torsdag 1 mars 2018
...en Eskil Fägerholt
För snart 40 år sedan, närmare bestämt 1981, har jag
förstått att jag vikarierade i någon sorts arbetsledande position på H-press.
Undrar om det inte var på Söder. Annars hade väl inte Eskil skrivit det där
hejdundrande vackra brevet.
Tror också det var det året jag träffade Susanne Pettersson
som hade ett slags praktikantvik på tidningen och som sedan blev mamma till två
av mina stora barn. Jo, så var det nog.
När vi flyttade från det stora vackra statarhuset på Antuna
i maj bestämde jag mig för att göra mig av med delar av min boksamling. Det
blev över 700 volymer att säljas för välgörenhet jämte två vagnslaster andra
överflödor.
Satt där en kväll och valde. En arkivkorg till vänster och
en sopsäck till höger. Något vackert jag ville glömma fick skattas åt
förgängligheten, annat referensmaterial gick till arkivlådan och sådant jag
inte alls ville längre fick bli aska i kakelugnen.
Vecklade upp gulnade brevet. Slogs både till förlägenhet och
upprymdhet, skratt och gråt. Det där brevet jag nästan glömt. Brevet från Eskil
Fägerholt. Oj, han kunde skriva. Och det var sommaren 1981. Det kändes som att
vi jobbade i par, långa dagar, sena nätter och vi hade väldigt kul och grävde
ner oss i kulturhistoria, lokalhistoria, skrönor, påhitt, ljug och seriösa
djuplodande livsavgörande resonemang. Och djupare och djupare blev ”spickulationerna”
ju mer vi drack av starkölen vi hämtade brickvis av från personalrestaurangen.
Hittade Eskil i personalbastun, sovandes en morgon då sista tåget gått för
natten. Han sov under såar av doftande makulatur.
Stoppade brevet från Eskil i en låda etiketterad: Kolla
vidare! Idag kollade jag vidare, nio månader efter flytten, brevet dök upp och
jag fick samma, om inte ännu starkare minnesflash. Läste om och kände saknad.
Så många begåvade tankebröder som försvunnit, Eskil gick bort 1992, bara 60 år
gammal. Ringer till Brittmarie. Hon bor i Södertälje. Hon blev glad. Först
alldeles tyst, sedan väldigt glad. Eskil var hennes stora kärlek och det fanns
aldrig någon som kunde mäta sig med honom. Eskil var Brittmaries man.
”Jag jobbade inom vården och det var tidigt som vi
träffades. Eskil hade någon böld på armen som läkaren skar upp och jag förband.
Han frågade vad jag brukade göra på fritiden. Så träffades vi.”
Då jobbade Eskil på Södertäljeposten. Tidigare Sörmlänningen
och så Huvudstadspress, bland andra. Han var lokaltidningsjournalisten på
riktigt och en sådan som kunde höja blicken.
Brittmarie och Eskil fick fyra barn, ingen blev journalist,
däremot polis, elingenjör, socionom och läkare. Så här långt också nio
barnbarn. Men Eskil är borta. Han dog ju 1992 och det var hemma med Brittmarie
han fick sluta.
”Han var så rädd. Först låg han på sjukhus. Samtidigt ville
jag ha honom hemma, men man litar ju inte på sin fru i fulla drag. Han var rädd
att vårdas hemma, men han hade läkare och sköterska som kom till honom varje
dag. Då blev han lugnare. I tre månader fick jag ha honom kvar innan han
somnade in den 26e mars.”
Eskil hade cancer i bukspottkörteln och levern. De hade
försökt operera honom, men fått sy igen efter att ha sett hur illa det var.
”Jag har aldrig haft någon efter honom för det finns ingen
som han”.
Eskil var totalt färgblind och hade en synskada från
barndomen. Han hade rediga glasögon, men kisade ändå. Så var han fullständigt
oteknisk också.
”Det där med ögonen bekymrade honom inte alls. Datorer
däremot låg aldrig för honom, men skriva kunde han”.
Så var det ölbrickorna på nätterna och från
personalrestaurangen. Och annan alkohol också. Inte bara ibland utan ständigt.
Faktiskt så ständigt att det blev jämt! Alkoholen var lösningsmedlet till en
början för idéer aldrig tidigare tänkta eller på helt nytt sätt. Brännvinet var
till en början fördjupning, brilljans och effektivitet. Kröken var det stora
ångestdämpet.
”Ja det var ju det där med alkoholen och Eskil. Det blev för
mycket, det blev besvärande och det var svårt. Vi samlades hela familjen och några
nära vänner så satte vi ner foten och sa vad vi tyckte och vi faktiskt tvingade
honom till alkoholbehandling. Det var 1988 och han fick sina sista fyra år som
nykter. Orättvist tyckte vi att när han blivit nykter så skulle han drabbas och
dö av cancer. Varför skulle han dö när vi hade det så bra?”
Brittmarie är så full av kärlek till Eskil. När jag ringde
henne idag efter att läst brevet till mig från Eskil 1981 ångrar jag att jag
inte ringt tidigare eller att jag inte höll kvar kontakten med Eskil efter min
tid på Huvudstadspress. I backspegeln förstår jag varför jag inte gjorde det.
Vi var två suputer med samma flykt, men från olika infall. Året efter Eskils
död fick jag min behandling. Jag har 25 års nykterhet. Jag hade önskat Eskil
lika många fina nyktra år och att vi kunnat träffats så.
Den 26 mars skulle
Eskil fyllt 86 år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)