Milt omtumlande mässa i Allhelgonakyrkan med griskind och fish&chips i bästa sällskap

Det finns sådana där stunder och tillfällen och möten som man aldrig, aldrig, glömmer. Sådant som etsar sig fast som ohyggligt ingripande och betydelsefullt trots att de försiggår i en slags meditativ tysthet, en malande välbehagskänsla (jo välbehag kan vara malande om Ni inte visste det, men kan lika gärna uttryckas som lyckorus).

Hört om platsen och anden i många år. Vänner som insisterat, men jag har inte riktigt tagit steget. Olle Carlsson som predikant, som officiant och som präst. En timme, med alla dessa människor som annars aldrig hade träffats, bara passerat varandra utan reflektera. Nu satt alla där i bönen, i nattvarden, i sången, alla olika och ändå lika. Överfullt i en mässa i en gammal kyrka mitt i stan, klockan 18 en vanlig ledig söndag. Vi tänkte på hur många landsortskyrkor som stått i stort sett tomma under ordinarie mässa på söndagen efter jul.

En timme mässa, med meditation, tyst bön, samtal, utan att ge avkall på det ceremoniella och hela tiden med den välkomnande solidariteten och mångfalden. En fantastisk, tyst, erfarenhet i det bästa av sällskap.

Vi travade vidare till mitt vattenhål i Gamla Stan, The Flying Elk för en fish&chips (stans bästa) och för mig själv en griskind med så mycket smak att den kändes lika omtumlande som kvällen i sig. Träffade alla gamla vänner, både de som jobbade kvar och de som lämnat, men som satt där ändå, nu som gäster. Tack alla för glada tillrop och att man inte blivit bortglömd och Tack Du som hela tiden var vid min sida, bättre kväll kunde jag nog inte fått.