Jag tillhör inte någon cassouletklubb, men borde kanske. Denna ugnsbakade gryta är något av det bästa som finns. Bönor, en aromatisk korv, anka kokt i sitt eget fett och så massor av ankfett, salt, örter.
Ingredienserna varvars efter förkokning i en speciell cassoulet, ett lerfat med höga kanter och som många har hemma redan utan att veta om att det är i denna som världens godaste anrättning tillreds. Så får grytan småsnacka med sig själv i ugnen, många timmar, nästan tills den går ihop. När ytan blivit stelnad och brunaktig vänds den ner i cassouleten, en gång, två gånger, tre gånger. Jisses vilken smak som koncentreras däri.
Jag närde drömmen i våras då jag satte oändligt mycket fler bönor av olika slag än vanligt.
Först var det det sniglarna, sedan den kylan, sedan regnet. Det blev knappt några bönor alls, inte fler än att vi åt dem direkt . Av det som sparades går allt åt till återsådd 2009.
Jag närde alltså drömmen att själv odla min egen cassoulet. Av det blev alltså intet så i vintermörkret efter jul eller kanske redan nu i december lagar vi en cassoulet på köpebönor som först får vattläggas och sedan småmumla på spisen i två timmar innan den läggs i cassouleten och glöms i ugnen ett tag.
Kom på varför vaxbönor kallas för vaxbönor som mina lilablå. När man öppnar dem för att ta ur bönorna är insidan på skivan som flisig vax*. Ah Haa!
*Klicka på bilden där det framgår med all önskvärd tydlighet
tisdag 4 november 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)