Veckan innan hade jag gått på gamla grekiska stenbelagda vägar, sparkat upp marmor från romarnas kärleksparker, dykt i vatten som döljer halva städer och med ett tidsperspektiv om några årtusenden.
Här spretade då armeringsjärn som rostiga nystan ur söndertuggad 60-talsbetong. Korridorerna inne i husets hjärta var redan stängda. Den gamla receptionen fanns inte längre. Restauranger, frisörer, BVC, mataffären, allt hade klappat igen. Barnens trygga vägar över Malmvägen tuggades nu upp av väldiga betongrivare. Drömmen stod där skimrande, att Malmvägen skulle bli ett flaneringsstråk med restauranger, butiker, torghandel och vackra träd, en slags vandringspark med minimalt av fordonsförflyttningar (trafik).
Påbackad och sned stod den där. Det sista som fanns kvar av bron, en pelare. Påminde väldigt mycket om förra veckans kolonner jag ritat av, känt, upplevt i Grekland veckan före, det fanns ett släktskap av förfall, av brutalitet, av förstörelse och av tid, den förra lång och den nutida kort.
Så fick då Janne Enfors ögonen på pelaren och tänkte väl som jag. Den fick stå kvar som ett monument över 60-talets dröm om demokratiskt boende.
Gick förbi där i morse med Assar på promenad.
Från början var det här en pelare med gjutavtryck efter bräder, den var kärv, grå och upprätt och tvört avhuggen med krossad yta.
Hade fått vara så, men den putsades och målades och blev med lysdioder som om att ingen litade på att den annars aldrig skulle bli synlig.
Har inte sett dioderna lysa på länge, putsningen vittrar, den börjar återta sitt ursprung.
Låt den vittra, låt den bli som från början, låt den stå som skrot, vittrande skönt och än mer synlig än förr. Men för i jösse namn sätt ut en skylt som informerar om pelaren som 60-talsdrömmens brofäste!
