge klockan 09:30.
Och vi sitter uppe i norra Hälsingland.

Jo vi har allt annat, allt fantastiskt, men cravings är cravings.

Igår blev vi bjudna på fasters nybakade, fantastiskt möra kornknäcke och det hjälpte något för gommen, men nu är vi sugna på…

Kopplar upp oss mot Eva Sjöstrand i P2 och ligger kvar ett tag, gråväder ute, det handlar om tålamod – alltså konsten att vara otålig lite längre!

Snart ut i trädgården, till veden, till kökslandet. Blir bacon från Björks och ägg för att glädjas – kanske havregröt också. 
Kokkaffet redan drucket en balja. 
Så har vi det.

fredag 1 maj 2020

Träningspass på torpet



Det stod åtta granar i en klunga. Första gången vi var här såg det ut som en enda stor jättegran, men det var granar som slingrade sig in i varandra. Tidig vår så kapades de jämte en stor björk som ”hotade” huset (dvs stod för nära).
Även en stor sälg skattades åt förgängligheten.

Ni vet, Joseph Beuys ogenomträngliga fett eller bara filtkänslan som genom hans konstnärsskap (det här låter väl jävligt konstigt?), men så kändes det, all denna ved som skulle spräckas för vintern, den förlamande uppförsbacken.

Här stod granarna, återstår lite grävning som granarkeologi
Nu är all gran kluven och två tredjedelar av björken och jag har fått fyra dagars träningspass som så mycket bättre än den futtiga timmen jag brukar ta vid maskinerna i Sollentuna simhall, envisa niotimmarspass med fördelen att ta en fika med smörgåsar i solen mot den faluröda ladugårdsväggen emellanåt.

En paus i klyvningen
Under tiden har K krattat och gjort engelsk park av snåren mot täkten till norr, krattat upp en fin lund under häggen som vi tuktade för en månad sedan.

När man hyvlar blir det spån och när man gör engelsk park av slyskog blir det tändstickor
K samlar allt som förr i tiden och lägger i torkkorgar för vedspisen till vintern.

Nu återstår den elaka sälgen som har ett bättre brännvärde än granen (2500 kwh/m3*). Den tar jag nästa helg med August.

Så ska en del av veden in under tak. Kommer att kasta in i vedboden och stacka en del på lätt skottavstånd från ytterdörren. I vintras fick vi gräva oss fram i snön till vedboa och det var inte kul. Ved till spisen ska vara på nära håll och en stack är dekorativ dessutom.

onsdag 29 april 2020

Spräckt ved och krattad tomt



Långt från Covid-19 och i ömsom strålande sol och ömsom lätt snöfall ger vi oss i kast med efterlängtade uppgifter på torpet – att köra skärp till tippen, kratta ur fjorårets löv och gräs och så hugga veden från åtta granar, en jättebjörk och en stor sälg. 
Så långt har vi klarat av stora delar av björken och nästan all gran (högen på bilden). Vi har ved så vi klarar oss och fler träd ska fällas i höst för att få in sol och få fram utsikten.


Så unnar vi oss kaffe vid ladugårdsväggen och känner liksom att livet kommer tillbaka från karantänen i stadslägenheten. 

Här ute i skogen -  inte en käft, alldeles tyst, domherrar och sädesärlor visiterar vid resterna av vinterns fröbord, entitan också för den delen, gässen skrockar när de flyger över och tranorna trumpetar från närmaste täkt. 


Så är det och så får det bli. 
Eldar i köksspisen, äter klokt och…jaa...hoppsan nu är det natt igen. Ska bli skönt att läka ovana kroppen från dagens jobb.

tisdag 21 april 2020

Ren-bitoks med rödcurrygryta på bladgrönt och kaoniew


Jag gör nerslag i lite thailändskt då och nu. Tog mig före att rosta en hög med redan torkade chilisar. Fläkten på och korsdrag!

Lade i blöt kaoniew bara en timme innan tillagning. (för dig som alltid undrat över den alldeles speciella och långsamma tillagningen med blötläggning och ångkokning, följ med här för det finns faktiskt en alldeles utmärkt genväg!)

Så det perfekta draget, cross over. Renfärsbiffar eller snarare renbitoks, försiktigt kryddade för att inte förstöra den fina köttsmaken och så långsamt stekta.

Mortlade sex sprödrostade chilifrukter och rörde ner saften från en halv lime och några matskedar nampla till en ”nam prig poon” .(Uttalas nammprickbunn) Konsistensen ska vara lite smågrötig av chili. 
I den här röran ska sedan ”kladdriset” doppas efter att ha formats till små ”järpar” i handen, doppa och ät!


Skölj det ordentligt i flera omgångar. Häll över vatten så det precis täcker och i en mikrotålig bunke. Kör på högsta effekt i sju minuter. Ta ut och rör om. Känns riset torrt? Häll på lite mer vatten. Mikra igen i sex minuter – men kolla så att riset inte körs torrt – nu närmar det sig. Förmodligen finns en liten kärna kvar i riskornen – det ska det inte vara. Häll över lite mer vatten om det behövs och kör i fyra minuter till – nu ska det vara klart.


Under tiden lagade jag till en lagomhet röd curry på bladgrönt, färsk lök och massor av vitlök.
Gör så här; skär ordentligt med bladgrönt, färsk spenat, mangold i mängd. Hacka grovt en tre fyra färska lökar och tio vitlöksklyftor. Hetta upp en gryta med tre matskedar olja och bryn 50 gram röd currypasta. Rör i fyra msk cocosgrädde (översta stelnade vita i en nyöppnad cocosmjölksburk) och vält ner lök och vitlök. Rör hela tiden tills allt är omslutet av sås och curry. 

Häll i resten av cocosmjölken i kastrullen och låt koka upp under omröring, doften är förförisk och betydligt hetare än med grön currypasta, vassare men samtidigt mer aromatisk, lyfter smaken av det bladgröna. 
Vält ner det bladgröna hacket och lägg på ett lock och sätt ner värmen, låt puttra ett tag. Hade ett knippe grön sparris, skar i tvåcentimetersbitar och välte ner alldeles mot slutet i grytan. Smaka av för att se att det absolut inte är tuggmotstånd i vare sig mangoldens huvudnerv eller i lökbitarna. Salta med några matskedar nampla (fisksås).

Ja nu kommer det här inte någon direkt tillagningsordning, men jag hade redan mina renbitoks i ugnen på 65 graders varmhållning (nåja i den mån det går) när jag började med riset. Då var de förstekta på båda sidor till dess vätska började sippra ut på ovansidan (blod).


Blötte tre msk skorpmjöl i en dryg dl havregrädde, la så småningom till två ägg och lite mer havregrädde, vispade till en jämn smet och hällde över den finmalda renfärsen, gav 20 varv på svartpepparkvarnen och några teskedar salt, rörde till en smet formbar med kallvattenhänder.

Rullade färsen till små bullar och plattade ut till fem centimeters diameter. Höll igång två pannor samtidigt och medan dessa stekte plattade jag biffar av glatta livet och lade på sköljd tallrik. Det hela går på ett kick. Lade på bleck och in i ugnen för att stilla sig långsamt.

Ja sådär jag, varsågod
Tag en biff med fingrarna jämte en rejäl klick ris, doppa i chiliröran, mumsa i sig och ta några skedar bladgrön rödcurry till, en middag som heter duga!

måndag 20 april 2020

Kroppkaketradition


Det har blivit lite av tradition, att köpa Björks kroppkakor och ha som första middag uppe på torpet. Så ock denna helg som var. Fredag precis före stängning och inte en själ i butiken. Uppenbart en möjlighet alltså att inhandla Björks egengjorda kroppisar befriade från kryddpeppar och isterfläsk bara med den lenaste skinkan som kropp.

Vedklyvning på torpet





Det ligger långt upp i skogen, bortanför alla och bara för oss. Där är vi i fred och utan konkurrens. Här hostar vi så mycket vi vill, går på torrdass, sover i enkelstugans varma kök nära vedspisen (ombyggt förvisso till tvåvåningstorp efter andra världskriget, men ändå).

Alltså gör vi så trots förflyttningsvarningarna – att vi kör direkt upp till Hälsingeskogen för att bryta karantänen hemma och i stället karantäna i naturen.


Kom precis hem, något ledbruten efter vedklyvning i dagarna två. Som att coronaångesten tystnade ett ögonblick. Ersatt av träningsvärk. Visste ni att man får träningsvärk på utsidan av vaderna när man står och klyver några kubikmeter knotig jävla gnällbjörk?


Har åtta raka granar att ta hand om, ligger sågade i järnspiseformat, ska bara klyvas för torkning. Sen ska vi gå på de mastodontliknande björkkubbarna först med kilar och slägga och sedan i klyven på de mindre bitarna. Fem heldagars jobb kvar skulle jag kunna tänka mig.

Knallsol och ljus kväll, tranorna som skriker sig hesa över åkrarna och slår lovar i gruppering över oss.
Åkte därifrån tidigt i morse, men drar nog tillbaka över helgerna nu framöver.


onsdag 15 april 2020

Lindeberg - wow!!!


Vi hade ett ärende ute på Värmdö idag. Skönt att ta sig ur den självvalda kuvösen och sträcka på benen, se skärgårdslandskap och andas havsluft.

På hemvägen kommer vi osökt att tänka på Orminge och det slår oss att Daniel Lindeberg flyttat sin lilla bagarhytt till ett större ställe.

Vi svängde in för att titta och för att ta en kaffe och äta hans förträffliga bullar.

Det blev perfekt kaffe, otroligt goda bullar och ett pain au chocolat lika flakigt som de sötaste av drömmar. (Kunde inte motstå, köpte med ytterligare fyra hem till kvällskaffet)


MEN innan dess tog vi en varsin lunchmacka. Mackor som smällde i munnen och gav en stund av stillhet och eftertanke. Vad sysslar alla andra så kallade “mackerior” med? Skulle nog kunna drista mig att säga – jo för att de inte förstår bättre. ÅK DIT OCH PROVA ni blir inte besvikna!!!

Detta lilla nya stora Lindebergs bageri och konditori är värt en lång resa, för att travestera michelintermer. 
Orminge centrum – you cant’t miss it!

Glad också över att få slå av en prat med Daniel – det var länge sedan – och kunna gratulera honom till utbyggnaden. Så bra!