Det är några dagar sedan nu som vi var uppe i Hälsingland,
till torpet. Det var den första november som affären gick igenom och torpet
blev vårt och vi kunde botanisera likt torpararkeologer i det gamla
1800-talshuset.
Dörren till vårt torp. |
Det var kärlek från första steget in när vi var på
rundvandring i somras. Vi bestämde oss över tröskeln. Och kärleken har inte
blivit mindre nu sedan vi boat in oss lämpligt och gjort det till vårt. Ska
återkomma om det senare och vid tillfälle, om det här hur tankarna på hur man
bevarar, konserverar, behåller och rensar ut, för anteckningar, bok över
förändringar och fynd, framgångar och upptäckter.
Då, i veckan från den första november åkte vi till Ljusdal för
att köpa en frostvakt åt vattenpumpen och hamnade mitt i en Ljusdalsmarknad där
det bland annat serverades kolbulle. Jag är såld på denna skogsarbetarmat.
Amerikafläsk i bitar (saltad sida av sugga för att vara frank!) som slängs något
till varje portion i en het järnpanna. När fläsket fått färg och släppt lite av
fettet så hälls själva bullen över, från en blandning av 5 dl vatten, 5 dl
vetemjöl och en tsk salt. (räcker till cirka fyra kolbullar).
Får steka tills
ytan stillnat då kolbullen vänds och sedan vänds igen och igen och igen (fyra
ggr) så är den klar och serveras med rårörda lingon. Sådär ja, nu är vi Hälsingland
och lite hör kolbulle ihop med skogs/soldattorpet vi begåvats med.