Före vintern som kom exakt när vintertiden var inne

Ars Longa Vita Brevis

Prolog

Blod och lever med inlagda lingon och rödbeta

Speltmjölsbrioche med kycklingskinn och rostad vitlök

Grishuvud i blomkål med löjrom från Kalix

Biffen från ”Chubai” (46 månader gammal) på friterad vitmossa

”Vichyssoise” med tryffel och aska

Krispig morot fylld med fågellever och dragon.

Kapitel 1

Ostron ”62°C” med Yerseygrädde och torkat sjägräs och fryst havtorn.

Havskräfta (Ingemar J) och blekselleri samt essensen av grönt äpple

Gädda (Mälaren) serveras med kungskrabba kokt i öl och dill

Benmärg med rökt persilja och smetana sereras med oscietrakaviar

Kapitel 2

Eldat bröd med nykärnat smör

Satio tempestas (62 vegetabilier från egna landet, fjällen från brax)

Pilgrimsmussla (Hitra) med tryffel ”Dashi” samt de första äggen unghönorna värper

Kapitel 3

Grillad marulk med vispad getgrädde parfymerad med lakrits

Fryst morot och grapefrukt med rosépeppar och olivolja från I Gunther

Två serveringar av lamm från egen uppfödning  i Askersund

Kapitel 4 & Epilog

Frantzén/Lindeberg konditori

Sammanfattning och förstånd

Inte en enda svacka. Det märkliga är att förnyelsen tycks vara en ständigt pågående rörelse. Måltiden åts i onsdags.

Här får man tillåta sig att bli lite tjatig. För den som  missat
blev boken nominerad till utnämningen Sveriges bästa kokbok alla kategorier

Och så här såg det ut när vi skrev. Intensivt i ett år och vi satt i ett
litet 1800-talshus med kökssoffa och utsikt över en mild lantgård mitt i city.

I mörkret med vitnande dödens ben, mjölkkällarens hemlighet vid spökvandring på Hersby

Döden engagerar. Även så hos Sollentuna Hembygdsförening. Jag fick en liten, men naggande god publik i Rotsundastugan i kväll där jag berättade i detalj om dödsstraffets hemskheter...och i obduktionsprotokollet stod att läsa om hur: "mannen med sin rakkniv skurit det 14 månader gamla barnet i halsen så att huvudet bara hölls till kroppen av en skinnslamsa i nacken...!"

Spökfamiljen på Hersby, till vänster bakom skrinet sitter döden utan lie.
Under vadmalshuvan döljer sig Martin Ström. Till vänster sitter Hersen på Hersby alias
Anders Boberg. Till höger om honom Hustrun i skepnad tolkad av Anne Berit Lavold.
Hanna Ström till höger är inte verklig alls utan en skepnad, en vålnad, en husfru eller annat. Till vardags studerar hon konsthistoria.

Har inte föreläst om det här på flera månader och efter uppehåll har jag egenheten att bli ganska så detaljerad - så blev det i kväll och det var klokt. Jag fick hålla mig till döden i Sollentuna, en kommun som dels har en egen avrättningsplats på en allmänning i en annan kommun och dels en annan sockens avrättningsplats på den egna marken.

En illustration till ett mord, hämtat ur ett shillingtryck på KB

Ibland när jag pratar om alla dessa stackars satar som mött den värsta av dödar, avlivningen, känns det som om de är närvarande i rummet.

Det kanske mycket viktigare som skedde på Hersby hembygdsgård i mörkret på fredagskvällen var spökvandringen för barn, en hel skock ungar som ömsom avvek gråtande med mamma i handen och ömsom kaxade till sig (men som säkert får terapiräkningar längre fram att betala).

När jag skrev och försökte kartlägga svenska avrättningsplatser,
nålade jag upp dem på en stor Sverigekarta för att få översikt

Hanna Ström, Anne Berit Lavold, Anders Boberg och Martin Ström arrangerade vandringen i svagt leddjus av tidstypisk talgdank i pissblåselampa.

I mjölkkällaren inleddes med Hersen som satt vakande. Efter rundvandring återvände alla till källaren där Hersen fövandlats till skelett. Så avslutades med spökberättelser vid elden i 1700-talshuset och bakning av äpplen över öppen eld.

Tvåa....igen! Men etta i klassen. Frantzén Lindeberg-boken vinner ändå på sin skönhet (självskryt)

Det var då katten också. Hade väl hoppats på att ta hem det hela och bli vinnare alla kategorier. Hörde dock från en läcka i veckan att det skulle bli en outsider som som vunnit bland oss sex som nominerats till "Bäst alla kategorier".

Läckan?..det var samma förlag som givit ut "Frantzén Lindeberg". Av sex nomineringar var fyra från Norstedts. Och den som tog hem allt var en bok som först vunnit i klassen Måltidsutensilier (fatta vad smalt och otippat). "Låt det blomma" av Gunnar Kaj liksom min bok också utgiven på Norstedts.

Det var andra gången jag kommit tvåa (det räknas som att komma tvåa om man är nominerad och inte kommer etta!). Senast var 2006 med "Järnspisar Hackekorv och Tabberas" efter att då vunnit klassen, och blivit utsedd till "årets bästa historiska kokbok".

Lite lustigt att vi är två från Sollentuna som blivit nominerade till Årets bästa kokbok jämte bland andra storheterna och vännerna Paul Svensson och Leif Mannerström nämligen "Den franske bagaren" Sebastien Boudet.

Det blir väl att snickra ihop något nytt för ytterligare ett försök...men nej, det är klart att det inte är ett huvudmål, nomineringar och andra priser är bara en fjäder i hatten och kanske hjälper det något för försäljningen.

Nu kommer alla de nominerade böckerna att tävla  i Paris om titeln "Världens Bästa Kokbok" med alla undertitlar. Återkommer med rapport om detta. Förra gången jag nominerades fick boken tävla i Kina

Brosme i kustlandet innanför Bulandet och nu på tallrik i Hollywood

För många år sedan var jag längst ut i väst. Från berget på Ön såg man ut över Nordsjöns alla borrtornsflammor kanske hela vägen bort mot Muckle Flugga.

Det fanns ett Centrum på Ön, en gatukorsning som var belyst, sedan brukade man samlas nere vid filleteringsfabriken och där pratade man norska om så man var filipin, thai eller svensk. Det är nämligen så att det är folk från dessa tre nationaliteter som mest anlitas som arbetskraft.

På fabriken träffade vi en hummer som fångats och som var gigantisk där den låg och hade livskris i ett trångt akvarium i väntan på slakt. Den vägde många kilo och var säkert sextio år och fick Sven Gunnar Svensson att utbrista på sin karaktäristiska östgötska: "Det där är ju jämgammal med med mig om inte äldre den kan Ni inte äta upp, lägg tillbaka honom, det här är ju oetiskt". Sven Gunnar var på den tiden den stora sakkunskapen när vi var ute och reste och möttes överallt med största respekt så jag tror banne mig hummern fick åka tillbaka med något norskt mummel om "tusenvis av kroner som gick te helvete i sjøen".

Vi var där för att titta på sejfiske, slakt och filettering, men mest med tonvikt på tillagning tillsammans med norska superkockar och senare på Gastronomisk Institutt i Bergen.

Lubben fick sällskap av kokt potatis och är ägg och persiljeåsl

En eftermiddag åkte vi med ut bakom i Ön för eget fiske. Hade väl mest hoppats på stortorsk med det ville sig inte. Istället håvade jag in en Brosme från stort djup. Den heter Brosme på latin och likaledes så ock på norsk. Kommer inte ihåg vare sig mått eller vikt vilket så här i efterhand naturligtvis gör min brosme till något i hästväg

På svenska är det Lubb, en oerhört tålig fisk som är ett mellanting i smak och koncistens mellan torsk och långa och häromdagen var det bra pris på mognad brosme i Fiskbutiken indoor OBS Rotebro. Knapp panerad och sedan stekning exakt tills den är färdig. Ljuvligt nötig karaktär och med den där lite instängda garderobssmaken som är så fin hos långa.

Det är så bra att ha den där fiskaffären nästgårds för fiskarna som är på väg att glömmas bort; Lubb, vitling, kolja, surströmming...(det där sista var ett skämt!)

Årets bästa - Nominerad till "Bäst alla kategorier"

Så där ja, det är sex år sedan sist. Förvisso har jag skrivit fler böcker däremellan, men inget om gastronomi. Lite skrytsamt kan jag alltså slå fast att så fort jag skriver en gastronomisk bok (kokbok eller liknande) så vinner den sin enskilda klass och blir nominerad bland de sex som kan vinna utmärkelsen "Bäst alla kategorier".

Det står alltså redan klart. Boken "Frantzén Lindeberg" som jag skrev under våren, sommaren och vintern 2011 och som kom ut sent i våras är utnämnd som en av årets sex bästa.

(Jag vet inte exakt hur många kokböcker som ges ut under 2012. Skulle väl tänka mig att det är över 300, men under 400. Det är ett understatement att kalla konkurrensen benhård)

Så här såg det ut senast, 2006 när jag skördade framgångar
i Grythyttan med boken "Järnspisar hackekorv och tabberas"

Det var idag jag fick brevet av Måltidsakademien. Hur det går i denna slags final får jag reda på vid den traditionstyngda prisutdelningen i Grythyttans kyrka den 26 dennes.

Redan idag kan vi dock slå oss för bröstet och berätta att "Frantzén Lindeberg" blev utsedd som årets bästa i kategorin "À la carte - Best Chef Books".

Historiska omläggningar på tallriken och vänner som förser mig med allt det goda

Bilden ovan hade varit ganska omöjlig bara i somras. Att en tallrik, en servering skulle få innehålla de där gröna som inte alls går i lag med det övriga, i det här fallet en kryddig köttfärs fräst med stekt potatis och lök. Kall sallad till varm mat har jag...och dessutom med äckligt rårivna morötter...tyckt vara det mest avskyvärda.

Innehållsförteckning på sjukhusmaten

Nu har jag fått bestämda regler och upptäckt att mycket av det som jag trott varit fördomar och ögonblickligen blev jag bra att hantera balansen mellan det tillagade och det råa, kanske bara något ljummat.

Hemma igen reflekterar jag bildligt över sjukhusmaten och det slog mig en dag att det serverades fisk, men hur mycket jag än sökte på innehållsförteckningar och med frågor till personalen fick jag aldrig reda på vilken slags fisk det var. Processad i storkök blev det också svårt att rent okulärt bestämma art...kanske just begreppet "fisk" var mer sanningen nära än artbestämmande kolja, sej (den hade jag omedelbart sett att det var jämte torsk) vitling (har ju en så karaktäristisk smak, men urkokt kan den gå under begreppet fisk jämte koljan).

Sjukhuskyckling med pasta

Slår mig när jag ser bilderna hur mycket kolhydrater som serverades på denna medicinmottagning där lejonparten låg inne för diabetes. Slår mig därmed på axeln och berömmer mig själv även om det fortfarande känns en gnutta vingligt.

Så till det där med vännerna. Efter leverinflammationen jag drabbades av i höstas till följd av ett penicillin blev huden fruktansvärt känslig, mycket efter den "leverklåda" som uppstod och varade under lång tid (känns av till en del fortfarande). Hittade tillbaka till ett presentpaket från min årsdag i somras som innehöll just hudmedel för män. Det här visade sig vara fullkomligt undergörande samtidigt som det väcker minnen som inte 'är lika behagliga (återkommer till dessa tror jag)

Så häromdagen, när man som mest behöver det där som smakar, så kommer Christina och Bengt direkt från Sörmland med fem liter mustade äpplen i en baginbox.
Fruktos är förödande för mig om det inte intas i små valda mängder som största njutning. Denna nektar av sörmländska äpplen är just en sådan.

Det här är egentligen Augusts favorit - det vet ostbutiken i Sollentuna Centrum

Och som att inte njutningen vore fullödad under Hollywoodfruar när Sverige höll på att skämma ut sig i Berlin öppnade vi en Plaisir au Chablis från Gaugry som visst inte är ett vin utan en alldeles perfekt mognad ost som min ostleverantör låtit smita ner utan att jag nästan märkte det. Vi åt med sked och tittade färdigt på fotbollen under andra halvlek vilket understryker att "en glädje sällan kommer ensam"...eller hur det nu var...kanske olycka...men skit i det, njutning handlade det om!

Skönheten och det magerlagda diabetesodjuret

Min egen lilla vardags och akutväska,
sockermätare med uppkoppling till datorn

Jisses, ronden här.

Världens vackraste läkare....typiskt.
Ja, det är typiskt mig att reflektera över det och nästan säga det högt. 
Hon kanske är vackrare bara för att hon är med mig. Rond efter rond har hon stått där vid sidan av sängen och ingjutit mig mod - sådant gör en människa vacker.

"Det är bara hennes jobb"

Skitsamma jag tar till mig ändå.

Avdelningens lunch

Hon vill att jag ska åka hem med mina sprutor...suck, jag är alltså att vara betraktad som helad. 

Den vackra har lagt sin magiska läkekraft över mig. Osäker, shit, jag grejar inte det här, inte just nu, kan jag stanna bara lite,  jag har inte något att äta därhemma, jag har ingen som bäddar...försöker jag, jag har ingen därhemma som talar om för mig hur många enheter insulin jag ska spruta in i min "magerlagda" kropp*, men förstår att det är oförmågan och rädslan att ta de egna stegen som är mitt hinder.

Fullständigt ovillig att ställa mig upp ta min brits och gå. 

Sej

Vardagen så som den ska te sig fortsättningsvis börjar här, den virvlar och förvirrar...förvirvlar i en gränsvärlds vindlingar och vrår. Bara en dag till?

"Okej sa den vackra, en dag till, men i morgon ska Du hem". 

Kallops och osötad dryck, men förvånansvärt mycket potatis

I morgon börjar ett helt annat liv inne i det gamla, en ny vardag, som en nymålad mycket gammal byrå, ett nytt sätt att vara, att älska mig själv...,vilken förmån, vilket tillfälle.

"Fisk", ingenstans står vilken slags,
men under örttäcke och fortsättningsvis med en kopiös mängd potatis

*Min självbild har länge varit en ganska hygglig eftertänksam människa i en magerlagd, brunbränd och senig kropp. Efter höstens sjukdomsperiod är jag nästan där undantaget den strama senigheten som efter tokviktminskningen gjort att armarna mer liknar dem på en åldrande Zara Leander.

Perfekt löskokt ägg till dagens frukost.
Fick tillfälle att lära frukostköket att koka perfekt hårdkokt också

Ett konstverk - ett minne

Det var åren i slutet av 80-talet. Jag jobbade med bilder, målade och tryckta, ritade och suddade, med neon och vax, bly och plåt. Jag ställde ut separat på namnkunniga gallerier, både här hemma i Sverige och utomlands.

Vännen Nils G Stenqvist, konstprofessorn fick ett jättestort konsultarbete som det fortfarande pratas om; Konsten i Vrinnevisjukhuset i Norrköping.

Nu slumpar det sig inte bättre än att jag råkar vara född i S.t Johannes församling i nämnda fotbolls och väverimetropol (satt en gång som telning i stolen bredvid Zamora Nyholm och klippte håret).

Jag vet inte om det var för min anknytning till stan eller om det helt enkelt var så att Nils G gillade mina grejer, hursom blev jag tillfrågad om att göra en korridor i sjukhuset.

Det blev en serie stora kolteckningar med ett fett komprimerat rent kol jag köpt i en materialshop på Royal College of Art i London där jag var elev tiotalet år före. Jag hade köpt på mig kol av bibliska mått då jag förstod att detta underbara material inte skulle gå att uppbringa hemma i Stockholm.

Målning Palms & Pools.
Hänger på Malmö Museum

Jag vill minnas att det också ingick en hel del polyvinyl. Jag och målaren Jan Erik Willgohs delade ateljé i Sollentuna på Sänkhagsvägen under takåsarna och hade köpt på oss säkert 100 liter koncentrerad plast. Blandningen av kol och plast var rent underbart att jobba i.

Är på jakt efter bilder av pappersmålningarna i den där korridoren. Jag gjorde nämligen skisser till monteringen hemma i ateljén och lämnade över till hantverkare och Nils G att utföra hängningen, har aldrig fått se den irl.

1988 utfördes den första operationen på sjukhuset som därmed var invigt.

Från en utställning av Puerto Ricomålningarna i början av
80-talet hos Galleri Wallner Malmö
Foto: Anders Lager

Kom att tänka på målningarna häromveckan när jag gick i Edsbergsparken i Sollentuna och passerade förbi fontänen framför slottet ner mot Edsviken. Den var som en del i dessa stora lösa målningar, ett av bildelementen.

Fontänen hänger för övrigt som ett stort oljemålat triptyk hemma i stora trappen. Har sparat den som målning genom alla år (eller är det så att jag aldrig fått den såld?).

En bild, ett minne, en association.

Ett underbart barnbarn till.

Farfar och en liten tjej

I pappa Gatons trygga famn. Förvånansvärt
vaken för att bara vara 26 timmar gammal