lördag 31 mars 2012
Klart idag - väderkvarnen på Överby får en ny överrock - Grattis alla surdegsbagare
Där uppe på kullen vid överby har den stått hur länge som helst, Sollentuna Hembygdsförenings hättkvarn, och malt det finaste vindmalda mjöl man kan tänka sig.
Kvarnen är renoverad av Hembygdsföreningens entusiaster och för så pass länge sedan att väder och vind "lakat sönder" (hittar inget bättre ord) panelträet.
Idag publicerar länsstyrelsen i Stockholm att de beviljar vår ansökan till renovering
Jag vet att länsstyrelsen inte minst tog hänsyn till att de gavs ett gediget underlag med ritningar och kostnadsberäkningar ner till varendaste spik. Ett jobb som den enträget arbetande Överby Kvarngrupp ställt samman och som består av Sven Andersson, Bill Bodin, Georg Eriksson, Göran Gripberger, Per-Inge Gyllenhammar, Lillemor Moritz och Sunde Nyström.
Så här illa tedde sig kvarnen när den togs över av Hembygdsföreningen...
Framtiden torde tacka Er för att så medvetet förstått att bevara väderkvarnen som för övrigt är den enda fungerande väderkvarnen i hela Stockholms län och som med mellanrum maler säd för bakning av hembygdsföreningens bröd. För övrigt ett mjöl som är utmärkt för surdegskultur, synnerligen bemängt med de friskaste av bakterier.
Se kvarnen i funktion HÄR!
...och så här fin är den i full drift med klädda vingar.
NOT 1:Överby Kvarngrupp söker fler intresserade som aktivt bill delta i renovering, skötsel, underhåll och malning vid god vid. Kontakta Sven Andersson på telefon 08 754 36 77 om Du är intresserad av denna tidiga agrar och industrihistoria. Hela verket i kvarnen är en sinnrik konstruktion i trä.
NOT 2:Lördagen 21 april är det malning på Överby. Kom och titta på kvarnen när den är klädd och i full gång. Upplev att stå i kvarnhuset när vinden tar i, stenarna sjunger och dammet yr. Hela kroppen rister an av den härliga mekaniken.
Förnekelsen var henne behjälplig efter 30 år på Konsum trots sura morötter och ett halvkilo fett på 850 grams högrev
Vi lever i en gammal Chauchescuvärld lite här och var, bland annat på Konsum där jag varit medlem i en herrans massa år efter minnet från min mormor som var Konsum trogen hela livet och varje år räknade kvitton hon sparade i en stor Gevaliaburk för årlig återbäring.
Jag har tidigare försökt nå fram till ansvariga i butiken att grönsaksavdelningen har det mesta att önska av fräschör speciellt söndagar med vissnande grönt och torra rotsaker, svampar som surnat och orientaliska frukter som inte längre liknas det färska originalet.
Igår köpte jag en påse hästmorötter tillsammans med några kilo lök och högrev för en tänkt gryta av gulaschtyp med paprika och spiskummin. Hade en långkokt fond hemma som mest påminde om en djupsmakande demi glace.
Hemma öppnade vi påsen och konstaterade att morötterna låg i sin egen syrning som gått fel. Det luktade helt enkelt förfärligt. Bakterieangreppet var totalt. En av högrevsbitarna på 859 gram var så bemängt med fett att jag skar bort det och mätte till 430 gram.
Gulasch så som den serverades på Hembygdsföreningen idag
Med min demi glace var jag i och för sig redan räddad, men gillar inte att bli lurad i den butik jag tidigare i alla fall något hållit som bra, mest för den så kallade indoor fiskbutiken och för lite tafatta, men ändå, försök att tänka nytt. Jag tänkte också att det faktiskt är ganska farligt att lägga fram sura grönsaker till försäljning, man vet inte riktigt vad slags bakterie som fått fäste i morötterna. Det räcker ju med någon som kommer från ett toalettbesök med illa tvagade händer för att sådant här ska ske.
Idag travade jag upp till Coop extra i Rotebro med kvitto i hand och med morötterna i den andra. Det luktade verkligen illa när jag steg fram till informations och servicedisken.
Jag förklarade att det här var rent förfärligt och att det, eftersom jag varit en trogen kund, bara var en förlängning av sådant jag påtalat tidigare avseende grönsaksdisken. Jag var också noga med att förmedla det här som från en kund som verkligen brydde sig.
Då står människan bakom disken och och bemöter mig med orden: "Varför skäller Du på mig för"?
Hoppsan!!!!
"Jag tycker vår grönsaksdisk är bra"
Man blir häpen, kränkt och förbannad.
Då kom butiksansvarig. Inga ursäkter, inget engagemang, inget huvudbry, inget rusa direkt ut till grönsaksavdelningen för att kontrollera om restan av vansinnet till morötter ligger kvar därute. Han stod istället tyst och lät sitt butiksbiträde, som redan gjort bort sig, föra talan vidare och hon fortsatte om att ha stått i butik i över 30 år.
Hallå morötterna var sura lukta på dem. Det rann brunaktig stinkande vätska ut över disken genom den läckande påsen. Människan som jobbat i över 30 år i butiken (den som tidigare var OBS-Rotebro) fortsatte enträget mala och att försöka prata om annat. (vilken charmkurs har hon missat?)
"Jag tycker vår grönsaksdisk är bra", fortsatte hon med envishet och butiksansvarige stod bredvid och mumlade ohörbart och ganska fjantigt.
Jag sa att pengarna inte spelade roll utan det väsentliga är att jag vill ha en butik att lita på i mitt närområde och att jag inte skulle bemötas med motord om kvalitet när jag påtalade sådant som kan leda till förbättringar.
"Du skäller och är otrevlig" fick jag som svar. Morsning!
"Så Du ska inte ha något presentkort då"? frågade butiksansvarig som plötsligt fått luft.
Neej tack jag är inte intresserad av att bli kompenserad för skit som sålts. Nu vet jag hur Coop Rotebro är och det kan inte ett presentkort hur stort eller litet som helst ändra på!
En nyslagen Hollandaise till det tryckkokta rotsakerna.
Gammal tradition smygstartar igen - loppmarknad på Hersby
Det var en sådan där absolut idé, kläckt (påskord) i förbifarten som en snabb tanke...."Skulle vi inte kunna ha loppis under påskfirandet på Hembygdsgården"?
Nej, det är ingen stor arrangerad bakluckeloppis. Det är en smygstart.
För många år sedan, långt innan begreppet "loppis" ens var påtänkt arrangerade Lions Club en gigantisk loppmarknad på Sollentuna Hembygdsförenings Hembygdgård Hersby. Den var i sanning årets stora händelse på den tiden i kommunen och en av mina gamla lärare Erik Boström var en av många marknadsgeneraler iklädd hög hatt och jackett. Inte sällan, under marknadsår det regnade, blev hela Hersby till en lervälling, men det spelade ingen roll för folk kom dit ändå för att köpa med sig hem det som de aldrig visste att de saknat så.
Den där idén fanns det inte tid att förvalta. Kör bara!
Det blir en smygstart i en mycket liten skala, till något som kan bli en tradition (om den upprepas nästa påsk till exempel).
Ta med några grejer och sälj. Jag skulle kunna tänka mig att det kommer kvalitetskunder.
Som vanligt annars är Rotsundastugan öppen vilket betyder varmt kaffe, kaffebröd och gemenskap. Handelsboden är fullknökad med kvalitetsvaror med påskanknytning.
Något som redan är en tradition är äggmålartävlingen för alla barn som förmodligen hålls i logen under tak om detta vinterväder ska fortsätta även i morgon.
En annan tradtion på Hembygdsgården är att det dukas upp till påskfirande i stenhuset, ett hus som stått på Hersby sedan 1700-talet. Anne-Berit Lavold blir Din guide in i Sveriges tidiga firandet av påsken. Det var ju faktiskt den tiden som fortfarande påverkade oss barn som är födda på 40 och 50-talet där det äskades lugn och tystnad under långfredagen.
tisdag 27 mars 2012
En av landets bästa matbloggare
Jag tror vi sågs på ett gästspel på f/l och har väl stött på varandra i mer ordinära förhållanden på samma krog. En foodie fick premiäräta på f/l:s nya "köksplatster" de som placerats i "luckan" med insikt mot landets bästa kök.
Har generellt länkat till enfoodie (Rasmus) här i högerspalten. Vill bara påpeka att bloggen just nu är oerhört läsvärd och jag själv fastnade alldeles nyss för en flickr-länk med bilder och filmsnuttar från "luckan". Njut för katten!
Här finns också länken till "en dag på f/l" som kan tarva en omtitt.
Mina betydligt simplare bilder från mitt senaste besök på f/l får illustrera det här inlägget dock lika okommenterat som hos enfoodie
måndag 26 mars 2012
Upplysningens tid - mer av ljusarkitektur!
Det funkar så in i vassen att gestalta rum med ljus. En tur förde mig till Rågsvedstrakten med på gränsen till miljonprojekthus. Höga stora betonggavlar, till synes utan inneboende inspiration, men som skrek efter händelser.
Någon klok människa som tänkt förstod att något måste göras och då blev det plötsligt hyperintressant. Rummet byggs om natten med ljus - hoppas ingen sover utan att alla ser på!
måndag 19 mars 2012
Skingrade tankarna med ett årsmöte.
Idag hölls årsmöte i Sollentuna Hembygdsförening. Det var ingen självklarhet att återväljas till ordförande, men tydligen ansåg mötet att den väg jag tillsammans med några i styrelsen slagit an är väl värd att fortsätta. Nu sitter jag som ordförande för tredje året. Övriga i styrelsen är Jan Norling, Heine Henriksson, Anders Boberg, Hanna Ström, Barbro Pettersson, Eva Bysing, Bengt Mattsson, Georg Eriksson med Roljf Kjellström och Scven Andersson som adjungerade.
Min mor Ewy somnade in lugnt och stilla igår
Min mamma Ewy blev 86 år gammal. Kortet tog jag på Lovisas namngivningsceremoni för 12 år sedan.
Ungefär samtidigt som jag skrev om mina gamlingar igår försvann min mamma från livet. Hon gick över gränsen när hon sov, lugnt och stilla, precis som hon själv ville ha det.
Hon var på väg i sitt 87e år.
En sådan här morgon är inte tankarna samlade alls. Hon var mamma, mormor, farmor och gammelfarmor och lämnar efter sig stora tomrum.
Mina första verkliga minnen?
Jag kan vara tre år gammal. Morsan jobbade natt på sjukhuset i Norrköping, hon var sjuksköterska och det måste ha varit vinter. Så kommer hon hem tidig morgon och hon luktar främmande av eter och hon har en mycket kall mjuk kind mot min sömnvarma. Det är nog mitt tidigaste minne.
För tio dagar sedan satt jag på sjukhuset som ett slags farväl när hon fortfarande var nåbar. Efter en hjärnblödning för många år sedan var hon afatisk, men gjorde allt för att ändå förmedla det hon ville säga. Vi höll varandra i händerna, länge. Jag tror så här dagen efter hon dött att hon lika mycket som jag själv visste att vi satt där som ett slags farväl.
"Dör jag nu är det mest sorgliga för mig att jag inte får se mina barnbarn växa upp", sa hon för länge sedan.
Jag berättade för henne senast när vi satt där på sjukhuset att hon skulle bli gammelfarmor igen i september. Hon fick ett sorgligt ansikte och jag förstod att det var tanken på att aldrig få se det nya livet, mitt nya barnbarn, som gjorde henne ledsen samtidigt som hon log, glad över händelsen som skulle ske.
Morsans starkaste sida var att ingenting var henne främmande. Det gick att prata med henne om allt. Med sjukdomen tystnade hon mer och mer. Sista gången vi hade ögonkontakt svarade hon med nickningar, med gråt och leende. När hon blev trött och jag tog farväl tittade hon liksom rakt genom mig som att hon inte längre såg, som om att allt var över. Jag tror hon redan då kände lugn inför det som var omöjligt att ändra på, döden som en del av livet.
Tack morsan, jag är glad över att vi fick sällskapa så här länge.
Ungefär samtidigt som jag skrev om mina gamlingar igår försvann min mamma från livet. Hon gick över gränsen när hon sov, lugnt och stilla, precis som hon själv ville ha det.
Hon var på väg i sitt 87e år.
En sådan här morgon är inte tankarna samlade alls. Hon var mamma, mormor, farmor och gammelfarmor och lämnar efter sig stora tomrum.
Mina första verkliga minnen?
Jag kan vara tre år gammal. Morsan jobbade natt på sjukhuset i Norrköping, hon var sjuksköterska och det måste ha varit vinter. Så kommer hon hem tidig morgon och hon luktar främmande av eter och hon har en mycket kall mjuk kind mot min sömnvarma. Det är nog mitt tidigaste minne.
För tio dagar sedan satt jag på sjukhuset som ett slags farväl när hon fortfarande var nåbar. Efter en hjärnblödning för många år sedan var hon afatisk, men gjorde allt för att ändå förmedla det hon ville säga. Vi höll varandra i händerna, länge. Jag tror så här dagen efter hon dött att hon lika mycket som jag själv visste att vi satt där som ett slags farväl.
"Dör jag nu är det mest sorgliga för mig att jag inte får se mina barnbarn växa upp", sa hon för länge sedan.
Jag berättade för henne senast när vi satt där på sjukhuset att hon skulle bli gammelfarmor igen i september. Hon fick ett sorgligt ansikte och jag förstod att det var tanken på att aldrig få se det nya livet, mitt nya barnbarn, som gjorde henne ledsen samtidigt som hon log, glad över händelsen som skulle ske.
Morsans starkaste sida var att ingenting var henne främmande. Det gick att prata med henne om allt. Med sjukdomen tystnade hon mer och mer. Sista gången vi hade ögonkontakt svarade hon med nickningar, med gråt och leende. När hon blev trött och jag tog farväl tittade hon liksom rakt genom mig som att hon inte längre såg, som om att allt var över. Jag tror hon redan då kände lugn inför det som var omöjligt att ändra på, döden som en del av livet.
Tack morsan, jag är glad över att vi fick sällskapa så här länge.
söndag 18 mars 2012
Trofé i skogen och dröm av glas
Morfar, trädgårdsmästaren sitter med glasögon, magerlagd till höger om farsan till vänster.
Vi har haft några val idag och jag bestämde. Besöka morsan på Danderyd, gå och simma i Väsby eller ta ett par timmar på vårpromenad. Så långt blev det det sistnämnda vi gjorde och så hem för att äta överblivor, kyckling och grynkorv i gryta med tryffel och vita böner förstärkt av danska ugnsbakade rotsaker skurna i bitar. Gott med dijonsenap.
Vårundersökningen gick upp bakom huset över Edsån i sällskap av en brun kärrhök som skrek och krumbuktade sig. Ingen vadare än, ingen tofsvipa, inga tussilago, men jättevackert väder.
Spanade Asp i ån, men såg inte skymten av de stora fiskarna, däremot och plötsligt fick vi syn på en präktig, men halvrutten bocktrofé i ett träd. Någon har tagit huvudet och hängt upp det i en klyka genom ögat. Stora rosenkransar och fina horn.
Uppe på Antuna är det vackert, speciellt det präktiga magasinet och bakom, mindre präktiga, men i sin nedmontering vackra växthuset. Alla är kopplade till en värmecentral med skorsten för vedeldning. Rutor saknas här och var, någon har lagat med plast, det är inte samma sak och över delar hänger vit presenning, fult.
Nu är nedmonteringen för långt gånget, men hade det inte varit för att jag själv är så upptagen hade jag nog ändå, i mån av bättre tid, frågat om de fick användas och jag sa samtidigt till barnen att det nog egentligen var trädgårdsmästare jag skulle satsat på.
Uppe på vedkullen stod en man bredvid en gåhjälp. Han sorterade ved och lade somt i den egna kassen/vedkorgen och somt i en lår. Han hade kommit till Antuna med arrende redan 1956 och specialisierat sig på hallon, mormorshallon. Han hade över tusen plantor..."men de skulle plockas också, och det var på den tiden de såldes i literboxar, och allt blev nästan moget med en gång, en dag plockade jag 700 liter och då var det knappast någon som vill köpa så jag fick sälja för en och sjutti litern".
Är det Dina växthus, frågade och och det var det. Växhus som flyttats dit från Bollstanäs en gång i tiden. Nu odlade han inte längre i dem, bara lite för husbehov, blommor, lite förgroning, men inget annat.
"Hela den där åkern där nere odlade jag märgärter. Nu finns det knappas att få tag i annat än oidentifierbara smaker på ärter, alla de gamla traditionella sorterna är borta. Sorter man måste bespruta för att de ska ta sig, det är inte roligt längre"
Trofén mitt i skogen
Jag skulle nog vilja ha tid och jag skulle vilja ha ett växthus - växthus för gamla sorter vattenmelon, för sådant som faktiskt odlades förr i Sverige under skydd, gamla hederliga smaker och jag vill ha ett sådant här växthus för görgroning av sådant jag sätter ut.
Som liten var jag med min morfar i hans fuktiga växthus i Skärblacka, doftande av klorofyll, sötaktigt av gurka och metalliskt av tomat. Han odlade persika mot södervägg och fann ett nöje i jorden. Han hette Frans Gustaf Hallendorff och var född den 25 mars 1894 (118 år om en vecka). Han dog när jag var tio år på nyårsaftonen 1962.
Vi har haft några val idag och jag bestämde. Besöka morsan på Danderyd, gå och simma i Väsby eller ta ett par timmar på vårpromenad. Så långt blev det det sistnämnda vi gjorde och så hem för att äta överblivor, kyckling och grynkorv i gryta med tryffel och vita böner förstärkt av danska ugnsbakade rotsaker skurna i bitar. Gott med dijonsenap.
Vårundersökningen gick upp bakom huset över Edsån i sällskap av en brun kärrhök som skrek och krumbuktade sig. Ingen vadare än, ingen tofsvipa, inga tussilago, men jättevackert väder.
Spanade Asp i ån, men såg inte skymten av de stora fiskarna, däremot och plötsligt fick vi syn på en präktig, men halvrutten bocktrofé i ett träd. Någon har tagit huvudet och hängt upp det i en klyka genom ögat. Stora rosenkransar och fina horn.
Uppe på Antuna är det vackert, speciellt det präktiga magasinet och bakom, mindre präktiga, men i sin nedmontering vackra växthuset. Alla är kopplade till en värmecentral med skorsten för vedeldning. Rutor saknas här och var, någon har lagat med plast, det är inte samma sak och över delar hänger vit presenning, fult.
Nu är nedmonteringen för långt gånget, men hade det inte varit för att jag själv är så upptagen hade jag nog ändå, i mån av bättre tid, frågat om de fick användas och jag sa samtidigt till barnen att det nog egentligen var trädgårdsmästare jag skulle satsat på.
Uppe på vedkullen stod en man bredvid en gåhjälp. Han sorterade ved och lade somt i den egna kassen/vedkorgen och somt i en lår. Han hade kommit till Antuna med arrende redan 1956 och specialisierat sig på hallon, mormorshallon. Han hade över tusen plantor..."men de skulle plockas också, och det var på den tiden de såldes i literboxar, och allt blev nästan moget med en gång, en dag plockade jag 700 liter och då var det knappast någon som vill köpa så jag fick sälja för en och sjutti litern".
Är det Dina växthus, frågade och och det var det. Växhus som flyttats dit från Bollstanäs en gång i tiden. Nu odlade han inte längre i dem, bara lite för husbehov, blommor, lite förgroning, men inget annat.
"Hela den där åkern där nere odlade jag märgärter. Nu finns det knappas att få tag i annat än oidentifierbara smaker på ärter, alla de gamla traditionella sorterna är borta. Sorter man måste bespruta för att de ska ta sig, det är inte roligt längre"
Trofén mitt i skogen
Jag skulle nog vilja ha tid och jag skulle vilja ha ett växthus - växthus för gamla sorter vattenmelon, för sådant som faktiskt odlades förr i Sverige under skydd, gamla hederliga smaker och jag vill ha ett sådant här växthus för görgroning av sådant jag sätter ut.
Som liten var jag med min morfar i hans fuktiga växthus i Skärblacka, doftande av klorofyll, sötaktigt av gurka och metalliskt av tomat. Han odlade persika mot södervägg och fann ett nöje i jorden. Han hette Frans Gustaf Hallendorff och var född den 25 mars 1894 (118 år om en vecka). Han dog när jag var tio år på nyårsaftonen 1962.
Toaletten en plats för gastronomiska idéer
Kalvlever Anglais som vi brukade äta den på Edsbacka Bistro, smörigt stekt med brynande smör och ett gräddigt örtsmör till. Fettigt härligt. Idag lagar vi andrättningen på kycklinglever
Äh, det är väl lika bra att erkänna, jag är en långsittare till ungarnas stora förtret. När det är dags irrar jag runt bland vardagsrumsväggens bokhyllor med gastronomisk litteratur i jakt efter underhållning för vad annars är tristare än någonsin än att uträtta dessa långsittande behov.
Inte sällan omsätts idéerna som föds dessa nödvändiga stunder i praktiken. Idag snappade jag till mig Karl Bluncks Gastronomiska handbok och tänkte, att så mycket är glömt. Det var speciellt fågelkapitlet som först fångade intresset, fågelbröst och allrahelst Suprêmes de volaille Marie Louise där hönsbröst steks, skärs i skivor och anrättas på kronärtskocksbottnar fyllda med champinjonpuré och med brynt smör som hälls över.
Så mycket ansträngning för den goda smakens skull, sida upp och sida ner. Och jag tänkte, vad skulle man kunna äta till middag ikväll.
Det blir kalvlever anglais, men inte på kalvlever utan på kycklinglever och med rikligt med kapris (vilket inte är en garni att använda enligt Blunck) och med smörstekta bitar av pancetta istället för bacon.
Gör det, låt stunden i ensamhet bli en ostörd vandring bland smakliga idéer. För övrigt rekommenderar jag "bluncken" till alla även till dem som tycker uppslagen känns nattståndna.
Äh, det är väl lika bra att erkänna, jag är en långsittare till ungarnas stora förtret. När det är dags irrar jag runt bland vardagsrumsväggens bokhyllor med gastronomisk litteratur i jakt efter underhållning för vad annars är tristare än någonsin än att uträtta dessa långsittande behov.
Inte sällan omsätts idéerna som föds dessa nödvändiga stunder i praktiken. Idag snappade jag till mig Karl Bluncks Gastronomiska handbok och tänkte, att så mycket är glömt. Det var speciellt fågelkapitlet som först fångade intresset, fågelbröst och allrahelst Suprêmes de volaille Marie Louise där hönsbröst steks, skärs i skivor och anrättas på kronärtskocksbottnar fyllda med champinjonpuré och med brynt smör som hälls över.
Så mycket ansträngning för den goda smakens skull, sida upp och sida ner. Och jag tänkte, vad skulle man kunna äta till middag ikväll.
Det blir kalvlever anglais, men inte på kalvlever utan på kycklinglever och med rikligt med kapris (vilket inte är en garni att använda enligt Blunck) och med smörstekta bitar av pancetta istället för bacon.
Gör det, låt stunden i ensamhet bli en ostörd vandring bland smakliga idéer. För övrigt rekommenderar jag "bluncken" till alla även till dem som tycker uppslagen känns nattståndna.
Livets sköra tråd och om oss som blir kvar
Morsan Ewy och farsan Ingemar, bilden är en gammal polaroid förmodligen tagen på Kanarieöarna dit de återvände år efter år. Tänk vad fort det gått, det var ju alldeles nyligen de var där sista gången och ändå inte alls.
Sköra trådar, morsan 86 ligger med dropp på Danderyd och är knappast med ett uns närvarande.
Farsan 90 ligger under uppsikt på geriatriken på Löwet och har repat sig hyfsat efter att ha varit i graven och vänt efter en lunginflammation.
Igår stod mina tre småungar vid hans säng och höll honom i samma stora hand.
"Det var det finaste", sa han och bjöd choklad ur sin Alladinask.
I samma rum låg en lika gammal man och såg död ut.
Om möjligt och om det vänder för morsan, vilket jag i och för sig inte tror, ska jag försöka förhandla mig till ett gemensamt korttidsboende för dem att vara tillsammans i den sista tiden.
Det är märkligt hur förberedd man är. Under snart två år har jag fått förmånen att ha dem nära i eget boende och tillbaka där jag själv bor efter deras flera decennier lång utflykt till Viken i Skåne.
Dags att summera kanske - men i ögonblicket kan jag inte ta på vår snart 60 år långa tid tillsammans. Oroande klartänkande.
Farsan, som ätit alla sina luncher, under sina jobbår, mest på Teatergrillen eller annars på något annat av Tores näringsställen, hyllar nu maten där han ligger. Alltid något, tänker jag, och så viktigt. På avdelningen säger de att de erbjudits matlådesystem, men eftersom det är en geriatrisk institution har de tillbakavisat erbjudandet till förmån för direktlagad "riktig" mat - tack och lov!
Morsan på Danderyd har svårt att svälja, men lyckades äta en munfull med kräm igår, för smakens skull.
Sköra trådar, morsan 86 ligger med dropp på Danderyd och är knappast med ett uns närvarande.
Farsan 90 ligger under uppsikt på geriatriken på Löwet och har repat sig hyfsat efter att ha varit i graven och vänt efter en lunginflammation.
Igår stod mina tre småungar vid hans säng och höll honom i samma stora hand.
"Det var det finaste", sa han och bjöd choklad ur sin Alladinask.
I samma rum låg en lika gammal man och såg död ut.
Om möjligt och om det vänder för morsan, vilket jag i och för sig inte tror, ska jag försöka förhandla mig till ett gemensamt korttidsboende för dem att vara tillsammans i den sista tiden.
Det är märkligt hur förberedd man är. Under snart två år har jag fått förmånen att ha dem nära i eget boende och tillbaka där jag själv bor efter deras flera decennier lång utflykt till Viken i Skåne.
Dags att summera kanske - men i ögonblicket kan jag inte ta på vår snart 60 år långa tid tillsammans. Oroande klartänkande.
Farsan, som ätit alla sina luncher, under sina jobbår, mest på Teatergrillen eller annars på något annat av Tores näringsställen, hyllar nu maten där han ligger. Alltid något, tänker jag, och så viktigt. På avdelningen säger de att de erbjudits matlådesystem, men eftersom det är en geriatrisk institution har de tillbakavisat erbjudandet till förmån för direktlagad "riktig" mat - tack och lov!
Morsan på Danderyd har svårt att svälja, men lyckades äta en munfull med kräm igår, för smakens skull.
lördag 17 mars 2012
Fläsklägg med hårt stekt lök, pancetta och lime
Pancettan som fått mogna med salvia har ett säreget djup av umami som med ansträngning påminner om botten i smaken hos surströmming. Skars i små fyrkanter och frästes med lök i smör i så het panna att det hoppade - bara hastigt och avslutades med saften från en halv lime - så ställdes det åt sidan.
Fläskläggen låg i press över natten. Togs nu ur nätet och skars i jämna tunna skivor som nästan föll sönder av sig självt. Tillsammans med fettet smalt tuggan nästan omedelbart i munnen och lämnade kvar en god sälta, juliga toner av kryddpeppar och lakrits från stjärnanisen - hur djävla gott som helst...enkelt uttryckt.
Perfekta halvor hårdkokt ägg till. Reducerad het buljong hälldes upp i djupa tallrikar som först fått några förstärkningsstänk av en utmärkt fisksås. Pancetta och lök med brynt smör hälldes över den skivade läggen. Vid servering, några avsvalnade skivor fläsk och ägg tillsammans med stekt pancetta och lök med brynt smör lades ner i den heta buljongen.
Detta blev vår brunch.
Att dricka till - Sri Lankesiskt svart Ceylonte med lime.
Dansk rotsaker, confiterad kyckling och fläsklägg med stjärnanis
Häromveckan ringde Christina Frohm:.
"Jag har rotsaker från Danmark hemma som Du måste få testa", sa hon.
Det visade sig vara svärsonens helt fantastiska långa rödbetor, morötter och palsternackor, smakförstärkta genom vintern, otroligt välhållna och med genomträngande ärlig smak.
Hmmm,undrar vad man ska göra med dem?
Att koka och mosa vore fördärvligt, att koka dem i vatten vore att koka ur 60 procent av smaken och kasta ut det i slasken. Tryckkokare då? Njaää!
Återstod ugnen, långsamt, men inte alltför kallt, mer åt så pass att ytan blir aningen bränd. Länge. Så var det och så fick det bli!
Ärlig smak, beskriver jag det som, det var mer än så. Med ärlig menar jag att det smakade på riktigt och mycket, precis som förr innan jordbruket autoproducerade anpassade grönsaker i nedsprutade fält. Med andra ord blev dessa rotsaker påminnelsen om att det fortfarande finns hopp. Stekta försiktigt i ugn gjorde att all smak blev kvar i rotsakerna, koncentrerade genom att vattenånga evaporerat bort och lämnat kvar smak.
Brynt saltat smör till som enda kryddning.
Hittade små vårkycklingar för 19 kronor kilot på Konsum. Vän av ordning undrar då hur jag kan hylla rotsakerna som ärliga och samtidigt köpa vårkyckling på Konsum, kycklingar som varit instängda sedan födseln och som fått gå i konkurrens med åtskilliga andra och endast mätas som tillväxt av levande protein. Tänkte om dem som har synpunkter på mången annan djurskötsel (till exempel gavering av ankor) och har har skrivit om sak samma förr Det återstod intet av alternativ. Riktigt smakande hönsfåglar är nämligen inget som "likt sparvar flyger in i munnen". (gammalt kungligt ordspråk)
Tyckte väl att detta som liknar industriframställt proteinkoncentrat skulle köras kort i tryckkokaren och ätas mjällt med fisksås och chilli som en förenkladKao man gai.
Jag bättrade mig dock på mitt yttersta av middagsplaneringen då vi tagit en vända kring trädgårdens örtagård och hittat lite smaksättare, nymornad timjan som i och för sig inte smakar så mycket så här års, små gröna vilsekomna kvistar av frostnupen rosmarin, några härliga blad från salvia och tänk curryörten som inte alls är van vid våra breddgraders temperaturer har klarat vintern liksom citronverbenan. Det där uppfordrade till confitering så jag också hade något kilo ankfett som mognade på nedersta hyllan i kylskåpet, annars går det att confitera i kycklingens egna fett dock inte med 28 dagar gammal vårkyckling under kilot. För större, som exempelvis majskyckling bortemot två-tre kilo, styckas fågeln, gnids med salt och örter och får rimma över natten, sköljs och packas i kastrull varefter en bottenskyla med god fiskbuljong slås över innan det hela får sjuda långsamt tills skinnet på bröststyckena är trummskinnspända och kycklingbitarna är mörkokta. För övrigt måt kyckling över lag bra av att kokas i fiskbuljong. Från gatustånden både i Bangkoks chinatown och i övrigt doftar det av blandningen kokt kyckling och simmig fiskbuljong.
I samma Konsum i veckan låg några urbenade, nätade fläskläggar och skräpade. För att inte butiksledningen ska tro att de inte går att sälja köpte jag dem.
Från den 6 december är jag begåvad med en tryckkokare. Fläsket fick gå i och täcktes med kokande vatten. I väntan på att få skumma plockade jag fram lagerblad, kryddpepparkorn, svenskt flingsalt, en stång kanel och en stjärnanis. I med detta i tryckkokare och sedan locket på i 52 minuter från första lilla pyset ur ventilen
Fläsket som smakar helt ljuvligt blir frukostmat denna lördagsmorgon. Lite av buljngen hettas upp, fläsket skärs i skivor med supervass kniv och läggs i en skål med kokande buljong och ett hårdkokt ägg, salta med fisksås, vitlök och chilli.
söndag 11 mars 2012
Besticken tillbaka på bordet - det blev allvar igen
”Vi vill inte ha det så, det är irriterande för gästen och ett ständigt spring och nävaro vid bordet sker på bekostnad av trivsel och samtal. De som kommer till oss har kommit för att umgås med varandra, inte för att umgås med personalen”.
Det här är några rader i boken om Frantzén Lindeberg, den bok som inom kort kommer ut på Norstedts. En av förlagets vackraste någonsin, har jag hört.
Senast på f/l för två tre veckor sedan dukades ändå med besticken. Hållaren som var i lite otympligt svetsjärn var borta. Ändå, nä springet och närvaron vid bordet upplevdes aldrig som påträngande eller ens störande. Däremot kändes det mer som avslappad elegans med de putsade besticken lagda vackert vid tallriken än med de skramliga bestickhållarna.
Boken kommer alltså ut om några veckor. Den är bra, jag vet, Den oinformerade vet inte att det är jag som skrivit den) och den ställer en hel del gastronomiska smakfakta på ända. Så fort den är utgiven ska jag berätta om tillkomsten, om platserna där mycket av innehållet mejslades fram, om Björns soffa och Daniels ständiga vandrande fram och tillbaka, om smaker som sattes i ögonblicket som genidrag, om ältandet och om alla entrecôter och koppar kaffe som gick åt.
måndag 5 mars 2012
Hallå!!! Det är smör i kärnan.
Hembygdsföreningen lockar allt fler till eventen på Hersby Hembygdsgård. Senast igår var det smörkärning i det gamla 1700-talshuset och med Heine Henriksson vid kärnan.
-Det är tur att jag styrketränar tre dar i veckan för det här är ett tungt jobb. Å andra sidan berättade han också att han blev satt att kärna av moren sin hemma i Åsele på tiden det begav sig.
I Rotsundastugans kafé huserade Kerstin Johansson och har väl aldrig förr fått servera så mycket kaffe till så många besökare en vanlig smördag.
Exakt så ska det vara i hembygdsföreningen att människor med erfarenhet och kunskap visar vägen och bäst sätter sig att förmedla.
-Jag gjorde en gång misstaget att försöka salta smöret i samband med kärningen, det gjorde kärnmjölken fullkomligt odrickbar, berättar han.
Samtiigt under söndagen invigdes föreningens två nya smörkärnor, de gamla är i och för sig inte slutkörda bara att de tar tid att få helt täta om någonsin, gistna står de där och bara är vackra.
-Eller som hemma hos oss där uttjänta kärnan används som paraplyställ.
Smöret då?
Jo erfarenheten drogs att smöret går ihop bättre om det kärnas av rumsvarm mjölk. Att kärningen ska ta tid och att det inte får kärnas för snabbt och hårt så att luft kommer in. Grädden ska bilda små små smörkorn som sedan långsamt får växa i kärnen till klimpar och när sedan "vattnet går", det vill säga kärnmjölken separerar ut från smöret så börjar det plaska i kärnan. Då är det dags att ta upp smöret och "tvätta" ur det ytterligare på kärnmjölk samt att tillsätta salt.
-Förr sparade man skirad grädde i stora fat tills man hade tillräckligt många liter att hälla i kärnan. Då syrade grädden i rumstemperatur. Eftersom vi använder färsk grädde, men som svenskar av tradition är förtjusta i syrligt smör tillsätter jag lite yougurt redan från början.
Så strök jag redigt med smör på blodtunnbröd och kunde knappast sluta äta förrän smörbiten var slut, så fantastiskt gott vilket understryker det faktum att god konst tar tid!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)