En
ohyggligt viktig länk till min överlevnad är borta. Skådespelaren Roland
Janson.
Det
var inte så att vi socialiserade eller ens hälsade om vi händelsevis skulle
mötas på stan. Egentligen möttes vi bara två gånger.
Jag var
jävligt nergången, det är 34 år sedan. Jag låg på en fruktansvärt nedmonterande
final.
Klockan
var en minut i tolv och jag var i stan. Jag stod utanför dörren till det gamla
MEA-huset som då var ombyggt till Matpalatset, en slags galleria med flera små
matställen varav de flesta serverade alkohol från lunch och jag var i
abstinens.
Jag
går in till ett av ställena och beställer tre stora stark och en liten, liten
smörgås. Tar allt på en bricka och går och sätter mig vid ett av borden.
Jag
sveper den första ölen utan att ta andningspaus.
Då
märker jag hur en man med bricka närmar sig mitt bord trots att det finns hundra
andra bord där ingen sitter.
Han
slår sig ner mitt emot mig med en redig lunch på tallriken. Jag känner igen
honom från teatern, från filmer, från TV. Jag blir besvärad. Han tittar mig
stint in i ögonen och sedan säger han på göteborska:
”Inte
för att jag har med saken att göra men fattar du egentligen vad fan du håller
på med”.
Sen
hugger han in på lunchen, jag svarar inte, han säger inget mer. Han dricker
ett stort glas vatten, äter färdigt, reser sig och säger: ”Lycka till, hej med
dej.”
Det
var alltså Roland Janson som suttit mitt emot mig och givit mig en uppsträckning som
jag då inte förstod vidden av. Jag skulle få gå ner mig ytterligare några år, men
jag försäkrar att varje dag så ekade den där människans ord i mig. Varje dag!
Jobbade
på Sveriges Radio och gjorde en serie fredagsintervjuer för P4 Riks. Skulle till Dramaten för att prata med Basia Frydman (om medberoende). Jag hade då en fem-sex års nykterhet bakom mig och stegade upp i korridoren till hennes loge.
I trappen på motsvarande sida ser jag Roland Janson komma samtidigt som Basia
Frydman går mig till mötes. Jag vänder mig bort från Frydman och ropar efter
Janson, han vänder sig om och säger uppenbart irriterad ”Ja vad är det om”.
Det
kanske låter konstigt, men jag vill att du ska veta, säger jag. ”Veta vad då?”
Jag
berättade om mötet på Matpalatset och om hur hans ord starkt bidragit till den
nykterhet jag nu hade. Han var alldeles stum, sedan föll vi i varandras armar,
väldigt rörda. Vi hade fajten gemensamt fick jag veta.
Basia
Frydman stod en bit ifrån och undrade naturligtvis vad det var som hände. Jag
berättade och intervjun med henne blev lågmäld och fin.
Nu
är båda borta Roland Janson igår och Basia Frydman 2016 och jag har 28 år
snart, en dag i taget.
