söndag 27 mars 2011

Inte bara gröt en söndag - supé på kyckling och räkstjärtar

Friterade räkstjärtar

Det är klart att man inte står sig hela dagen på congee.

Sålunda lagade Rodjana en liten gryta på färsk sparris, mjälla kycklinglår, salladskål, champinjoner och salta bönorsky. Serveras med ris och namprig bun.

I Thailand äter man som bekant inte förrätter, möjligen vissa rätter som lämpar sig att äta med starksprit. Vilket framgår om det tidigare bloggade om congee (se länk ovan) följer inte asiater våra fransk/ryska manér (härkomsten av våra manér förklarar jag en annan gång, men det är klart att jag inte påstår något jag inte har fog för).

August följer varje steg jag tar och är i sin pappigaste ålder. Stoppar därför också i sig räkstjärtarna i samma takt som sin far.

Därför kan jag inte säga att de små friterade kräftstjärtarna är en förrätt även om jag intuitivt skulle kunna påstå det. Nu serverades de på vårt bord i samma ögonblick och tillsammans med den lilla wokrätten, i akt och mening att inmundigas tillsammans och så fick det bli. Ofta fattar inte vi långnäsor hur smaker som vi av en vana eller tradition inte tror ska passa ihop och därför kategoriskt negligerar fullkomligt exploderar i munnen. Dessutom bidrar vissa rätter tillsammans med en olik textur vilket bara är att anse som en fördel i förekommande fall.

Krispigheten i panaden gav extra mot den lena kycklingen och att skaldjur, fisk och kyckling gifter sig väl är väl inte så mycket att orda om. Den läckraste tuppen kokas med fördel i fiskbuljong till exempel. Finnarna lagade förr en stapelföda, en slags pirog, de kallade för fisktupp, kalikukko med fyllning av hönskött och srömming. Våra stekta bullar på sill och riven söndagsstek (kvarblifvor) som vi kallar för sillbullar och serverar med korintsås är ju bara en höjdare. här är receptet förresten. Gotländska idbullar är ett annat exempel på fördelaktigt möte mellan fisk och kött. Nog om detta för det är ju ändå bara obestridliga faktum jag kommer dragandes med.

Wokade kycklinglår med svamp och sparris.

De friterade stjärtarna kan serveras med en sådan där sötsliskig mild chilisås om man vill, men jag upptäckte att smaken fördjupas med en gnutta (betydligt mindre än ett uns som är 27.3 gram) namprig bun. Så här gör Du en prig bun redovisas inom en parentes i inlägget.

Blev några stjärtar över och rätt friterade så håller de över kvällen och lite till utan att bli saggiga - sålunda njuter jag några så fort bilderna laddat upp till det här inlägget och i väntan på vila inför kommande arbetsvecka.

Vintern kommer tidigt i år, det snöar rött under lampans sken och utanför vårt vardagsrumsfönster

Det artar sig på Hembygdsföreningen

I dessa digitala tider känns det inte bara lustigt utan också en smula tryggt att visa bilder ur böcker vid föreläsningar - här några av dem som bott på Hersby en gång i tiden

Fullt hus idag. Det artar sig. Sollentuna Hembygdsförening börjar bli känt igen efter att mest engagerat redan frälsta.

Idag var det temadag på Hembygdsgården. Ämnet var husens historia, "platsens ande" om man så vill, och det var en ständig ström av folk, glädjande nog barnfamiljer, som slank in för en fika med hembakade sockerkakor och med föredrag av Anders Boberg.

Hembygdsgården ligger på en plats där det varit liv och rörelse i tusen år, minst och förmodligen längre tillbaka - men sånt kan man ju inte mäta annat än att titta på gravfälten runt omkring som går tillbaka både till järn ålder och bronsålder - men lantbrukslivet som är mätbart som en ordnad gård går att mäta inte minst husen som smedjan (kommer från Edsbergsgodset) och stenhuset som bevisligen är byggt på 1700-talet och på plats.

Snyggt!

Men nu är det så glädjande att det inte bara är husen en föreläsning om husen handlar om för utan människor hade husen inte stått där och det mänskliga materialet präglar byggnader och liv - människan måste alltid stå central i hembygdsforskning och hembygdsdokumentation.



-Det där var en elak en, sa Anders Boberg om en av dem som bodde i Västra Hersby - huset som förvaltas av föreningen och som ligger närmast järnvägen. "Men hans son var en godmodig och trevlig typ", fortsatte han och gav porträtt och profil åt dem som verkat här före oss.

congee en vårsöndag - får en att stå sig hela dagen



Jag har skrivit om rissoppans (kaotom som inte går att äta med pinnar, men som finns recept på här) närmaste släkting congee förr, men varje gång vi verkligen kommer på att vi ska ha det på bordet då förstår vi att man borde äta det oftare.

I morse åt vi congee till frukost och den är med sin smakrikhet och kryddighet så mycket mat att man känner som att man står sig en hel dag. Jag tror jag skrev om congee en gång i samband med Vasaloppet och kommenterade med att det är just sådant man ska äta för att stå ut med så många mil på skidor. det eller paltbröd som är en slags eneergidryck på kaka.

Rodjana var inte alls förvånad över mina frukostvanor när vi träffades för ett drygt decennium sedan, bacon, ägg, fil och detta som mest ser ut att vara uppborstat från ett ladugårdsgolv; Müsli.

För många är det förbundet med någon slags moral att man inte äter sådan här mat, kanske med hårdstekt vitlökskyckling eller bitar av färskt sidfläsk, toill frukost. Men överallt utanför Europa, och det ska väl sägas vara den största delen av världen är det lika mycket kutym att äta sådant vi förknippar som smak av middag, till frukost.

Jag minns att jag i Kina åt en fantastisk god kycklingbuljong med små salta räkor och till det ett friterat vridet bröd till frukost. En soppa som serverades från ett soppkök på trottoaren i Peking. Eller skivor av kycklingbröst på ris och grönsaker med chili som frukost i Bangkok (=hemma hos oss titt som tätt).