När vi kom hem från Grekland hade vi ett
minst sagt upprepande löfte, att sköta om oss. Äta den rätta maten, den goda,
rena, klokt producerade och skippa alla onödiga och verklighetsfrämmande
tillsatser. Gå ner i kolhydratnivåer och satsa på mer grönt och riktig fisk och
fågel och riktigt kött.
Förstod inte då, första dagen vi landat att
det 48 timmar senare skulle bli av nöden tvunget.
För att snabba på läkningen fick jag höga
doser av kortison och av dessa steg sockret varför jag fick mota med
insulininjektioner för att hålla en riktig balans.
Självklart blir kosten avgörande i ett så
allvarligt läge.
Nu är det femte dagen och jag har hunnit få
en insikt bättre än någonsin tidigare över all den sockerskit jag sätter i mig
till daglig dags. Känsligheten under behandlingen är så hög att minsta lilla
avsteg ger katastrofala utslag.
Fick en liten odling på halsen i höstas.
Grävde före tjälen och kunde så det nödvändigaste i maj. I förrgår var vi uppe
och plockade av något som kommit upp. Rikliga mängder dill, palmkål, små
krusiga grönkålsblad, späd mangold. Perfekt till ansvarsfylld kost så här i
sjuktid och förresten annars också.
Nu är jag säker på att sockernivåernas
höjning enbart beror på kortisonet som jag nu sakta men säkert under fem dagar
trappar ner.
Jag vinglar betänkligt fortfarande. Om jag
ska ta i beräkning skillnaden mellan första ambulansdagen till sjukhuset och
till idag så borde jag vara återställd om ytterligare fem dagar. Tyvärr ä det
väl bara i min sinnevärld där allt helst skulle skett igår och vara bra idag
som det existerar. Vänliga själar på mina sociala sajter ger vid handen allt mellan
14 dagar till 40 år av tillfrisknande.
 |
| Mina redskap sedan fem dagar för att hålla koll på och motverka sockertoppar, mätstickor och insulinspruta. |
Tack förresten för alla upplyftande
kommentarer, alla tankar och alla vänliga ”krya-på-dig-hälsningar”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar