I början av 80-talet
gjorde jag en hel del jobb för Sveriges Radio Gotland. Bland mycket, mycket, annat
ett längre inslag om att ta semesterbilder. Efterforskningar gav vid handen att
det varje sommar togs en bild varannan sekund dygnet runt på Ön.
Det var på den
analoga tiden det. Undrar hur det är nu?
Mitt reportage handlade om hur man
uppfattar bilderna som tas, hur man avskärmar sig verkligheten genom att se den
genom kameralinsen. Jmfr alla papprar som, genom en lins, ser sina barn förlösas.
Hur förändras upplevelsen? Mamman får känslan av irl, inte pappan. Och alla
dessa minnen som sattes på en papperslapp i fyrfärg i stället för att minnas i ”hövvet”.
Nu, nästan 40 år senare, är
det fysiska minnet inkorporerat med de digitala minnena i datorer och
telefoner.
Det slog mig idag hur
lite omvärlden existerar för dessa digitalmänniskor (jo, jag vet, jag är en av
dem, men i alla fall inte med tunnelseende).
Var på en skolavslutning och
eleverna satt lugnt och stilla, lyssnade på körer som sjöng hellre än bra och
på rektorns tal medan deras föräldrar, springa runt som yra höns helt utan
respekt för vare sig barn eller andra mer vakna vuxna. De ringde i mobilerna
och de svarade högt och ljudligt. Några reste sig ibland och gick ut för en
nypa luft, byttes platser och pratades med varandra. När sedan det hände något
på scenen reste de sig helt ogenerat upp i bänkraden till skrammel och sträckte
upp sina mobiler att föreviga. De stressade så för att verkligen hinna med och
förstörde inte bara sin egen känsla/upplevelse av att vara närvarande utan också alla andras.
En timmes avslutning blev en fullständigt föräldrakatastrof med folk
fullständigt befriade från hyfs, takt och ton.
