söndag 29 november 2015

Lite hipp och happ som blivit över

Hittade det här vårliga porträttet på August i arkivet.
Vet inte om det är från i somras eller från förra.

Potatis tar sig underliga vägar. Det här är Rättviks röd. Om den kan ni läsa här. Så fick vännerna Christina Frohm och Bengt Pernholm sättpotatis från mig efter att jag dragit upp från fyra potatisar från Alnarp och genbanken. Fick missväxt och fullkomnad attack på mina förra året och fick tillbaka sättpotatis från vännerna. Så ska potatis vandra mellan potatisländerna.

När den är kokt går den smultronröda färgen förlorad. Då återstår bara smak.
Rättviks röd serverades tillsammans med egengravad len lax...

...och hemslagen hovmästarsås och ägg från gården.

Kycklingvingar är underskattat. Brukar komma på att hårdsteka efter att först marinerat dem i fisksås, ostronsås och lite soja och tillsammans med lite krossade korianderfrö.

I veckan var Alma hemma från skolan med ont i halsen. Dock inte värre än att hon kunde klämma en pytt tillsammans med mig.



onsdag 25 november 2015

När jag bodde i London


Alltså, det var länge sen, men i min arma skalle är det som igår. Det är det där med smak och plats, upplevelse och närvaro. Smaka på en råvara och du kan säga direkt var, när och hur och dessutom med vilka.

Brukar ta det i en del av mina föreläsningar. Att fånga en hel handfull smultron och man kan känna doften även om smultronen är fiktiva, men man minns platser och vilka man plockade smultronen med och man kan förnimma hur solen värmer nacken där vid den dammiga väggrenen och året är 1959.

Så var det med farsan när han blev gammal. han sa mot slutet när jag frågade om han ville ha något speciellt. "Sylta" sa han, kalvsylta med rödbetor och med ens när jag serverade honom var han hemma i Harnäs och året kanske var 1930 och han var nio år och gammelfarmor Agnes hade gjort sylta och det kanske var mot jul och han mindes alla människor, han som sa "det kommer jag inte ihåg för det har jag glömt".

De där engelska frukostarna med Mothers Pride, bacon, bakade bönor och stekt ägg. Jag far iväg till 1978 och London och alla människor. Maten, minnet och nävaron. När man glömt allt, kommer man ihåg en smak!

Adventskonsert med Nicolai Kammarkör på lördag i Storkyrkan, Stockholm



Det blir nordiskt och Strauss och fyra satser Händel med bland annat Hallelujat sen självfallet också det som hör till Advent, Otto Olssons och nån carol.

Det finns få tillfällen i mitt liv där det invärtes lugnet lägrar sig och lägger sig som en våt varm filt över ångestanslagen. Jo, men så är det väl, alla är vi bärare av vårt inre som nödvändigtvis inte behöver återspeglas i det yttre annat än som kanske ordningens kaos. Sådana tillfällen är lugnet hemma med trädgården och kärleken och barnen, ett annat är körsången, lyssnandet till alla andra stämmor och det fullständiga fokuset på den egna rösten och att ingå i ett sammanhang.

Det tog mig ett glapp på 37 år. Min sambo, Kristina, som jag inte bara var ett par med då för 40 år sedan utan också sjöng i kör med lockade mig till Nicolai Kammarkör. Nu har jag förstått vad jag saknat i alla dessa år.

På lördag 28dennes klockan 13 ger kören en konsert i Storkyrkan tillsammans med Adolf Fredriks Madrigalkör.
Välkommen!


Nicolai Kammarkör med Christian Ljunggren.
Se mig i fluga och mörk kostym bland tenorerna
näst längst bak till höger. Kristina andra raden näst längst
till höger rakt nedanför mig. Jag sjunger henne rätt i nacken!

(Det här var Tabberasets 2264e inlägg på bloggen)

tisdag 24 november 2015

Första gången bloggning om Assar. En ljuvlig liten vildbasing till hundvalp


Han är väldens busigaste valp. Reptilsnabb, påhittig, kärleksfull, lekfull, krävande, tuggande, kissande.


Trodde nog dagarna skulle vara fyllda av vilsamhet. Det är de inte. Kan inte lämna uppmärksamheten en sekund. Vedpinnar, bark, mattfransar, sladdar, allt. Och nu har vi varit ute på en liten rastning (bajsning) och så är det pip av helskotta för att han ska komma upp till mig i soffan och ligga knä och sova en timme.


Allt går i 180 och så...plötsligt sover han. Ligger i mitt knä, vilsamt. Förstår nog inte än hur bra han är för mig inåt. En fantastisk liten valp.


För den som undrar och inte direkt kan se rasen så är han blandad av 50 procent Cocker Spaniel, 25 procent Bichon Frisé och 25 pocent Lhasa Apso.

måndag 23 november 2015

Tunnbrödsöset till söndagsfrukost



Jag har en kärlek till tunnbröd*, alla olika slags.
I går morse bakade Kristina frukosttunnbröd, varma, mjuka, rågdoftande och lite mjöligt härliga, perfekta till en lite bitter apelsinmarmelad, en lagrad präst och en kopp stark presso.

Äntligen rullar kruskaveln hemma hos oss igen och jag lovar att det kommer bli en vana.
Lite av en dröm är att mura upp en tillräckligt stor grill/ugn i trädgården till i sommar att baka tunnbröd i, eller hitta en bra metod att baka i någon av kakelugnarna. Någon som gjort? Blir väl i så fall ganska små bröd då eldstäderna är trånga.

(Vet en som rökte i kakelugnen. Hängde in korv/kött efter att ha hårdeldat och när bara glöd återstod lade in granris och stängde luckorna. När ugnen svalnat hängde där utsökt rökt vara. Skaprova det i vinter).

Tunnbröden är de enklast tänkbara:

50 gram rumsvarmt smör
2 dl rågsikt
3 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver (!)
1 tsk salt
2.5 dl filmjöl

Kristina har tagit receptet från Tidningen Hembakat så gå in där för att se vad man gör med ingredienserna för att få fram det enkla, goda och snabba tunnbrödet. Lite norrländsk känsla för scones.


* För några år sedan var jag ordförande i Sollentuna Hembygdsförening. Mitt mål var att försöka modernisera verksamheten och göra sammanhang tydliga samt se till att kommunikationen fungerade. Tyvärr var motståndet och konservatismen för stark vilket skam till sägandes kommer att resultera i en hembygdsrörelse som dör sotdöden. (Vi kommer inte ha någon ungdomsverksamhet för det vet vi att ungdomar inte är intresserade av historia", deklarerade mannen som tog över verksamheten efter mina år).
Men jag hann ändå uträtta en del. Bland annat ställa fokus på brödet, inte helt oväsentligt i hembygdstankar. Läs mer "HÄR"


"Äta vanlig mat" - Falukorv med bruna bönor


Det fanns en tid när jag nagelfor Falukorven och gjorde det från två håll, från båda ändar. Resultatet blev en liten fin bok som gavs ut hos Björn Kronwall, "Femton kockar och Falukorv" och med bilder av Karl Melander.

Jag steker fortfarande, 15 år senare, gärna falukorv till middag och faktiskt till allas nöjdhet, men bara om det är kvalitetskorv från djur som hålles väl och med den där lilla extra smaken av rökighet. Den där korven som små tillverkare hantverksmässigt gör med heder. En av de bästa som marknadfördes som både världens fulaste och världens smalaste falukorv var följdaktligen världens godaste och tillverkades av Franzéns Charkuterier (föga överraskande!! MEN det är inte den på bilden ovan.)


Gick för några veckor sedan på en riktig djävla nit. Köpte en extra alspånsrökt falukorv till överpris i livsmedelsbutiken och från ett stort industricharkbolag.
Det visade sig att man trätt ett mörkt, läckert, lockande, tjärliknande korvskinn över en vanlig blekrosa köttemulsion. Så trött man blir på att dessa fix och trix med maten.

lördag 21 november 2015

Bästa hjälpen till kålsoppan...med 100 frikadeller

Just precis 14 minuter för en ljuvligt rik kålsoppa.
Bara skär kålen i två gånger två centimeters bitar. Bryn ganska hårt med grovt hackad gul lök. Bryn i omgångar och precis när det är färdigbrynt skvimpa i någon deciliter rödvin för att deglacera. Vält ner i tryckkokaren. När allt är brynt, häll på en bra fond så att kålen täcks. Låt koka upp och sätt på tryckkokarlocket. Ta tid 14 minuter efter första pyset. Sätt värmen på mellanläge - tryckkokaren ska nämligen inte stå och pysa men ska ilsket signalera om man rör ventilen.



Innan är det redan förberett med ett kvarts kilo kalvfärs och ett kvarts kilo fläskfärs.
Jag gör gärna en kort buljong (court bouillon) med vatten, en bit morot, lite salt, en skvätt vinäger, en bit gul lök, timjan, persiljekvist och lagerblad som får koka upp och sjuda en stund. Visst ja, vitpepparkorn också. Efter en kvart silar jag ifrån och låter koka upp igen.

I en bytta drar jag ihop färserna med ett ägg och två matskedar torkad mynta, salt och svartpeppar. Späd med lite Oatly-"grädde" (nej jag är inte pröjsad för att använda den produkten, jag tycker bara att den är bra!) till en seg, sammanhållande konsistens. Fyll i spritspåse med rak, en och en halv centimeter rak tyll. Spritsa dryga centimeterstora korvar i fuktig hand och låt rulla ner direkt i sjudande buljongen. Låt vara någon minut och ta upp med hålslev och lägg på papper. Av halvkilot färs blir det exakt hundra queneller.


Svalna tryckkokaren tills jämt tryck och smaka av, tillsätt lite soja (ngn matsked kanske) om behov finns.
Häll upp i varma tallrikar och låt var och en skeda i önskat antal frikadeller. Ät och njut när frosten gnistrar och saffransvärlden nalkas.



(Alma sa vid något tillfälle för inte så länge sedan appropos vår mathållning hemma; "Varför kan vi inte äta normalt hemma hos oss?" Förstår inte vad som är normalt och kunde inte klura ut det med henne heller. I min värld är kålsoppa övernormalt!)

fredag 20 november 2015

Bäverdalen nästgårds


Bortanför stora huset, ner förbi båthuset och bryggan, kanske tio minuters väg från Lugnet, där håller dom hus. 
Det verkar som om de huserat där vid strandremsan av Edssjön länge. Gamla "avbetningar" av grova aspar vittnar om det.


Kanske en kilometer sydöst ligger utloppet av Edsån, den som kommer från Norrviken och som byggts om (lagts så som den fanns sin naturliga väg förr, är det sagt) för att skapa fågellokaler och naturligtvis också slamrenas. När i krökarna tycks bävern trivas bra också och fäller ganska stora träd.

Björken som bearbetas nu är nygnagd. Borde kanske smyga dit någon kväll/morgon, för att kanske få en skymt.

tisdag 10 november 2015

Det är farväl nu. Den här veckan tar jag farväl av mitt gamla stycke odlingsjord, Fyndet och flyttar till Lugnet på allvar!

Så här prunkande var trädgården, kryddlandet, odlingsbäddarna, rabatterna.
Nej, det känns inte ett dugg vare sig sorgligt eller bittert. Faktiskt så känns det befriande.
Jag trodde i min enfald att det sker en viss förbrödning genom odlandet; Typ man slår inte någon på käften man bytt frön med. Jag trodde i min enfald att det här skulle kunna vara integrering på allvar, att kolonilottsodla, men jag har aldrig varit med om så mycket skitprat, stridigheter och rena hot människor emellan.
Jag har hållit mig på mina två lotter och jag har odlat. Herrejösses vad jag odlat och vad jag slitit. Skulle drastiskt kunna säga att den där lilla dubbeltegen räddat livet på mig, tvingat mig ut, tvingat mig att röra kroppen.

Min fantastiska svartkål. Hastigt stekt i brynt smör och så en dash av citron.
Så har odlandet självfallet givit mig det där av de allra bästa av smaker och kvalitet.
Nu är tiden ute, jag har helt enkelt inte lust att vara kvar där. Det stjäls och det baktalas och det förstörs för varandra och det bråkas om gränsdragningar och vattentillgång. Det där obehagliga bland människor tog till slut överhanden. De obehagliga människorna. 


Näst sista lasset. Snart är jag en hemmaodlare.
 Senast förra året var det en djävel som kastade in en halv hink gräsfrön över mina rödbets och morotsbäddar. Fick ett helvete att rensa. När jag kom tillbaka efter vintern och skulle börja vårbruka var det någon som snott både material och växter, raserat ställningar och staketskydd, vält kull allt sådant som stod lutat mot varandra över vintern...ni vet, bra-att-ha-pinnar och dyligt.

Jag vände mig om idag när jag åkte därifrån. Det är ingen vacker syn.
Men så är dt och så får det bli.
Jag vände på klacken och tänkte, nu har jag Lugnet, nu flyttar jag över det bästa och det som jag verkligen vill ha, rosorna, monophyllan, vita smultronen, pionerna som är praktfulla, rudbeckia, marktäckarna, vallmon och en massa annat.

Nu är det snart gjort. Körde en vända igår och kör en vända till på onsdag, sen är jag hemma.

Dessa anteckningar är värdefulla för mig. Det är den första skissen på min
 första egna trädgård. Nu är det dags att sätta sig och skissa för den nya trädgården
 Det är en sorglig syn, den där trädgården som jag varit så förtjust i i sju år och som varit så vacker och prunkat så kraftigt att jag knappt kommit in i den. Nu tar jag nya tag med trädgården hemma, den jag har utanför dörren och som är större, vackrare och med en superpotential...!

Men den var ju vacker.








Undantag två: Odlingslåda för vitlök

Hög tid att sätta vitlök. Nu är det gjort.
Inbillar mig att vitlöken kommer att trivas bättre på en halvvarm biologisk bädd än som jag alltid tidigare kämpat med, att sätta lökarna i jorden bara för att se dem outvecklade, tråkiga, maskätna, torkade eller uppruttnade...nåja, en och annan djäkligt fin vitlöksfläta har det blivit också genom åren.
Satte vitöken i förrgår. Blev ju en hel del odlingslådor över nu när jag rensade ur köksträdgården efter förre odlaren och började anlägga en mindre "puttenuttig", men mer praktisk och odlingsmässigt resultatinriktad trädgård med upphöjda bäddar av papp, hästskit och ensilage.



Lådans botten isolerades med flera lager kartong och så slogs några centimeter färsk hästskit i.
Ett lager med ensilage.

 Så la jag en låda som snart i vår kommer att omgärdas av vitsippor, sedan rosor. Här växer en hel del kirs så jag isolerade botten utfallande med tre lager kartong. Fyllde upp med några centimeter färsk höstskit och sedan ett 30 cm tjockt lager ratad ensilage. (Mer om det här kommer steg för steg då hela köksträdgården byggs upp på samma sätt, då utan lådor.)
I ensilaget gjorde jag fåror som jag fyllde med ogräsfri jord blandad med kompost. Där satte jag vitlöken med tio centimeters avstånd. Fyllde på med fem centimeter jord och täckte med ensilage upp till lådkanten. 
Sådär, ja, vem bryr sig? Nu får vitlöken vara ifred tills på vårkanten.


Klart att lägga rader av ogräsfri jord att sätta vitlöken i.
Ganska måttligt med jord!

Vitlöksklyftorna sätts i med rotsidan ner.


Så täcks lökarna över med mera jord och plattas till så
att klyftorna inte ligger i luftfickor utan har kontakt med
jorden.
Att jag nu flyttar ut viss nyttoväxtlighet utanför rådjursskyddet i köksträdgården har ett enda syfte, att låta utvidga och genom täckodlingen jag ägnar mig år få bukt med ogräset utanför odlingsområdet in trädgården. Därför tänker jag sätta en låda potatis i kirshavet bakom hallonen. Förmodligen ett område som använts som ett skrotupplag tidigare, massor med porslin och förvridna plåtbitar i jorden. Passar alltså utmärkt att isolera med kartong och odla i hästskit och ensilage.

Klart, packat med vitlök. Bara att städa upp.


måndag 9 november 2015

Bästa medarbetaren

August, bästa medarbetaren i trädgården, här herre på täppan inför
omläggningen av köksträdgården. Men så har han redan bestämd sig också, "jag ska bli bonde"

söndag 1 november 2015

Glas som vänder inåt, ser Nina Westman på Blås&Knåda




En sådan glåmigt vacker avslappande söndag. Sjöng först i mässan med Nicolai i Storkyrkan sedan upp till Stockholms Söder. Kaffe på Nyströms.
Inte något speciellt mål den här gången, bara släntrar fram och in på Blås&Knåda. En ny utställning, dagen efter vernissage. Man tänkte, ja det finns ju många olika sätt att försöka attrahera, muskelkraft och idé och så tänker man vidare, svårt att göra konst av det här med konsthantverk.

Ja, jag vet, bannor till förbannelse nu.

Men visst är det så, det har tagit flera generationer av försök och entusiasm att ta ner textilen från väggen för att bli skulptur, glaset från fönstret och bordet för att bli uttryck, keramiken från brukset till skulpturala bilder. Ibland lyckas det, oftast inte, det verkar finnas ett osynligt kitt mellan leran och ”att använda”, mellan glasmassan och det "pråligt användbara", mellan textilen och "koftan". Samtidigt tycks hela tiden den där önskan finnas att befria konsthantverket.


I mörklagt rum med fluoriserande ljus hittar vi de där magiskt vackra, drabbande, smärtsamma glasen. Nina Westmans sköra, spröda, känsliga glaskroppar som med ens vänder från föremålskonstens värld till upplevandet och de tar en med på en inre resa, en resa till ångestens hemliga rum, till drömmarna och för den skull också mardrömmarna. Där ser jag, visualiserad, PC Jersilds hjärna från  ”En levande själ” den svävar och är inte längre glas och den ser tillbaka på mig genom tankekraft. I behållare pöser glasbubblor upp som om de hade intentionen att ta över rummet. Glasbiblioteket av karaffer och kemilaboratoriets alla utensiler för oss till andra platser, andra världar. Utanför förhänget och med alla andra synliga bilder omkring undrar jag för ett ögonblick om rummet därinne verkligen existerar. Leken där till synes vanliga bruksföremål blir starka skulpturala former med ljus som förändrar.