måndag 31 mars 2008

Quinoa som fattigmansrisotto

Och snabbt går det om man inte märkvärdigar sig som jag gjorde till middagen.
Kokade en lag på ett gäng persiljestjälkar, fem lagerblad, salt, vitpepparkorn, en grovt hackad gul lök, en vitlökskapsel (pressad) en tsk tryffelolja (kemisk), 2 msk olivolja, en msk smör.
Tvätta quinoan väl och sila lagen över. Sjud i 15 minuter och red med tre dl fint riven väl lagrad parmesan.

Varför persiljestjälkar?
Jo för att på vår kombifrys/kyl från Electrolux har någon designer satt defrostknappen precis där mjölkförpackningar med nöd och näppe får in stående. Är man oförsiktig är det lätt att komma åt knappen med paketet - något som tydligen hände igår kväll varför en hel hylla i frysskåpet tinade innan vi upptäckte att fanskapet slagit av...så köp aldrig en frys från Electrolux!
Persiljestjälkarna var med det tinade jämte kråskorv som ändå var två år gammal och skulle kastas.

Tinade gjorde också ett gäng isterband som jag brynte lätt i panna och körde färdigt i ugnen medan quinoan blev färdig. Röda inlagda betor från egna landet till.
Så upptäckte jag att den där ofärgliga massan som hälsokosten utgör är fullständigt omöjlig att plåta så bilden lät jag vara.

Åt för övrigt en väldigt fotogenique skånsk kalops på Edsbacka Bistron till lunchen idag och med färska potatisar (förtjänas inte att ätas så här års), röda betor (mina är godare) och morötterna vid sidan om, riktigt bra, mest för sällskapet; fotografen Urban Jörén (kolla in hans inneretta på DN kulturen från premiären i Uppsala.)

söndag 30 mars 2008

Ljusare



Tid är tydligen något man kan korrigera med några visare hit eller dit nuförtiden. Hur många gånger vi körde fel i tidsracet idag är omöjligt att säga för vi kom inte på dem alla direkt. En timme sena hela tiden. Maten på bordet först klockan tjuett. En köttpaj med lök, nästan engelsk i smaken - djävligt god alltså, om man får uttrycka sig vulgärt.

Helgen veks åt att "rigga" balkongrummet. Sådana rum har man ju en förmåga att proppa igen med all sköns bråte när det inte är säsong utan bara en slags vinterförvaring för sådant man inte vet ska ta vägen.
Två stora plastsäckar blev det inklusive en del sättpotatis som hamnat i plastpåse och nu simmade runt i sin egen illaluktande förruttnelsestärkelse, jag har tillräckligt i alla fall. Ett par kilo St Thora, en utsökt ny potatis som togs fram för odlarna på Bjäre för några år sedan och som jag odlade med framgång i fjor sommar.

Balkongen blev ett eget rum igen som jag trädäckat och glasat in. Ljuskronan från jul får ny tjänstgöring här ute tillsammans med andra ljusstakar.
Igår kväll satt småtjejerna tillsammans och snattrade och stod i och drack kvällste där ute.
-Det är så fint att det kittlar i hela kroppen, sa Alma.
Efter ett tag avtog småtjattret och när jag kollade så satt de båda två i de sköna balkongfåtöljerna invirade i en var sin pläd och sov så sött.
Ikväll sitter jag själv där och skriver och smuttar på en överbliven alldeles utmärkt, ja faktiskt den allra bästa, kylskåpskall Zeunerts Påskmust.

lördag 29 mars 2008

Bai Pad Grapao moo



Den ska vara så het att den får tandköttet att pulsera och chilin lyfter den feta fläsksmaken och den milda basilikan.
En sådan erfor vi hemma idag. Enkelt med vit ris. En Bai Pad grapao moo.
Kolla gärna också på bläckfiskvarianten som jag skrivit om här.
Där finns också receptet för den hågade. Byt bläckfisken mot lagom mängd fläskfärs.

Mitt patinerade orangeri


Det är snart dags, tänkte jag. Dags att sätta fart på det som sovit lite, vintervilan är över. Dags att städa, att se över patinan från många säsongers odling. Nu är det dags. Frösådd alldeles snart.
,

fredag 28 mars 2008

Körsbärsblom, falukorv och Rodjanas vackra brön

Kan inte undanhålla ännu mer av vår blommande vardagsrumskörsbär

Det blir en trött fredag med stapelfödan falukorv. Och så hade vi tänkt ha plättar som dessert, men nu är vi så mätta och dästa att vi tar dem till frukost istället.

Jag är såld på Falukorv, det är väl liiiite känt vid det här laget och lika lite känt är väl att jag skrev en bok om Falukorv som kom ut för åtta år sedan, men som är lika aktuell fortfarande.

Så fick jag höra en grej igår av "dietisten". Hon sa "det spelar ingen roll hur mycket GI du än äter, dricker Du vätska till maten så kör sockret i topp i alla fall, så drick före eller nån timme efter maten så klarar du dina intentioner bättre."
Jag har ju inget emot att det är så och rättar mig gärna i ledet, men ÄR det verkligen så?

Enkla, goda, varma, vardagsbrön

Rodjanas vackra brön (och som vanligt har jag frågat henne om jag får skriva så i rubrik och text och det fick jag!!!) kom till i en hast utan att jag egentligen inte märkte hur, bara doftade mig till. Så är det, med Labans dinkel, lite möllemald råg och linfrön.

Lammstek till lyst

Lammstek från innanlåret och med en tryffelkål

Vi hade den i kylen sedan tre dagar. Den låg där och bara väntade, men hela iden tog latmasken tag i oss och vi lagade något snabbare, något enklare.
Igår kväll, när jag kom från utflykten till Warhol på MM, doftade ända ner i trapphuset, lammstek och örter, tryffel och kål.Det är en bra kombination hela vägen.
Lam,msteken som råkade vara svensk fick gå aningen för länge, men det var bra kött, jag tror inte jag haft ett mörare lamminnanlår tidigare, smältvarning.
Rodjana lät den ligga i 150 grader - för varmt om jag för döma - och sedan dtekte den ända upp till 66 grader - jag vill ta den när den är exakt 62.
Vi silade bara skyn och kokade ner den något. Vitkålen var dyr, 36 drygt kilot, men så var det finaste spetskål i små huvuden (cirka 11 kronor styck). I bitar och hastigt förvällda i lite buljong med tryffel och en skvätt grädde blev det ett perfekt tillbehör.
Ett fat med finaste lammsteken, och ett fat med den godaste tryfferade spetskålen,

Lammet var bara ingnidet med rosmarin och östes med sin egen saft ofta.
Jag säger som Nisse Sundberg på klassiska gamla Hemse Hotel på Gotland brukade säga - "man ska inte tramsa med lammen", men å andra sidan sa han det om det mesta, laxen, ålen, grisen, iden. Han ville ha en enkel matlagning och det var en djädrans fröjd att stå bredvid honom i köket. Han är borta sedan många år, men jag tänker väldigt ofta på honom, det han sa och hans kunnande och hela tiden hade han en klurig blink i ögat.
Gott lamm blev det i alla fall idag och en liten bit har vi kvar till kallskuret i morgon, med äkta saltgurka och eget rågbröd.

torsdag 27 mars 2008

Körsbären blommar

Vi tog in ris till påsk...som vanligt alldeles för sent, men inte för sent för att den skulle blomma. Fortfarande är det ju påsklov och idag sprack blomstren ut på hela grenen. Körsbärsblom hemma - inga klasar av blommor, inga stora bolliga vita moln, men ändå en föraning om våren som i alla fall kommer. Det hjälper oss att stå ut!

Andy Warhol sensuell galenskap

Förvandskad Warhol, av Göran Lager©

Det måste vara det sensuella eller det utlämnande personliga som gör att jag alltid dragits till Warholas bilder och filmer. Han är allt det där som inte jag är, men som finns där som en spännande lust.
Ytligheten i måleriet. Såg en Campbellburk avmålad i kasein, tunna tunna stråk av färg, så djävla enkelt, så ytligt vackert - färgen vibrerade, men inte bara den slags ytan utan också det barnsligt ytliga i kommentarerna, pistolen, överkörningsolyckan, misshandelsbilderna, sprutorna (är det
verkligen sådana med=), elektriska stolen, kukbilderna med gaffeln, Monroeupprepningarna, vansinnigt bra och tänk att de ruskade om, analyserades, ifrågasatte på allvar.
Gå dit - ta med barnen. Jag hade Lovisa med idag och hennes huvud är fyllt av Warhol nu.

måndag 24 mars 2008

Soppa till livs



Skönt att ägg och laxhelgen snart är över. Vi tog ut veckan i förskott med en "enkel soppa" på shitake och fläskkarré, kinakål, korianderfrö, risnudlar, purjolök, buljong med soja, lite sesamolja, friterad vitlök och rejält med vitpeppar, sockerrörsvinäger för syrans skull och rostad vitlök.

söndag 23 mars 2008

Templet, Buddhist Vihara

Fr.v Lovisa, Alma, "Sangha Nayaka" Bhante Dhammaratana, chefsmunk på Stockholm Buddhist Vihara, jag själv och Rodjana med August.

"Vårt" närmaste Tempel ligger bara tio minuter med bil bort i Jakobsberg, på¨Sångvägen nio. Ändå har vi inte varit där tidigare förrän idag.
Jag uppfyllde då en önskan att söka upp templet, en önskan jag formulerade när jag fyllde jämt för snart sex år sedan (de var inte 30 och inte 40!!!) och fick förmedla en ceremoni till mina uppvaktande vänner genom bland andra "Sangha Nayaka" Bhante Dhammaratana, chefsmunk på Stockholm Buddhist Vihara som tillsammans med Luang ta Chaowat på templet på Värmdö och några noviser kom hem till oss i Sollentuna, bevarat som ett av mina starkaste minnen.
"Sangha Nayaka" Bhante Dhammaratana. Möt munkarna på Viharan i en närmare presentation här.

Nu satt vi där, hela familjen i den Sri Lankesiska helgedomen och det kändes väldigt bra. Bhante Dhammaratana höll en välgångsceremoni med recitaion av suttor från den buddhistiska kanon Tipitaka på Pali.
Ceremonien föregicks av tedrickning och samtal med fruktsallad tillsammans med andra besökande familjer och munken.
Jag är så stolt över familjen och ungarna som befann sig i en situation som är helt annorlunda den de är vana vid men som på ett nästan nedärvt sätt följde ceremonien till punkt och pricka.
Det hängivande i det hela är lugnet och närvaron, det absoluta nuet och fokus.

Det här har inget med påsken att göra, möjligtvis med passionen. Hemma var det lengravad lax och hastmålade ägg.
Så har vi tack vara vännerna Kjell och Goy begåvats med en espressomaskin som går varm just nu.

lördag 22 mars 2008

Marie Picasso


Vi som inte har fjällstuga och som inte tycker om snö och is och sörja får gå till Strinsen och ha det glatt!
Där var händelsevis också Marie Picasso och det tyckte ju pappa...f'låt ska vara "Ungarna" var jätteroligt och tyvärr hade hon inte med sig en rosa "Marie Picasso T skirt" i XXXL. Däremot signerade hon skivor (vem köper sånt idag?)

Guud vilket tramsigt blogginlägg det här blev

Jo - nån frågade vilka salta bönor (ingen vidare koppling till Marie Picasso) man ska köpa?
Den vi använder den här veckan ser ut så här och finns att köpa i asienbutiken tillsammans med andra liknande burkade.

Mat i påsk

Det blir de smakrika feta bitarna som kokas in. En kort buljong som kokar och sedan i med laxbitarna i samma veva som lockat läggs på och kastrullen sätts åt sidan. Locket öppnas inte förrän laxen ska ätas kall. Den smälter i munnen.

Jo, vi gör som alla andra och köper lax till påsken, lax och lamm. Laxen gravar vi klassiskt, men det blir alltid bitar över som inte är mittbiten...visst? och den kokar vi in med rikligt med ättika Använde i sanningens namn sockerrörsvinäger igår, men det får de flesta inte tag på så använd ättika istället) och dill och så får den kallna i sitt spad.
När jag kokar en kort buljong och lägger i laxen tycker Rodjana att det doftar Thailand och jag har varit inne på området förr, det finns (!) ett släktskap.

Och allt behöver inte vara etterstarkt utan kan ha samma milda varma smaker som i den svenska inkokta laxen.
Soppan vi hade på bordet på långfredagen är ett exempel:



Gaeng djôd (mild klar soppa)

Koka en buljong med fläskfärs (grovt hackad).
Tillsätt pojkesoja efter smak (mer om pojkesoja och salta bönor här).
Krydda med vitpeppar, friterad vitlök och salt.
Skiva gurka och lägg i lagom att den blir genomvarm före servering.
Dekorera med några kvistar blekselleri.


Det finns ju inget som heter påskhögtid i Thailand. I stället nalkas nyåret, songkran och det återkommer vi till.
Men, eftersom ungarna är lediga och vi har en del i familjen som är svensk så hänger vi på de gamla svenska traditionerna också, självklart, även om vi inte naglas fast vid dem - jag är nämligen inte så traditionsbunden i min egen fostran. Minnet av barndomens långfredagar är stickiga finbyxor, trång vit skjorta, klämmande svart fluga och sorgemusik på radion, TV fanns inte då. Allt var stängt och ingen var ute.
På långfredagsbordet hade vi utöver soppan även hårt friterad grisnacke (billigt som storpack på Vinn just nu fett och gott) och en wokad salldskål med salta sojabönor:



Pad pakgaadkao (säg det fort) Salladskål wokad med salta bönor.

Skär kinesisk salladskål i grova bitar.
Hetta upp en stekpanna eller wok (vi har lagt av woken och kör med en stor restaurangpanna i gjutjärn).
Häll i lite olja och fräs hackad vitlök innan kålen läggs i.
Ringla ostronsås över och blanda. "Krydda" med råsocker.
Skeda över salta bönor från flaska. Blanda och ta upp på tallrik precis innan kålen "slocknar".
Servera allt det här med ris och nam prig pau eller nam prig narog


Nu vänder vi på gravlaxen och förstärker vårt förråd av glada ägg till ikväll.

fredag 21 mars 2008

Nödvändigt vetande

På en nödvändig sida om Thailand, som jag länkar till, gick för en tid sedan en nödvändig matdiskussion hur man får till isbitar i klaris.
En av deltagarna lyckades med stordådet att leta fram en instruktionsfilm i ämnet. Se den här den är nog den bästa instruktionsfilm jag sett sedan den om hur färg torkar på en vägg.

Mer Påskris


Snön gick på diagonalen, stararna var långt borta från den här påsken och jag som tänkt jordförbättra genom att lägga ut balar med torvströ under långhelgen och jag skulle riva upp trätrallarna och ättiksbehandla snorsniglarnas vinternästen så att kålen får växa ostörd efter sådd. Så hade jag tänkt lätta på förlåten och ta fram soffa och bord för att dricka det första vårkaffet i solskenet.
Vi var där och vi tittade oss runt och var ensamma uppe vid vår trädgård. Stegen i snön lämnad gyttjiga spår, ingen tjäle alls.
Om påsken sätter vi påskfjädrar i vipporna från gulriset.
Påskfjädrar är förbrukningsvara hemma hos oss, men inte alltid så moderna.
För femton år sedan gjorde jag ett påskfjädersjobb på landets då enda påskfjäderfärgeri. Ett hantverk som färgar hela torg över hela landet till påsk.
Kalkonfjädrar som färgades i årets innefärger i stora betongblandare och som sedan torkades fluffiga. Binderijobbet gjordes för hand, tre fjädrar i vippan och tio i knippet, hela sommaren, hela hösten, hela vintern - samma monotona jobb.
Det året jag gjorde jobbet, och tog hem fjädrar för fotograferingen någon gång på sensommaren, var innefärgen beige, djuprosa och ljusgrått. I år tycks det vara mer pastell igen.

torsdag 20 mars 2008

Glad Påsk Alla



I vår kommun norr om Stockholm, Sollentuna, finns en klok stadsträdgårdsmästare. Han heter Sven Håkansson och han är bror till Ola Håkansson, ni vet han i Ola & The Janglers. Det har väl Sven hört till leda kan jag tänka?
Varje mörk Luciamorgon är varje gatukorsning och varje rondell i kommunen dekorerad med hundratals vackert brinnande marschaller.
Nu till påsk har han tagit ungbjörkar, gallrade från kommunens egna marker, och dekorerat dessa med påskfjädrar och man blir så glad för det är ett sådant "bry-sig-om" i det lilla fast det förekommer i det stora, mitt i den häktiska förorten, mitt i den vildsinta trafiken och påskstressen.

På samma sätt som stadsträdgårdsmästaren Håkansson visar omsorg vill jag önska alla en Glad Påsk. Nu åker vi bort på middag.

Den onda påsken



Påsken är prästernas tid - De skapade ondskan!
Allvaret bakom den gladlynta blåkullasagan och skärtorsdagsfesten är i själva verket en blodig tillställning där djävelsprästerna är värdar.
I välsignelse avrättas 300 kvinnor. Lillhärdal är ondskans centrum.
Under samma tid avrättas 900 män för tidelag - detta har förtigits i all tid.
Läs mer i min bok "Döden i skogen" och köp den här!

onsdag 19 mars 2008

Dansken är här - fy fanden

Onödigt gott i Östermalmshallen

Detta mina damer och herrar är ett danskt smørrebröd av modell HC Andersen. Det 'är väl avvägt mellan sötma och beska, syra och sötma. Det har en mild krämighet av leverpastejen och det halkigt angenäma i den nerkokta buljongen i gelén. Högen av ättiksgurka lyfter leversmaken och skär av alla fettoppar och tar bort eventuell oljighet. Så det frasigt salta lätt rökta i baconet.

Detta är vad dansken bistått Sverige med, men nu tar dansken nya tag fy fanden! Läs Dahlströms krönika i Ystads Allehanda får Ni se. För en katastrof vi skådar i vitögat. Flæskesteg med Rødkål för all framtid. Bevare mig väl!

tisdag 18 mars 2008

Orgasm av mat - är det möjligt?

Ett riktigt lustfyllt inlägg i bloggvärlden. Läs det!

Plättar



Jag hittade ett nytt plättjärn häromdagen ur ett dödsbo (det låter brutalare än det är; "Kupan"). Har letat länge sedan mitt tidigare brände sönder. Det här var instekt och bra i Husqvarnagjutjärn.
Tog bilden i helgen för att påminna mig hur vansinnigt gott och omsorgsfyllt det är med plättar. Samma smet som till pannkakor, men lika många godare som antalet plättar per stekomgång.

Ny bok på väg

Var på förlagsmöte idag.
Nästa bok kommer att ges ut i början av juni.
Manus är lämnat - mycket jobb återstår ändå den närmaste tiden.
Jag har burit den här boken i över ett år.
Snart ska jag avslöja vad den handlar om.
Jag kan säga så mycket som att det är något helt annat än om mat.
Håll koll här

söndag 16 mars 2008

Konstmässans slut

Vännen Björn Wessman på Konstnässan i Sollentuna

Jag vet inte hur jag ska säga det, men det var väldigt lamt den här gången. Överlag mycket som norrmännen kallar "storgatakunst" och som vi här hemma väljer att kalla "hötorg" - men det har varit problem i varierande mån genom alla år.
Jag tror att jag bara missat en mässa genom alla år och på fem har jag ställt ut själv, bland annat den första då jag representerades av ett engelskt galleri, då jag bodde i London, men som jag glömt namnet på. Sedan ställde jag ut några år hos Galerie Nane Stern i Paris och hos Galleri Wallner i Malmö. Djädrar vilket tryck det var på den tiden, de var som kammad köttfärs av publik i korridorerna. Idag var det väldigt blekt och glest.
Några gallerieter gjorde ändå mässan värd ett besök. Ahnlund från Umeå bland andra. Det känns jättelänge sedan jag ställde ut där och det är det, över sexton år sedan, kanske längre. Marianne Ahnlund har förmågan att ta fram det överraskande och sedan kombinera ihop det med de säkra korten.


I entrén hängde ett enormt verk av Björn Wessman, ett landskap i de klaraste färger som alla hans målningar numer. En målning som får en själv att längta tillbaka till de stora ateljéerna, det kroppsliga måleriet. Vännen Björn går ut i naturen runt sitt eget hus i Languedoc och hittar bildmotiven. De fanns där hela tiden - det brukar vara så, och så förstår man det först när man målar dem. Ja, jo...jag är fylld av avund, men med avunden som måttstock inser jg att det är också ett sätt att uppleva konsten på.
Nu ser jag fram emot ett hus, med ateljé och med den där doften och den där känslan i kampen på duken. Kanske.

lördag 15 mars 2008

Thailand ligger i Sala

Stuvad morning glory och pad krapao förde Thailand till Sala för ett ögonblick i snövädret.

I alla fall låg Thailand i Sala idag när vi åkte Dit till svägerskan som med allra minsta möjliga förvarning, det var alltså ett hugskott som förde oss dit långt efter lunch och tillbaka i skymningen.
Pad Pak Boong, ostronsåstuvad morning glory med salta bönor. (undrar vilken slags ost de har i ostronsås?), Pad krapao moo, fläskfärs med vitlök, chili, oystersås, socker, soja och holy basilika, Paa Low moo och den har jag ingående berättat om tidigare, senast här när vi väntade August.
Thailand är där maten är - men det var vanligt surväder med snö på tvärs i allt det grå. Typiskt Sala.
Kusinen Emma.

Ett ljus i vädret var att ungarna fick med sig sprillans nya innebandyklubbor och innebandybollar från kusinen Emma som tydligen har "hajat" vad sport går ut på och gör en milt sagt kul karriär som innebandyspelare. Vi såg henne en gång i Sala, men då var hon fortfarande liten.
För 14 dagar sedan hade vi tänkt att åka och titta på henne när hon spelade här i en norrförort i någon slags serie, men så kom vi på att vi kunde ju inte stå här i Stockholm och skrika och heja på ett salalag, dels går det vår ära färbi och dels så kan man ju bli lynchad av motståndarmobben som har hemmaplan.

fredag 14 mars 2008

Färdiglagat



Ibland gör vi som folk gör mest, men kanske inte i alla fall - men det händer att vi ligger på latsidan och köper färdiglagat.
Vi har fördelen av att bo nära ett litet charkuteri som jag berättat om förr.
Det är mest när vi är uttröttade som vi väljer att åka dit. Ofta en fredag då veckan är slut och man vill lata sig.
Så var det idag.
Jag åkte dit och och köpte oss fyra lammbiffar späckade med ost och oliver, örtmarinerade och höga som tournedos. Till det ett kilo krämig vitlöksdoftande potatisgratäng. In med gratängen i ugnen och efter en kvart, fyra minuter på var sida i smör med lammbiffarna. Djädra god fredagsmat.
Priset?
138 kronor kilot för biffrarna...tror jag det var, jag tittade inte så noga.

Osten från Søllerød



I veckan köpte vi en Ole från Ica - den smakade knappt något alls.
Idag fick jag tag i en Havarti i Norrviken. Den var så "het" att handlaren, efter att ha skurit av 750 g till mig, gick tillbaka med moderosten till vacmaskinen och vackade för att inte hela butiken skulle väldofta.
Hemma var osten det första jag packade upp. Det var en tydlig doft av kapi, det kanske mest umamispäckade livsmedlet man kan tänka sig. Osten svettades ymnigt och när man skar av den blev det än sältad ligen pöl på skivbrädan.
Ungarna kom springarna och hämtade en var sin gaffel i lådan. Vi brukar göra så. Jag skär rejäla skivor och delar, i den mån det går att skära utan att osten faller sönder, i mindre bitar. Sedan delar vi och äter osten rätt av, väl tempererad. Det är inledningen på helgen!

Almas helgmeny

Det var ju så att jag under vintern hjälpte till med menyskrivande för en del krogar och det speglas hos barnen, speciellt hos Alma 5 snart 6 som gör allt farsan gör.

torsdag 13 mars 2008

Mat som kultur

Rocklobster, den mest smakande bland korallrevets humrar.

Jag har refererat till min bekant i Skåne tidigare och måste göra det igen. För i en av sina krönikor i Ystads Allehanda sätter han tummen på spiken när det gäller den thailändska mat som serveras på krogarna här i Sverige - den smakar inte alls som i Thailand - då ska Ni veta att krönikören gjorde sin första resa till Thailand nyligen och har den som referendum. Thaimaten här hemma i Sverige är på väg att gå samma öde till mötes som kinakrogarna och det kinesiska köket (tle små lättel och glass med fritelad banan) fullknökad av smakförstärkare och inte ens i närheten av det som serveras i de olika originalköken.
Så reser Dahlström till Laos, men har otur. Av thaiköket och det kinesiska köket hade han bara bra erfarenheter, men gör tummen ned för det laotiska - det kök som jag själv gärna hyllar som det mest "originalthailändska" av alla kök. Det är är som allt det goda bevarats av tillagningsteknik, grillat eller mortlat, smakförstärkt med fementerade röror, inget annat, starkt och salt.
Klassiska små chokladdesserter som är fullständigt livsfarligt goda

Slutligen gör han det jag inte själv riktigt vågat - hyllar Holiday Inn som den bästa krogen i Patong. Då är ändå min svåger köksmästare för etablissemanget, jag är liksom ingift i detta matparadis. mOch jo, han har nog rätt i sin krönika, de knöliga klipphumrarna med vitlökssmör ät nog det bästa och så alla små skålar med marinerat, syrat, friterat, grillat, gravat, innehåll för att inte tala om den avslutande chokladfontänen - thai blandat med europeiskt och amerikanskt, crossover ätande när det är som bäst.

Läs gärna vidare hos Dahlström

Magin fungerar, GI bantning finurligt bra

Det var den 18 januari och det var inte tråkigt - inte ett endaste dugg.
Och folk har undrat lite över hur det går - lever jag ett tristare, tråkigare, ensammare liv nu.
Nej, bättre, roligare, eftertänksammare, godare.
Vad behövs mer?
Motion! Jag lovar ingenting för jag vill inte besvika mig.
Kroppen tar stryk av tiden och av allt skrivande, men det finns hjälp. Avmagrad kommer även muskelpaniken att lossa.
Avmagrad ja, hur ser resultatet ut. Jo, det fungerar. Sex kilo ner sedan 18 januari. Lagom tempo alltså och det fungerar.
Gomorron!

onsdag 12 mars 2008

Lika löser lika

Jag vet hur bloggsignaturen "Zwampen" respekteras i smakkretsar och jag förstår hur mycket hans senaste inlägg gläder Björn Frantzén och Daniel Lindeberg.
Jag var själv på F&L härom dagen och kunde dra slutsatsen att det fanns ännu mer att hämta in till sinnet vid ett återbesök.
En god vän till mig diskuterade om han kanske skulle ta sin sambo med sig och göra F&L äran. Han frågade vad det skulle kunna komma att kosta och det är rätt lätt att svara på 1295 för maten och per kuvert (20 rätter).
-Oj,oj, uteslutet, svarade han.
-Men Du. Ni går ju på speedway ganska ofta. Det här kostar ju inte mer än inträdet till tre speedwayevent och Du får med Dig en upplevelse som kanske Du kommer att minnas resten av livet. Kommer Du ihåg senaste speedwaybesöket?

Jag är övertygad att jag "raggade" två nya smakproselyter till krogen.

*Bilden: "Lakritsluft".

tisdag 11 mars 2008

Näsa för det bästa

Sayan, ©Göran Lager

Det betyder egentligen ingenting rent filosofiskt, men ska jag ranka mina bästa matupplevelser i Sverige de senaste fem åren så blir det 3+1.
De tre bästa på White Guides 2008 lista: Edsbacka Krog, Esperanto och Lux, inbördes ordning spelar liksom ingen roll i den här upplevelseklassen, men guiden sorterar dem bakvänt mot ovan.
Samma dag som White Guide gick i tryck öppnade Frantzén Lindeberg.
Jag är övertygad om att en plats bland dessa tre blir + 1 i nästa guide reserverat för stockholms kanske minsta, men just nu bästa ochmest kreativa. mattempel.

söndag 9 mars 2008

Skåningar har det lättare



Vad kan jag nu mena med det?
Jo jag läste Robert Dahlströms "komma-hem-krönika" i Ystads Allehanda.
Vi gjorde ju varandra sällskap på jakt efter den bästa wienerschnitzeln och vi hade snack om lokala kulturpolitiska angelägenheter och litteratur samtidigt.
Jag var helt upptagen, vid tillfället, av en hel del semesterböcker, bland andra en senkommen läsning av Carl-Johan Vallgrens "Den vidunderliga kärlekens historia". Läs den, språket är lika vidunderligt som kärleken.
Nej, vi hittade ingen schnitzel som tillfredade oss, men vad var annars att vänta när vi befann oss långt utanför schnitzelvägarna. Det är lika svårt att få tag på en godtagbar schnitzel i Thailand som god thaimat på thaikrog i Sverige.
Men hur är det då med att skåningar har det lättare?
Jo, Dahlström koketterar med att han känner sig hemma igen och det gör nog människor som äger sin hemvist. Hos dem får uttrycket "borta bra hemma bäst" ett ansikte, men för en annan som inte har det där hemdjupet med en ortstillhörighet som känns är det annorlunda, det tar längre tid att landa, att boa in sig. Jag är ju född i Norrköping och känner väl en liten tillhörighet där i alla fall nostalgiskt. Så bodde jag i norrförorten Sollentuna och så på Gotland i flera år. Många år i Norge, tillräckligt för att fortfarande kunda lura en norrman på min nationalitet - jag låter som en norrman som bott i Sverige länge och som kommer hem till Norge och på nytt etablerar modersmålet - och så bodde jag i Dalarna några år och i England hade jag flera universitetsår. När jag nu kommer hem från Thailand så när jag bara längtan tills jag får åka ner nästa gång för så djävla enkelt är det inte att hamna tillbaka i survädret som mest liknar en taskig sekelskiftesteckning i blyerts och får hela kroppen att värka sönder och samman opch själen att trakta efter värmande lugnet, meditationen.
Nu ska vi ha gäster trots att Lillaugust är snorig och hostig och har feber. Som tröst äter vi en het Paa Low Det är tillhörighet för mig - en slags vidunderlig kärlek - men så är det ju Rodjana som står i köket!.

PS! Dahlström, borde Du inte byta ut Din bild-by-line mot min bild ovan - Du ser lite mer kulturell ut där. DS!

Färdigt mos i påse

Vilken tokstolle väcker en idé att ha färdigt potatismos i påse och sälja i affär?
Han finns någonstans.
Påsarna såg ut som sådana där man har blodplasma i på sjukhus.
Moset var hårt, men gav efter för tryck.
Hittade påsarna under hyllan med Pizzakit, på Willy's.
Vart är vi på väg? Där ligger pizzadeg i rulle och så alla ingredienser i små fack och påsar. Matens IKEA, mecka ihop själv!
Men potatismoset tar priset, och det ligger där, alltså måste det finnas människor som köper skiten.
Är jag föraktfull?
Nä, men jag tycker bara synd om folk, speciellt barn, som har det så fattigt hemma (alltså inte ekonomiskt) att de kanske får äta färdiggjort inplastat potatismos med sked till middag.
Detta var A,B och C i vardagsmaten. En ska bort.

Har man sagt A


Då får man säga B.
Falukorv är stapelvara i vårt kök vid sidan om allt experimenterande, provlagande, thailändskt, kinesiskt och alla skrivmat till olika beställare.
Häromdagen körde vi en hamburgare för ovanlighets skull, saftig, ganska het, med stekt lök och tomatketchup mixad med syrlig tabasco

(A=Falukorv. B=Hamburgare. C=kommer snart)

Falukorv och linser


Smaksätter man buljongen med lite ankbuljong och skedar i ankfett till falukorven så lyfter den till en ny demension i vardagen, lite tryffel till och det blir riktigt god spis - vad lyfter inte med ankfett och tryffel (?) linser, lök och den bästa medistern världen kan bjuda, svensk falukorv.
Det var just så som Werner Vögeli uttryckte det när han medverkade i min bok "Femton kockar och Falukorv" att han fick en god ersättning i falukorven till barndomens medisterkorv, en väldigt god ersättning dessutom.
Den här vardagsfalun serveras som en pot au feu laddad med energi och är tämmeligen mager.

lördag 8 mars 2008

Thailändarnas hallonigloo



-När jag var barn gjorde man en egen glassmaskin med hyvlar, tjocka knivblad och stora isblock som hölls fast med en spikbräda. "Nam keng sai" kallas det. "Nam keng" betyder is och "sai" är lika med hyvla.
-I botten lägger man sockerlagskokta frukter och grönsaker, pumpabitar, gelé av mungbönor eller andra bönor, pandablad (baitoey). Isen läggs ovanpå som snö och den dränktes i "nam deng", röd sirap smaksatt med frukt. Det skulle aldrig bli godkänt i Europa, det är rena kemin. Jag vågar inte äta det där längre.


Rodjana har umgåtts med de mest fantastiskt självlysande godsaker från barndomen. Jag själv smakar mig genom dem nu för jag är så pass gammal att jag passerat gränsen för att det syntetiska ska ha hinna ha ihjäl mig...inbillar jag mig...innan jag självdör.
Senast var på familjemiddagen i Phuket town då kusinerna tog in denna förfärligt röda anrättning och naturligtvis en till mig.
Den smakar laboratorium!
På gatan utanför skolan granne till där jag bodde senast i Phukets Patong rullar ishyvlaren upp sin lilla vagn med "kemikalieflaskorna". Ungarna ställer sig i kö och med händerna hårt knutna kring en tiobatting (2.50).
Det är lite läskigt - minns själv betydligt mer välsmakande hallonigloon, 50 öre då. Någon mer som gör det? Kanske tillräckligt för en namninsamling att få den i produktion igen?


Var inbjuden i veckan till glassprovningar där glassbolagen skulle presentera årets nykomlingar. Tyvärr hade jag inte tid att gå, men å andra sidan var det kanske bra, när det gäller glass, sötma och sådana smaker är jag så förbaskat vresig.
Gick på Frantzén Lindeberg istället och inledde med surdegsglass - det var grejer det!
Gå med i halloniglooklubben - finns det ingen skapar vi en!

Konstfiender

Jag har trott, naivt nog, att konstkunnandet och kulturbildningen var större inom alliansen än bland kulturpolitiker ur motsatta blocket.
Så, i eftertanke, har jag förstått att så inte är fallet. Konsten i det offentliga, den allmänna egendomen, vårt gemensamma minne, tidsdokumenten, ligger inte längre i det kommunalas eller statligas intresse eller ansvar. Konstnärliga arbeten, om alls, ska anskaffas och bekostas av det privata, av företagen eller genom gynnare. Det är den tanke som förs fram.
På 1960, -70 och -80 talen fanns det en stark majoritet och en övertygelse om att allt detta allmänna var intressant. Konstnärskåren var mer sammanhållen och lyckades bland annat genomkräva att tre procent av byggkostnaden vid statlig eller kommunal byggnation skulle gå till konstnärlig utsmyckning.
Det resulterade i massor med jobb för konstnärerna, stor kreativitet och det blev en roligare och bättre miljö att leva i.
Sådant händer inte längre.
Och det som blev resultat av den förra tidens skapande respekteras inte, utsmyckningarna förfaller, tas bort och något kanske magasineras utan vederbörlig konserveringskunskap, annat kastas eller förstörs i en gigantisk och katastrofal kapitalförstöring.
Man undrar med vems rätt dessa ideologer (politiker och dåligt pålästa tjänstemän) agerar. Gör de sig till tals för föraktet för konsten som i vår tid uppstått av att barnen, människor, inte längre förmedlas sådana värden?
Hallå, revisorerna, vakna.
Dumheten håller på att radera ut vår historia.
Jag engagerade mig i frågan nyligen och kan inte sluta tänka på svaret jag fick från en ansvarig politiker när jag frågade vem som beordrat att en lekskulptur av Axel Norell hade krossats och kastas bort:

"Det är ju bara en lekskulptur. Hade Du reagerat om det hade varit en lekstuga - det är ju samma sak, det var ju bara nåt barnen höll på och lekte i."

Den uppenbart och fundamentalt dåliga bildning många politiker i ledande ställning i nämnder och utskott besitter är upprörande för att inte säga farlig.
En annan minst lika farlig uppgift är att 75 procent av alla lokala små självutnämnda "kulturpåvar" i vårt land vill kunna påverka och styra innehållet i kommunhalt finansierade konstutställningar, men den frågan hör ju intimt ihop med att ta sig ofoget att slå sönder skulpturer.
Nu väntar vi bara på att samma gubbs ska börja bränna böcker som de inte gillar och som de hittar i hyllorna på de kommunala biblioteken.
Ystad Allehandas kulturchef Robert Dahlström skriver om det i sin krönika. under rubriken: "Vill vi ha det som i Kina?"

fredag 7 mars 2008

Helkväll på Frantzén Lindeberg

Klassiskt? Ja så till den milda grad för en tryffelidiot som jag själv. Här som en hyllning till Christer Lingström på Frantzén Lindeberg, Fyra olika texturer tryffel, Jesus!!!

Det var fullt igår, men jag hade ett självskrivet bord för mig och min gäst - en av de kanske mest namnkunniga och respektingivande inom den gastronomiska världen, men tämligen okänd utanför den.
Mitt stora nöje igår var, utöver matupplevelsen, att lyssna och samtala med mitt sällskap och stilla betrakta hans reaktioner över det som serverades.
Jag kunde ana ett försiktigt närmande till en början. Eftertanke. Smak, textur.
Det var det som slog mig också - det hade jag glömt, hur väl olika texturer behandlas - jag mindes mest smakerna sedan sist, men inte hur krispighet och mjukhet, det blöta mot det torra och varma mot det kalla, det stora mot det lilla, hur detta gjorde så mycket för helheten. Djävla elegant!
Så blev leendet bredare och bredare på mitt sällskap och det var lustigt att se.
Det var en ren fröjd att höra kommentarerna om vinvalet och hur vinet var stämt till det som serverades på tallriken. För mig som aldrig blandar mat och vin, eller vin över huvud och alkohol inte alls och detta inte alls av ideologiskt/moraliska orsaker är det makalös lyssning.
Och rätt efter rätt granskades inte längre kritiskt misstänksamt utan intogs njutningslystet positivt.
-Fantastiskt att kunna balansera flera så krävande smaker med en sådan balans i samma tugga, de här killarna vet vad de gör, sa han efter halva måltiden.
Efter drygt fyra timmar och 20 rätter var det två mycket nöjda människor som satte sig ner och pratade med Björn Frantzén och Daniel Lindeberg.
Min gäst ville veta mer, bakgrund, tidigare jobb, vidare intentioner och han ville uttrycka uppskattningen av det han precis ätit sig genom och gärna veta mer om smakutveckling.
Restaurangen var i stort sett tom, diskaren hade gjort sitt och sagt hejdå, parkeringsbiljetten höll på att löpa ut.
Det ser ut som att Frantzén Lindeberg redan upprättat kontakter mot en trygg utveckling.
Nu var inte min gäst Gud, men uppfattas, till hans ogenerade uppskattning, näst intill som en sådan.

Trädgårdsmässan med frö

Så här såg det ut bara några minuter innan folk släpptes in på årets trädgårdsmässa. Släpptes in? Vällde in är ett bättre ord.

Jag gick dit av en enda anledning - att köpa fröer från Impecta fröhandel och få påsarna direkt i handen. Har inte tålamod att vänta trots att det är många veckor kvar innan försådden.
Nu har jag en präkig bunt med fröpåsar igen. I morgon går jag dit och köper några dahlior.

ryggskott ffg

Att ryggen krampar, axlar och skuldror, är en yrkessjukdom.
Det spelar ingen roll hur jag än försöker ändra ställning vid datorn. Vid slutet av veckan är jag helt tillintetgjord med värk långt ut i fingrarna och domningar. SVBK kanske.
Igår eftermiddag skulle jag hämta upp ett rivjärn i nedersta lådan. PANG, eller snarare KLICK. Ruggen låste sig från "höfte fäst" och gjorde förbannat ont. Som en fällkniv stapplade jag ut till röda soffan och vältrade mig ner under svåra plågor - det gör helvetiskt ont. Såg minst en vecka framåt bara flyga iväg.
Lovisa sprang och letade rätt på vetepåsen vi köpte av hemslöjdsgillet i höstas med vacker broderat fodral i linne. Snabbt in tre minuter i mikron och sedan direkt på ryggen - nu gjorde det till och med ont att andas.
Värmen höll i mer än en halvtimme och långsamt klingade smärtan av. I morse gick det att jobba igen med minnet av det onda som gjorde mig långsamt försiktig.
Det ligger i familjen det här med ryggskott så jag ska nog ta det lugnt en tid framöver.

Baka baka liten kaka


Vi satt där med en skvätt yogurt, ingen surdegskultur, väderkvarnsmald vete och vattenkvarnsmald råg och inget bröd för morgondagen.
Alltså, igår kväll, med ryggskott på tillbakagång satte jag igång min elektrolux hushållsassistent och körde på. Mer än hälften av mjölet var i och gästen långt innan löst med lite sirap och degvätska. INGET SALT när det sent omsider skulle i. INGEN BUTIK öppen på närhåll.
Kommentaren i morse från Lovisa var att brödet var helt schysst bara man har lite salt på. Hon hittade en liten behållare med några uns flingsalt som blivit lämnad.


Degen fick jäsa ut ordentligt i två omgångar.
Dagsbröd bakar jag alltid på ho, som gotlänningarna säger, på känn som många andra kallar det.
Ganska mycket råg i förhållande till vete och två ordentliga jäsningar, inget finlir alltså och så 250 grader nederst i 15 minuter och 175 grader i 40.

onsdag 5 mars 2008

Krossad skulptur

Snäckan, en idag krossad skulptur. Det var en skulptur i röd marmorbetong för barn av konstnären Axel Norell. I 30 år skapade barn ett intimt förhållande till skulpturen. En dag var skulpturen krossad. Ingen vill ta ansvar för det som skett.

Hur vårdar vi egentligen vårt konstarv?
Miljoners miljoner har lagts ner i detta land på konstnärlig utsmyckning. Ett tag var vi specialister och världsledande på det. Folk vallfärdade från andra länder för att titta på t.ex tunnelbanan i Stockholm.
Idag visas konsten föga respekt på sina håll. Ingen vill liksom ta ansvar. Det beror inte på att människor är dumma - bara dåligt bildade. Politiker skyller på tjänstemän för att slippa ta ansvar och revisorerna hytter med pekfingret och ryar om ordning och reda. För det handlar om stor kapitalförstöring.
I den norrförort till Stockholm som jag är verksam i har det till och med hänt att offentliga skulpturer flyttats bort och magasinerats, till och med förstörts och lagts som fyllnadsmaterial vid byggen.
Politikerna här vet själva inte vem som tar ansvar för den förstörda offentliga konsten än mindre om vem som beordrade slakten.
Jag gjorde ett lokalt TV inslag om offentlig konst i allmänhet och om "Snäckan" (ovan) i synnerhet.
Ladda ner och titta på mitt inslag HÄR!. Klicka på "vecka 10" i vänstermarginalen och sedan på bilden över rubriken "Konsten omkring oss".

tisdag 4 mars 2008

Namprig kanom djin



Kanom djin är risnudlar. När jag första gången åt kanomdjin så tyckte jag det kändes både mäiktigt och en smula kladdigt med dessa avsvalnade knyten som skulle ätas med en het röra.
Så småningom, efter många år, har jag lärt mig uppskatta kanom djin stort. Smaken är mild med ton av vanilj och julgröt, konsistensen är spänstig och samtidigt mjmuk. Förmågan att ta upp smaker som tillsätts är enorm.
Du som läste inlägget igår tvivlar inte över vår förtjusning av det Rodjana lagade.
Somt lades undan igår utan räkor och med tillsatta små kokta auberginer blev det till en njutbar namprig, alltså ett sätt att laga något helt nytt av rester.