onsdag 14 november 2018

Till kolbullens lov



Det är några dagar sedan nu som vi var uppe i Hälsingland, till torpet. Det var den första november som affären gick igenom och torpet blev vårt och vi kunde botanisera likt torpararkeologer i det gamla 1800-talshuset.

Dörren till vårt torp.
Det var kärlek från första steget in när vi var på rundvandring i somras. Vi bestämde oss över tröskeln. Och kärleken har inte blivit mindre nu sedan vi boat in oss lämpligt och gjort det till vårt. Ska återkomma om det senare och vid tillfälle, om det här hur tankarna på hur man bevarar, konserverar, behåller och rensar ut, för anteckningar, bok över förändringar och fynd, framgångar och upptäckter.


Då, i veckan från den första november åkte vi till Ljusdal för att köpa en frostvakt åt vattenpumpen och hamnade mitt i en Ljusdalsmarknad där det bland annat serverades kolbulle. Jag är såld på denna skogsarbetarmat. Amerikafläsk i bitar (saltad sida av sugga för att vara frank!) som slängs något till varje portion i en het järnpanna. När fläsket fått färg och släppt lite av fettet så hälls själva bullen över, från en blandning av 5 dl vatten, 5 dl vetemjöl och en tsk salt. (räcker till cirka fyra kolbullar)


Får steka tills ytan stillnat då kolbullen vänds och sedan vänds igen och igen och igen (fyra ggr) så är den klar och serveras med rårörda lingon. Sådär ja, nu är vi Hälsingland och lite hör kolbulle ihop med skogs/soldattorpet vi begåvats med.

Sjunger textilers lov



Ja är såld på några få saker och som utifrån betraktat kan anses som lite nördiga. Vid sidan om mycket annat är strykning rogivande och i veckan bestyckades vi med ett fräsande, ångande, härligt tungt nytt strykjärn. Nu blir linnetygerna alldeles glänsande och till och med den egyptiska bomullen alldeles slät. Gamla servietter som jag, och för den skull också Kristina, köpt på loppisar för spottstyvrar, kökshanddukar, slitna, använda med monogram också dessa antingen arvegods eller köpta. Underbara att stryka.


För det är en annan lite besvärande avigsida att jag kan stanna upp länge och gräva i lådor med textilier på loppisar och förr också auktioner i jakt på det där hantverksmässiga eller lite finare ståndsmässiga eller kanske från en nedlagd järnvägsrestaurang eller så.

Tänk, drömmen att hitta väverier från Tuppens i Norrköping. Det företaget startades 100 år innan jag föddes i samma stad och lades ner samma år vi flyttade till Stockholm.