Tittade upp mot himlen som börjar företa ett overkligt lilarosa sken, som om o-år var i görningen. Det rosalila ljuset blev alltmer intensivt och hjälpte till att förflytta närvarokänslan från det verkliga rummet till ett fiktivt utan igenkännande.
I samma ögonblick som den där evighetskänslan, man ibland kan känna ensam på en enorm sandstrand med fötterna i havet, infinner sig förstärktes förtrollning av at hiomlen fullkomligt öppnade sig. Så i såar att det blev omöjligt att köra, regnet piskade ner på vindrutan och inte ens högsta hastighet hjälpte att forsla bort vatnet. Det regnade så hårt att vatten med kapilär kraft trängde genom lister och vätte insidan på de motrdrivna sidofönstren.
Ensam for jag mot den lilarosa himlen och trotsade regnet så gott det nu gick. Det liksom strålade ut färgkaskader bortifrån Eds kyrka och längre över mot Mälarstranden. Väl genom upphörde allt och allt blev verkligt igen, som en vanlig kväll den sista juni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar