I Körsbärsträdgården (Tjechov) sågas körbärsträden ner i slutscenen för att Ranevskaja inte kan tänka sig att en bondlurk tar över deras ägor.
Här sätter vi stegar mot körsbärsträdens svajiga och veka grenar och plockar allt vad det går ikapp med trastarna som redan tidigare i veckan närmat sig de klarröda bären. Jag har blivit så jäkla höjdrädd på senare år att det där med långa stegar ska tas med en nypa salt. Träden har inte givit så stor skörd som i år på länge.
Jag ska erkänna att jag är sjukt besatt av körsbär i alla dess former utom som starkvin eller i alkohol Helst av allt surkörsbär som juice eller som marmelad, men kan stoppa i mig hur mycket som helst av årets första söta svarta bigaråer.
Här uppe på landet har vi två stora surkörsbärsträd med små ettriga frukter. Förra året räckte skörden bara till sisåär ett kvartskilo marmelad. I år över ett kilo.
Plockningen på höga stegar är en sak, ganska tröttsamt. Att koka marmelad med urkärning är ännu tröttsammare. Bären är för små för urkärnaren och måste därför göras med tummen och pekfingret, plopp.
Jag bukar ta hela plockbaljan och välta ner i kallt vatten för att rensa bort skräp och dåliga bär. sedan värmer jag upp körsbären i några deciliter vatten. Det går lättare att få ur kärnorna då.
Kärnorna mortlar jag sönder och kokar på häftigt värme i lite av lagen efter uppvärmningen.
Häller över alla urkärnade bär i en stor kittel, en deciliter vatten och till ett kilo bär tar jag tre deciliter syltsocker. Kokar ivrigt och häller över den silade kärndekokten. Rör måttligt. Får stormkoka i tio minuer eller tills marmeladen håller 105 till 108 grader. Klart!
