Förra veckan lämnade kortvarigt Håvra och gjorde en roadtrip genom mina ursprungstrakter, Orsa finnmark och Orsa där min farfars släkt härstammar, besökte gravar, tittade på utsikter över Orsasjön från generationers nu rivna fastigheter, smakade på känslan att min släkt på svärdssidan stammar från denna trakt (resultat av ett DNA-test hos MyHeritage).
Hemvägen gick över Falun där släkten också lämnat spår. Så kom vi på att isterbanden hemma var slut. Alltså en omväg förbi #Kristoffer Franzén på Franzèns Charkuteriet i Biskopskulla-Rönna, Örsundsbro.
Nysyrade låg de där min absoluta favorit lika dyra som de är prisvärda i smak, en korv som griper tag i alla sinnen och samtidigt väcker minnen, smakminnen från en tid som ligger 50-60 år tillbaka i tiden. Så jäkla smaksäkert och kunnigt. Råvarorna är lokala och kärleksfullt omhändertagna.
Att vi också fick med oss ister smaksatt med höstkantareller och lardo och en alldeles urbota god leverpastej är bonus. Dessutom torkade isterband att ätas rätt av - med en oerhört udda smak till vilket ingen jämförelse finns.
Isterband från Franzén ska stekas långsamt i rikligt med smör, så långsamt att smöret aldrig blir bränt och isterbanden håller ihop utan att spricka.
När vi lämnade Håvra skördade jag dill att frysa in för vintern. Bra dillår, den tidiga står kvar som kronor och de senare sådda är nu plockade och ligger i frysen jämte stjälkarna att läggas i grytor som smaksättare eller över kokpotatisen.
För vad lämpar sig bättre än isterband och dillstuvad potatis. Heta saltkokta småpotatisar som finalkokas med dill, smör och en skvätt grädde, inget mer.
Jäklar vilken njutning!