måndag 29 december 2014

Milt omtumlande mässa i Allhelgonakyrkan med griskind och fish&chips i bästa sällskap


Det finns sådana där stunder och tillfällen och möten som man aldrig, aldrig, glömmer. Sådant som etsar sig fast som ohyggligt ingripande och betydelsefullt trots att de försiggår i en slags meditativ tysthet, en malande välbehagskänsla (jo välbehag kan vara malande om Ni inte visste det, men kan lika gärna uttryckas som lyckorus).

Hört om platsen och anden i många år. Vänner som insisterat, men jag har inte riktigt tagit steget. Olle Carlsson som predikant, som officiant och som präst. En timme, med alla dessa människor som annars aldrig hade träffats, bara passerat varandra utan reflektera. Nu satt alla där i bönen, i nattvarden, i sången, alla olika och ändå lika. Överfullt i en mässa i en gammal kyrka mitt i stan, klockan 18 en vanlig ledig söndag. Vi tänkte på hur många landsortskyrkor som stått i stort sett tomma under ordinarie mässa på söndagen efter jul.

En timme mässa, med meditation, tyst bön, samtal, utan att ge avkall på det ceremoniella och hela tiden med den välkomnande solidariteten och mångfalden. En fantastisk, tyst, erfarenhet i det bästa av sällskap.

Vi travade vidare till mitt vattenhål i Gamla Stan, The Flying Elk för en fish&chips (stans bästa) och för mig själv en griskind med så mycket smak att den kändes lika omtumlande som kvällen i sig. Träffade alla gamla vänner, både de som jobbade kvar och de som lämnat, men som satt där ändå, nu som gäster. Tack alla för glada tillrop och att man inte blivit bortglömd och Tack Du som hela tiden var vid min sida, bättre kväll kunde jag nog inte fått.


söndag 21 december 2014

Så tacksam och berörd - egen kniv hos Frantzén


Jo, det är några få förärat och har aldrig dragits några stora rullor för, men när jag nu upptäckte det senast jag var där, förra onsdagen, så lyfter jag saken lite och i alla fall till min egen ogenerade smickernivå.

Jag har ju vetat om det länge, att stammisar och vänner till restaurangen föräras en egen kniv som läggs fram till måltiden. Nu är jag en av dessa och det känns verkligen smickrande och upphöjt och roligt.


Det bästa var att jag fick upptäcka det själv och det är klart att ingen understryker gesten med åthävor hos serveringen, det tillhör ju att bara vara och inte märkas, men ändå utstråla klokhet, sällskap, förnöjelse och väcka smådämpat samtal.

Då var det sagt, jag ingår bland de utvalda, tack!!!

Sen, så kommer det inom kort en liten exposé över vad som serverades och hur det smakade.



lördag 20 december 2014

Getost med ragg och shropshire med pepparkaka



En ny i ostdisken betyder inte en ny vara utan en ny osthandlare bakom disk och idag kunde jag inte hålla mig utan gick fram mot de läckra fransåsiska läckerheterna och frågade om man möjligtvis tillhandahåller hushållsost, en som inte smakar för mycket.

Det är svårt att hålla sig för skratt när osthandlaren försöker ta mig seriöst och proffsigt, men samtidigt får något vilset irrande i blicken och mantramumlar "hushållsost". Ser hennes benägenhet och hjälper henne på traven..."frallaost".

En av handlarna överhör och noterar min närvaro och säger med hög röst "Han bara driver med dig".


Okey, efter en del skratt frågar jag efter ostar som gått tiden ut och som de inte kan sälja till andra. Den nya i disken fattar inte den galoppen utan tror att jag driver med henne igen, men det gör jag inte för jag anser att ost ibland är som allra bäst när den fått gå så länge att den knappt står ut med sig själv och jag minns några ostäventyr hemma hos Staffan Tilander på sin tid, med torra goda surskorpor till och ostar som av andra och vissa butiksägare mest betraktade som billig fågelmat och inte visste vilka dyrgripar han sålt ut för fem kronor stycket i bit.


Nej, några sådana ostar fanns inte för dagen. Bad då i stället om en "getost med ragg". En som verkligen smakade get och inte vara varit i närheten av en. Vilsen blick igen och till slut fick jag med mig en La fleur Sologne, förvisso en dussinvara, men lite övergången får den verkligt håriga getsmaker, så där som vid roten av raggen. Irriterande mjällhet vägs bort med en god syra, för dem som estmerar vin är det enkelt även om getost och vin aldrig är riktigt enkelt. Vitt kanske med kristallig lust, vad vet jag som inte smakat på över 21 år och inte längre ens minns. Nä, men syra från min syltade pumpa kanske, och visst, alldeles utmärkt. Ingen hemma gav upp osten förrän den var slut och då hade även första konserven av mina pumpor också tagit slut, inlagda med stjärnanis och svarta senapsfrön.

Några av årets egenskörd av pumpor för soppor, grytor och syltning

Så, den ännu mer påtagliga shropshiren, mäktigt smörig och med ett lagringsbett som är beroendeframkallande. En billig köpepepparkaka som botten.

måndag 15 december 2014

Ett träd ramlar ner av vinden, lägger sig raklångt nio meter, nu upphugget och staplat.

Den nya veden

Hade det inte varit för vännen Nils Björkén så hade nog staplingen sett annorlunda ut, veden hade inte varit kluven, men av honom fick jag låna en vedklyv. Och tack vare Pär Hebert, vän och förvaltare, blev den fallna aspen sågad i kakelugnslängd.

Så hade jag några kubik gammalved, som den tidigare hyresgästen tydligen inte maktat med att klyva och som låg knastertorr men hård och seg i vedbon staplad som stock.

Den gamla veden

Nu är nästan allt fixat och jag kommer att ha några kubik att elda med kanske redan till senvintern (väger för att se torkningsprocenten). Gamla veden kommer att räcka fram tills dess (inbillar jag mig).

Det är  en slags meditation att krossa ved, en monotoni som känns befriande när man kört tre taxinätter på raken. I går på dagen, efter att ha sovit ikapp, mediterade jag vid klyven och lyfte och bar och staplade och gjorde långa listor i huvudet över sådan som behövdes, förträngde direkt, tänkte annat, suddade och fick upp nytt och oväntat.

Tändved

Vedpinnarna låser varandra, och ändå luftigt, staplade efter system så att man även hittar i vedkammarens mörker om så skulle vara.

Vedboden

Vedstapling och vedklyvning smittar. Jag smittade August förra helgen, han var med och krossade i flera timmar, staplade och tryckte på krossens starka påskjut, om och om igen, tyst och koncentrerad. Jag tror minnet kommer att vara med honom hur länge som helst och påspädas redan nu i veckan när vi kör det sista och kapar de mindre pinnarna som inte alls behöver spräckas bara sågas och staplas.


Märker att jag vill veta mer, beställer Myttings bok om ved nu i veckan, ska vara rena rama poesin för den vetgirige. Och har man två kakelugnar att köra i vinter så känns den här boken helt rätt.

Rosenstörbönor

Igår kväll tände jag kakelugnen i köket till middagen, den sprider en sådan väldoft och go värme utöver att den är en miljöskapande faktor när luckorna är öppna. Värmen höll ända fram till nu på morgonkvisten. Klockan åtta satte jag ett fång ved till.

Den varmaste av värme

Läste för många år sedan om brunabönorproduktionen på Öland och Gotland, hur lokala bönder sådde för husbehov och hur man om senhöstar och vintrar satt och handtröskade bönorna framför brasen:



"Det knastrade skönt när de torra bönskidorna kastades i elden, de flammade upp och gav intensiv värme". Igår ville jag se och uppleva det jag läst och som skrevs någon gång för hundra år sedan. Det stämde! Satt med rosenstörbönor jag sparat för utsäde, spritade och kastade de fnösketorra skidorna på elden, de flammade upp som om de varit toppade i något kemikaliskt och värmen studsade ut ur ugnen. Knastret var påtagligt.

söndag 7 december 2014

Seg biff och sömnigt värre med August.


Jag skyller mina oreglbundna tider på taxinätterna, som är intressanta i sig, men som de facto skapar oredan i ordningen, den som jag alltid förnekat och därför tolkar som nattaångest.

Jamen, vi skulle gjort allt i går kväll. Riddagborgen skulle bakas, veden som var kvar skulle spräckas och så skulle vi ut och käka. För en gångs skull var det bara Lillaugust och jag hemma, tjejerna hos kompisar för övernattning och då skulle vi göra grejer ihop.


Summan av kardemumman blev seg köpeentrecote, sallad och fullkomlig och gemensam koma i soffan framför TVn redan klockan 20.

(köpte köttet i en affär på Malmvägen som jag vet brukar ha riktigt bra kött. Det här var den fullkomliga besvikelsen och jag anade redan i butiken att... ja ni vet, förbannar mig själv att jag inte bara gav fan redan där och då)


Så, nu sitter jag här tvärvaken sedan 02:00 och pligar i en kyla som tar grepp om den gamla statarlängan. Det knäpper i väggarna och det är lika bra att lägga på ett par pinnar extra i kakelugnarna.


Blir våldsamt sugen på en kvällsstänkare, ja, nej inte det Ni tror. En riktigt brännhet thaimat som bryter vakenångestens nattagrepp. Så är det och så fick det bli. En pla kapong na rog.

Om jag nu inte somnar om igen i värmen från August så skivar jag köttet och marinerar för torkning. Så förvandlas sand till guld.


Och vid lunch igår så väckte August mig med kaffe på sängen och Lovisa och Alma gjorde amerikanska plättar. Då är det så gott att leva!













måndag 1 december 2014

Mystisk järngryta i perverst samlande



Visst är det lite udda att bara ha järngrytor för ögonen i alla tillfällen man hamnar på loppis eller antikhandeln. De motsvarar det lägsta värdet, kan jag tänka, gjutjärn för en spottstyver.


Häromdagen lagade jag en liten gryta i grytan, en chili, som var mer än gott.


Men är det någon som kan tyda var grytan är gjuten, hittar inte bokstäverna i någon av mina källor. Vore faktiskt roligt att veta.

(grytan är ingen stor stekgryta med lock utan en liten en mer som en normalstor kastrull)

Lugn, bara lugn, men städa lite på ytan.


Första Advent brukar jag tillägna mig själv genom att sjunga på sing-a-long i Turebergskyrkan där det hela avslutas med Otto Olssons Advent och den som kan och känner för det får ställa sig i kören...och det gör jag väl.
I år blev det annorlunda. Bjuden på ett kaffe och adventskalas hos gamle vännen Mats Eliasson, vi har känt varann sen vi var spermier, våra respektive föräldrar umgicks från 40-talet och ända fram tills de tog slut.
Fyra timmar flyktade undan som en vindpust i ansiktet och med vinteräppelkaka, alkofri glögg och saffranslängd, men framförallt med Mats vänner som alla och var för sig hade förmågan att driva samtal vidare och som var och en hade en intagande och intressant historia. Se, det blev en upplyftande advent där ute i Skarpnäck.

Matordningen har dock fått sig en knäck de senaste dygnen med dålig tid och tre nätters långjobb. Hafsigt och summariskt har det varit, med alltför långa stycken tid mellan måltiderna och kanske lite för tunga när de väl intogs.

Nu är jag på banan igen, men träningen får stå idag, känner en förkylning i kroppen med tilltagande hosta, hetta i andedräkten och svullnad i slemhinnor. Morgoneldar i kökskakelugnen och gör mig två surdegsknäcke med en het röra av konserverade sardiner i tomatsås, chili, småskuren purjo, fisksås och lite Sriracha chilisås. Alldeles förbannat gott och hett.

Kvällen, när jag kom hem från Skarpnäck ägnades åt ytstädning och en liten biff på nymalen köttfärs, salt och vitlök och med en hemslagen majjo med 1 msk Sriracha, 1/2 msk fisksås och en skvätt sockerrörsvinäger, rörs ihop med en liten äggula och slås som majonäs. Fräschören kommer sedan av 10 centimeter färsk gurka skuren i tärningar som blanda ner i majjon. Biffen lade jag på en liten hög av hårdstekt purjolök. Sådärja, det räcker så.

Passade också på att skölja och skära ett kilo purjo till en soppa för idag. Körde i tryckkokare i 20 minuter och lät tryckutjämna under natten. Nu frånsilat får purjobuljongen reducera och matas med grisbuljong. Sedan mixas slätt, silas och körs med lite grädde till skummig soppa som serveras med små frikadeller av nötfärs kryddad med krossad svartpeppar och korianderfrön. Blir gott i kväll.

Nu en hel skrivavecka bruten med en massa möten och trevliga grejer.