-->
Oj Oj Oj, nästan
tre timmar stor operaupplevelse, kanske den största på alla år med opera. (jag
lekte länge med drömmen att själv sjunga opera).
Under mina år med
konst läste jag tidigt Apollinaire och Cocteau och kände då en stark intellektuell dragning
till den surrealistiska gestaltningen. Kände trovärdigheten i Francis Poulencs
tonspråk och även vidare hans senare böjelse för mystiken i Gudsupplevelsen. Hos många som
tog steget över till den sidan, den religiösa, förvandlades gestaltandet till
inget, till hålighet och tomhet. Hos Poulenc växte det och breddades.
Det var det vi
upplevde i eftermiddags vid nypremiären av Karmelitsystrarna, om
klosterkvinnornas traumatiska förföljelse under franska revolutionen och deras
giljotinvandring. Dessa stackars djupt troende och självisolerade ofarliga vars
tro bara var riktad in i det egnas innersta väsen och med ständig bön för
andra.
För första gången
någonsin har musiken och scengestaltningen drabbat mig så hårt att tårarna bara
rann. Sådan rörelse över ett fullkomligt artisteri har jag aldrig till förr har
upplevt.
Stockholmsoperan
just nu.
Gå och se den!