I natt hade jag förmånen att få sitta och prata med Stephen Harris, enskilt, i nästan en hel timme.
För bara några dagar sedan valdes han av sina kollegor i England till "kockarnas Kock" Chefs chef och placerades sig bland "top ten" bland Englands restauranger.
Vi har träffats ett par gånger förr.
Första gången då han var femton och och jag 24. Då spelade han gitarr och var lead vocalist i ett punkband som var förband till Sex pistols på The Marqee club på Wardour Street i London och jag var där, men då visst vi inte om varandra.
Andra gången var på Restaurant Frantzéns lilla "Chambre", eller "Salle de Banquet" vi brukar kalla rummet på Lilla Nygatan 16 när det ska vara fint. Då gästspelade Stephen Harris från The Sportsman i Seasalter exklusivt för en lite skara utvalda gäster. Det var väldigt gott.
Igår natt i bilen från Arlanda började vi prata om just det goda. För tre år sedan åt han på Restaurant Frantzén och det var "mind blowing". Det var väldigt gott och han tyckte han hade hittat en själ som var lik hans egen. Att hitta tillbaka till innan maskinerna började diktera smak, konstistens, växtsätt, tillagning.
"Jag tror det har att göra med enkelheten, och renheten och att våga hitta i den kulturella historien", sa han.
När man kommer till The Sportsman, har man doften av havet och av sjögräset. Så har det doftat här sedan mordet på Thomas Beckett 1170 och därifrån har människor inspirerats.
Måndag finns Stephen Harris i köket på The Flying Elk, Björn Frantzéns tolkning av en engelsk pub,
Han bjuder in till en femrätters meny i ett gästspel som löper under en hel vecka.
Tidigare i går kväll var vi där, några av barnen och jag för en sen middag.En oxringepaj till mig, Biff stroganof till Lovisa och fish&chips till August - hur bra som helst. Sedan mudcake som dessert, kullkastande god...mindblowing, det också!
August åt fish and chips |