Nu är jag ännu mer
övertygad över ett faktum jag känt till i många decennier.
Tänker, under
nattvandringen med Assar som stilla går vid min sida och älskar när snön yr
och det är riktigt kallt med snål vind, en vind som för med sig så många dofter
att han sträcker halsen och kontemplerar med nosen i vädret.
Tänker att Jo jag blev övertygad
igår, oavsett vad kulturmakarna säger från politikens upphöjda hylla: Rudbecksskolans aula är en gymnasieaula, en skolaula, inget annat. Den är inte
ett alternativ till teaterscen, konserthall, eller dansscen. Anläggningen är
både akustiskt och scenmässigt anpassad till en gymnasieskola, bänkarna är för
att skriva (och omåttligt obekväma, kanske just därför), scenen för skoläventyr
där kraven inte ställs höga, ljudet för att höra rektor eller några få andra
prata, omklädningsrum som ambitiöst kallas loger är sunkiga som 40 år gamla
gymnastikhallar och helt oändamålsenliga. Tekniken i lokalen, ljud, bild,
datordrift är anpassat, möjligtvis till skolnorm.
Var på en rent
underbar föreställning i helgen, ”This is Kenneth and Ted”. En minneskonsert
med Janne Schaffer i centrum och gästartister som var skitbra tillsammans med
Sollentuna Gosskör (med August) och Sollentuna diskantkör under Maria Stadell (vilket jobb den människan uträttar!)
Har haft förmånen
att känna både Ted och Kenneth och nu späddes minnen på från den sida jag inte
befolkat, inspelningarna, dagliga rutinerna, karriären inifrån. Rörande
berättat av Schaffer med röda guran hängande löst från axeln.
Det hade blivit så
ännu mycket bättre i en lokal med akustik, i en lokal med riktig
ljudanläggning, med en bättre mixer, med en bättre teknik. OCH framförallt en ändamålsenlig lokal. I den som är ett faktum räcker det inte med en utrustning. Det är salen som behöver rustas för ljud. Stora delar
försvann, balansen gick förlorad, ljudet studsade, blev otydligt – genant för
så duktiga aktörer, en kör som slet hårt för att höras men där stora stycken
försvann, puffar och vassa ssss från soloartisterna och en orkester i ljudlig
obalans.
Underbar, skriver
jag ändå och så tycker jag? Dels för nostalgin, dels för berättelserna, dels för att
jag vet hur musiken låter, dels för att glädjen i framförandena var så genuin
och storslagen. Men hallå, när ska Sollentuna kommun vakna och inse att det här
inte är ett alternativ, att vi behöver en teater, en konsertscen som rymmer
människor och ger dem vad de vill ha. Två helt fyllda aulakonserter under en
lördagkväll – det finns en lust och ett skriande behov av lokala evenemang – se det
behovet istället för att säga: ”Det är ingen idé, vi ligger för nära
Stockholm”.
Nu har vi ett
Edsvik som är under moras. Gör något där, bygg om motorcykelladan till en
kulturscen (är den för liten så bygg ut den) eller bygg ut en kulturscen över
det blåsiga Turebergs Torg när ändå kommunalhuset renoveras. Gör Sollentuna
till en kulturkommun. Satsa!
Tänk så mycket man
hinner tänka på en nattvandring med Assar.