söndag 1 juli 2012

Friterad thailändsk omelett efter sent nattpass i taxibilen



Gomorron alla glada somriga männ'sker.
Ja ja, morgonstunden körde jag runt med en massa intressanta sommarnattsfirare. Man undrar i sitt stilla sinne hur de okar.

Fylle? självklart! 
Dygna? jovisst, 
men taxi hem och sova ruset av sig resten av dagen.
Unga och ganska ofördärvade, så tänker jag att det hör väl till, jag själv var nog värre på min tid.


Loggade ut för en dryg timme sedan, efter bara några få häktiska morgontimmars jobb.

Bryggde kaffe från nymalda mörkrostade bönor. Bredde en präktig limpsmörgås med exrasalat smör och tre skivor prickig korv. Så stekte jag en thaiomelett. Vithet panna. två ägg rörs ihop, tillsätts lite pojkesoja och en skvätt fisksås. Olja i stekpannan så det nästan ser ut att ta eld och just då - i med omelettsmeten. Lyft äggmassan med en stekspade så att äggen rinner ut mot sidorna. När undersidan är frasig vänd omeletten och låt den bara hastigt steka vidare. Landa på en tallrik och ät med nam prig na rog (köp i thaibutiken, skitgod blandning av chili, tamarind, lime och sojabönsolja.

Allt bara blir sötare, finns det ingen måtta på sockerlösningen i glassen. Nu har jag hittat rätt - en utländsk glass!




Jag tycker om sådana där formuleringar: "Utländsk glass", det låter så 50-tal och jag minns salig morsan och hennes väninner vid pass 1959 hur de kom hem upprörda och pratade om någon "italienare på bussen". "För det måste han varit för det fullkomligt stank vitlök hela vägen från stan".

Några år senare, gnuggade Tore Wretman "en halv, men bara en halv vitlöksklyfta annars blir det för starkt" på insidan av en salladsskål av teak och han gjorde det i svart vit TV. (För er som inte var med då så ska jag förtydliga att det inte var själva TVn som var målad i svart och vitt utan själva programmet som var behäftat med en annan slags färg än kaskaderna från dagens burkar, en inre färg...man liksom fick föreställa sig färgerna)

Köpte i tur och ordning, 
tisdag - en Nogger, 
onsdag - en Dajmstrut, 
torsdag - en 88a.

Ärligt talat blev jag med mina sedan tidigare förhöjda sockervärden alldeles vimmelkantig för att sedan glassen fick motsatt effekt mot att vara uppiggande, ögonlocken bara föll, det var en förfärlig sockerchock. Så var aldrig hallonigloon med sin rena ofördärvade fruktsmak.

Uppe på Arlanda finns den en fördelningsyta för taxibilar. Man kör in där och sedan väntar man på förbeställning eller på att få bli framkallad till respektive terminal allt efter vissa miljöhierarkiska regler. Det där stället kallas "remoten". Där finns stora Bagdad kafé och lilla Bagdad kafé. På lilla finns en frysbox och där ligger glass, några av dem kommer från "Sveriges utlandsbageri" (smaka på namnet!). I kakdisken finns förutom bredda mackor även persiska baklavas och och smördegskakor.

Den lilla "sandvikaren" med våffeloblat kring en fantastiskt fin glass md saffran, rosenvatten och pistagenötter visade sig vara den höjdare jag letat efter, visst med sötma, men inte så att sockrande slår ut all annan smak.

Kommer Ni över den, eller helt enkelt måsta ha den nu, ring telefonnumret och beställ...tänkte jag, men det kanske är dumt, be istället närmaste återförsäljare av glass att ringa och beställa, den är så god att så snart man fått smak på den går succén inte att hejda.

Apokalyps i rosa - vädrets märkliga makt i natten





Det var en märklig kväll. Ett kort besök på ICA Maxi (jo dt här till de sällsynta fallen när intet annat val finnes att jag befolkar det stället trots vad jag tidigare erfarit), jag var redan utloggad för kvällen i taxibilen och skulle bara köra hem.

Tittade upp mot himlen som börjar företa ett overkligt lilarosa sken, som om o-år var i görningen. Det rosalila ljuset blev alltmer intensivt och hjälpte till att förflytta närvarokänslan från det verkliga rummet till ett fiktivt utan igenkännande.

I samma ögonblick som den där evighetskänslan, man ibland kan känna ensam på en enorm sandstrand med fötterna i havet,  infinner sig förstärktes förtrollning av at hiomlen fullkomligt öppnade sig. Så i såar att det blev omöjligt att köra, regnet piskade ner på vindrutan och inte ens högsta hastighet hjälpte att forsla bort vatnet. Det regnade så hårt att vatten med kapilär kraft trängde genom lister och vätte insidan på de motrdrivna sidofönstren.

Ensam for jag mot den lilarosa himlen och trotsade regnet så gott det nu gick. Det liksom strålade ut färgkaskader bortifrån Eds kyrka och längre över mot Mälarstranden. Väl genom upphörde allt och allt blev verkligt igen, som en vanlig kväll den sista juni.