söndag 8 december 2019

Ta av struten, ta av struten!!!



Den hände sig och tiden var alldeles nyss.
Det utgick ett påbud som jag precis fick se, att strutarna skulle lämnas hemma detta år.
Vilken befrielse!

Dessa lustiga påfund att klä sig i dumstrut som var menat att efterlikna de orientaliska tre vise männens hattutstyr.

Detta vansinniga plågande av barn, att tvinga dem med lustiga hattar, det kunde gott räcka med den vita särken och några av pojkarna kände sig på min tid alltid attraherade av det glänsande glittret, men icke sa Nicke, strut skulle de vara med guldstjärnor på. Glitter var bara för flickor se!

Grejen är att A sjunger i Sollentuna Gosskör – en för närvarande alldeles förträfflig kör. Och nu drar det stora lussemaskineriet igång. I morgon en utsåld konsert i Riddarhuset.
Och påbudet säger befriande, inga strutar detta år.

Tänk denna tunna resår under hakan för att hålla struten på plats, den som delar ansiktet som ett mensursnitt. Förfärligt. Som kräftskivans lustiga hattar...no never ens under min aktiva tid.

Jag såg ett brett leende hos A när jag berättade samtidigt som jag strök lussesärken för söndagens övningar. Ingen strut – som att bli vuxen på ett ögonblick trots fortfarande sopran.

Bar hatt en tid i livet, men kände mig utklädd till och med i basker. Ingen, INGEN fick på mig en strut till Lucia utom en enda gång och då passade man på att ta kort. Fortfarande idag har jag svårt att titta på den bilden, så vilsen, så utspökad, så obekväm.
Tack för detta påbud.