Den hände sig och tiden var alldeles nyss.
Det utgick ett påbud som jag precis fick se,
att strutarna skulle lämnas hemma detta år.
Vilken befrielse!
Dessa lustiga påfund att klä sig i dumstrut som
var menat att efterlikna de orientaliska tre vise männens hattutstyr.
Detta vansinniga plågande av barn, att
tvinga dem med lustiga hattar, det kunde gott räcka med den vita särken och några
av pojkarna kände sig på min tid alltid attraherade av det glänsande glittret, men icke sa
Nicke, strut skulle de vara med guldstjärnor på. Glitter var bara för flickor se!
Grejen är att A sjunger i Sollentuna Gosskör –
en för närvarande alldeles förträfflig kör. Och nu drar det stora lussemaskineriet
igång. I morgon en utsåld konsert i Riddarhuset.
Och påbudet säger befriande, inga strutar detta
år.
Tänk denna tunna resår under hakan för att
hålla struten på plats, den som delar ansiktet som ett mensursnitt. Förfärligt. Som kräftskivans lustiga hattar...no never ens under min aktiva tid.
Jag såg ett brett leende hos A när jag
berättade samtidigt som jag strök lussesärken för söndagens övningar. Ingen strut
– som att bli vuxen på ett ögonblick trots fortfarande sopran.
Bar hatt en tid i livet, men kände mig utklädd
till och med i basker. Ingen, INGEN fick på mig en strut till Lucia utom en
enda gång och då passade man på att ta kort. Fortfarande idag har jag svårt att
titta på den bilden, så vilsen, så utspökad, så obekväm.
Tack för detta påbud.