Jag har skrivit om
Janssons bröd på Hybovägen tidigare, senast om vörtbrödet till jul. Idag var vi tillbaka och överhandlade till helgen, alldeles för mycket och allt gott och vi ångrar oss inte en sekund.
Dukade precis upp sköna skivor av en ren vetesur och lika sköna skivor av ett rågbröd doftande av muscovadosocker samt smörkringlor doppade i strösocker (får ta en extrados metformin ikväll för att hålla nivåerna).
Samtidigt bullade vi upp med en extralagrad präst, generösa skivor av Färilaskinka och en mogen getost. Men se - sovlet fick ligga kvar. Det är en nämligen en sådan förmån att stryka smör på en skiva Janssons och sedan bara njuta av alla smaker, det där lilla syrliga som gör brödet levande, sädsmaken från allt det närodlade och malningen på TeVe-kvarn, sältan i skorpan som i sig är mör och därför extra njutbar, djupet i det utjästa som nästan påminner om rik umami och som drar ända bort mot tonsillerna och så översköljningen av hela det olfaktoriska centret som bombarderar det limbiska systemet och får oss att minnas, njuta, sortera, sluta ögonen och sakta bara inta allt som då kommer över en som en liten tsunami! (Lyssnade ni också på Mischa Billings sommarprat, om inte gör det!)
Alltså var ska en bagare vara om inte mitt i byn?
Lina Lundmark är fjärde generationen bagare och en skicklig hantverkare som dessutom har förmågan att ge sådan karaktär åt sina bröd att det är som att hon satt sitt eget bomärke i limpor och bullar få förunnat att få uppleva, ingen annanstans möjligt att handla.
Vi har då kommit överens om att skippa kolhydraterna den här sommaren, men så stark är dragningskraften att vi nu ändrat oss till att säga: "Ska vi äta bröd då ska vi ta mig fan äta bröd på riktigt" och det har vi gjort idag!