måndag 2 juli 2018

Men alltså, värmen sitter kvar, eller är det kortisonet som känns i skinnet



 Det var väl en fantastisk tur (någon skyddsängel vakar över mig trots allt) att jag inte blev sjuk på Kreta utan kom hem till den utmärkta svenska sjukvården.
Nu får det ta den tid det tar, fylld av tillförsikt vinglar jag vidare.

Blommande kapris
Med i bagaget från Ön har vi utmärkt olivolja, lokalt producerad. 
Örter från bergen att strö över tomaterna. Fantastisk till potatis och får/getost.
Smakminne, solminne och värmekvällarnas kom ihåg.

Kan inte undanhålla den andra sidan, den gräsligt turistiska. Så fruktansvärd att den blir komisk, nästan lite snygg.





Och så stranden. Solnedgången och den totala bekymmerslösheten med älskade K.












Späda blad från egen skörd



Det vinglar på här hemma, men kan väl skönja små framgångar i tillfrisknandet. Det är mycket som ”muntrar upp”, inte minst K.

När vi kom hem från Grekland hade vi ett minst sagt upprepande löfte, att sköta om oss. Äta den rätta maten, den goda, rena, klokt producerade och skippa alla onödiga och verklighetsfrämmande tillsatser. Gå ner i kolhydratnivåer och satsa på mer grönt och riktig fisk och fågel och riktigt kött.
Förstod inte då, första dagen vi landat att det 48 timmar senare skulle bli av nöden tvunget.
För att snabba på läkningen fick jag höga doser av kortison och av dessa steg sockret varför jag fick mota med insulininjektioner för att hålla en riktig balans.
Självklart blir kosten avgörande i ett så allvarligt läge.
Nu är det femte dagen och jag har hunnit få en insikt bättre än någonsin tidigare över all den sockerskit jag sätter i mig till daglig dags. Känsligheten under behandlingen är så hög att minsta lilla avsteg ger katastrofala utslag.


Fick en liten odling på halsen i höstas. Grävde före tjälen och kunde så det nödvändigaste i maj. I förrgår var vi uppe och plockade av något som kommit upp. Rikliga mängder dill, palmkål, små krusiga grönkålsblad, späd mangold. Perfekt till ansvarsfylld kost så här i sjuktid och förresten annars också.


Nu är jag säker på att sockernivåernas höjning enbart beror på kortisonet som jag nu sakta men säkert under fem dagar trappar ner.
Jag vinglar betänkligt fortfarande. Om jag ska ta i beräkning skillnaden mellan första ambulansdagen till sjukhuset och till idag så borde jag vara återställd om ytterligare fem dagar. Tyvärr ä det väl bara i min sinnevärld där allt helst skulle skett igår och vara bra idag som det existerar. Vänliga själar på mina sociala sajter ger vid handen allt mellan 14 dagar till 40 år av tillfrisknande.

Mina redskap sedan fem dagar för att hålla koll på och motverka sockertoppar,
mätstickor och insulinspruta.

Tack förresten för alla upplyftande kommentarer, alla tankar och alla vänliga ”krya-på-dig-hälsningar”.