Jag har ju några år bakom mig i England där jag bodde
i London mellan1978 och 1980 och fann så mycket andra traditionella rätter. Som
graduate åt vi i en speciell matsal där det var självtag av diverse från stora
bleck. Där låg fat med förrätter och fat med varmrätter och i en hörna fanns
fat med desserter och kaffe eller te. Luncherna var stora njutningar.
Min Londonfrukost |
Men det är klart att det här har förändrats. Man
måste söka rejält för att hitta ställen som serverar husmanskost av klassiskt
snitt och billigt är det inte vilket skulle kunna antas.
Längtar ibland efter de där riktiga
djupdykningarna i smaker, riktig black pudding, haggis, carvery (med rostbiffen
främst) med yorkshirepudding, lammkorvar, brysselkål, fish and chips, kokt kål
av olika slag.
Engelska kakor, puddingar, såser med suckat...nu
är jag inne på desserterna.
Det händer, även om tillfällena är sällsynta,
att jag ställer mig i köket och inställer mig på det engelska köket.
Från mina
engelska år har jag en liten kortlåda med en rasande mängd recept prydligt
katalogiserat. Att bläddra i den är en resa i sig med engelska rätter och med
smaker och inspiration från världens hörn där imperiet regerat (se bara på den
indiska inspirationen i HP-sås vilken aldrig ska saknas i ett kök). Lådans
innehåll ställde jag samman genom att klippa ur alla uppskrifter avseende
engelsk husmanskost ur alla de tidningar och magasin jag kom över.
Står där och förvandlar brittiska mått till
våra. Smakerna växer fram och det är underhållande stunder.
Förra veckan fanns det inte tid över till
utsvävningar. Jag var ju i London! Frukosterade med bacon & egg toppade med chips, korv, bakade
bönor och smörstekta champinjoner. Jo, det är en frukost att stå sig på.
Hamnade på en matmarknad när jag promenerat över
London Bridge, på väg till Tate Modern. Blev kvar i en dryg timme för brittiska
ostron, pork pies och massor av smakprov av skotska korvar, mina skotska gener
från Clan Colquhoun ger sig nog tillkänna. Smakade en fantastisk torkad och
sedan mycket lättrökt blodkorv som bara smällde i käften!
Korvmakaren berättade
att korven hade tillverkningsanor från medeltiden alltså ungefär samtidigt som
min anfader (absolut inte i rakt nedstigande led, men ändå) Wolter Colquhoun
son till Sir Alexander Colquhoun kom till Sverige som officerare. Ärver man
smakminne genom generationer i historien så var i så fall den här blodkorven
ett bevis därpå.