Inte något speciellt mål den här gången, bara släntrar fram
och in på Blås&Knåda. En ny utställning, dagen efter
vernissage. Man tänkte, ja det finns ju många olika sätt att försöka attrahera,
muskelkraft och idé och så tänker man vidare, svårt att göra konst av det här
med konsthantverk.
Ja, jag vet, bannor till förbannelse nu.
Men visst är det så, det har tagit flera generationer av försök och entusiasm att ta ner
textilen från väggen för att bli skulptur, glaset från fönstret och bordet för
att bli uttryck, keramiken från brukset till skulpturala bilder. Ibland lyckas
det, oftast inte, det verkar finnas ett osynligt kitt mellan leran och ”att
använda”, mellan glasmassan och det "pråligt användbara", mellan textilen och "koftan". Samtidigt tycks hela tiden den där önskan finnas att befria
konsthantverket.
I mörklagt rum med fluoriserande ljus hittar vi de där
magiskt vackra, drabbande, smärtsamma glasen. Nina Westmans sköra, spröda,
känsliga glaskroppar som med ens vänder från föremålskonstens värld till
upplevandet och de tar en med på en inre resa, en resa till ångestens hemliga
rum, till drömmarna och för den skull också mardrömmarna. Där ser jag,
visualiserad, PC Jersilds hjärna från
”En levande själ” den svävar och är inte längre glas och den ser tillbaka
på mig genom tankekraft. I behållare pöser glasbubblor upp som om de hade
intentionen att ta över rummet. Glasbiblioteket av karaffer och
kemilaboratoriets alla utensiler för oss till andra platser, andra världar.
Utanför förhänget och med alla andra synliga bilder omkring undrar jag för ett
ögonblick om rummet därinne verkligen existerar. Leken där till synes vanliga
bruksföremål blir starka skulpturala former med ljus som förändrar.
