När jag for runt och pratade som inspiratör för matlagare genom SKL brukade jag inleda med hur farsan sken upp på demensboendet när jag kom med kalvsylta från Percy's i Norrviken och egenodlade inlagda rödbetor. Plötsligt mindes han åtskilliga kalvsyltor i livet och också gemenskapen vid borden och vi kunde prata om det en stund.
Kalvsylta, riktigt tillagad, har ju just den karaktären att den känns i munnen, med kryddning och sälta, med olika texturer och så de där svindlande skikten av smaker.
Jag var kanske tio år och han, farsan, kom hem med de där hårt knutna "tistlarna". Kronärtsskockorna. Den middagen minns jag idag och kommer alltid att minnas och vi skrapade bort skägget efter att ha ätit kronbladet ett efter ett och doppat i rört smör med lite salt och så det sista, bottnarna som var helt ljuvligt söta och något helt annorlunda av vad jag smakat tidigare.
Ska jag berätta mer? Om när han köpt några märkliga förpackningar med ris och kryddor i Sibyllans kaffehandel ( han hade kontoret på Nybrogatan nästan mitt emot Astoria och snett mot Teatergrillen). det var Nasi Gorëng. Aldrig tidigare hade jag smakat något så omtumlande starkt och gott och vi var nog tämligen ensamma vid den tiden att njuta den här indonesiska rispytten med stekt ägg och exotisk chilipeppar. Jag glömmer det aldrig.
Eller många år senare, när jag var 17 och beställde in en entrecote i Paris på La Coupole och njöt av hur en köttbit kunde smaka så bra, vara så mör och vara tillagad så till perfektion med pommes som frasade när man åt dem. Genom åren blev det åtskilliga besök på kupolen i Paris, inte sällan med skaldjur som förrätt och så denna fantastiska entrecote.
Jo det blir en hel del franska upplevelser om jag nu tar mig för att räkna upp en bråkdel av mat som fastnat i det där fantastiska matminnet vi har. Som den där desserten hos Paul Bocuse och faktiskt i hans sällskap vid bordet, Île flottantes, öar av äggviteskum kokta i vaniljsås med suckat.
En sådan där stor grej i minnet är också George Blances hälleflundra i Vonnas som han lät sjuda i vatten och strösocker (!).
Hastigt drar jag mig till minnes en liten anrättning med tupplever hos Thomas Drejing på Petri Pumpa i Lund. OCH allt åtskilligt jag satt i mig hos genom åren hos Björn Frantzén.
Återkommer med fler höjdpunkter.
