Skoldagar på Hersby - viktigare än man tror

Svenskare kan det väl knappast bli...eller?

I Sollentuna finns en hembygdsgård - ett litet miniskansen utan djur - med ett stort antal hus och föremål. Gården ägs och fövaltas av Sollentuna Hembygdsförening

I veckan som var ordnade Hembygdsföreningen med skoldagar. Det betyder att föranmälda skolklasser tar en halvdag mitt i hembygden.

Gården på Hersby är en kuperad gräsmatta - jättestor. Inbjudande till att rusa runt på och så fungerar det pratkiskt att skolbarnen rusar runt som vettvillingar och gör av med all överskottsenergi för att kunna sansa sig vid de olika kunskapsstationerna och ta in det som Hembygdsföreningen vill förmedla.

Smeden på Hersby



Sollentuna har "en hel hög" av folk som som "inte ens" är svenskar, men dessa har Sollentuna som hembygd om så de bara har bott här i 10 minuter. Här på skoldagarna på Hersby, upptäcker jag, sker det märkliga mötet;
I Smedjan smids glödgat järn till hakar och verktyg, i affären finns allt mellan sockertoppar och tvättmedel, i lidret finns plogbillar och kärror med stålskodda hjul. Utanför Rotsundaskolan skurades mattor för hand och Erik Göransson, bland andra, snodde ihop vispar av ris tillsammans med barnen. I stenhuset visades en riktig gammeldags skomakarverkstad och föremål från många olika andra hantverk. Mötena med vårt ursprung var för många av barnen återseendet av deras egen vardag från hemländerna - det är fantastiskt att se denna form av integration i vår historia och andras nutid. Samtal upptstår mellan barnen, mellan "äksvenska lintottar" och barn till föräldrar som nyligen kommit hit från andra delar av världen. Vår hembygdshistoria kan läggas över andra "främmande" kulturers och det är en "perfect match"!



Som ordförande i Sollentuna Hembygdsförening bjuder jag in alla. Vår hembygd är Din hembygd om så Du bara bott här en minut.
Var med och dela och ta för Dig av det fantastiska arbete så många frivilliga lägger ner för att glappet mellan hembygdens historia och nutid ska fyllas med kunskap och förståelse, integration och igenkännande.

Bo Dahlner, en av handlarna på Hersby och själv uppvuxen i en lanthandlarfamilj. Han kan allt om den gamla lanthandeln på Hersby.
Det här är numer något mycket unikt - en sockertopp - jag har senaste veckan sökt efter någon som producerar sockertoppar, ingen gör det längre, de som finns, finns och inga nya tillverkas längre inte ens för kul.

Nu ser jag fram emot några event i höst med att till exempel baka bröd i Rotsundastugans ugn. Så bakades det goda brödet som bakades av kärlek och därför mättade så bra (Astrid Lindgren i Mio min Mio och jag själv i "Järnspisar, hackekorv och tabberas") och så bakas brödet fortfarande på många andra håll i världen. Och jag ser fram emot midsommar på Hersby med folkdräkter, folkdans, folkmusik och midsommarstång. I höst, den 22 augusti blir det skördefest på Hersby och då förväntar jag mig dignande uppvisningsbord med matnyttiga växter från världens alla hörn.

Förvänta Er mer om Hembygdsföreningen i min blogg framledes.

Grön potatis är Rättviks Röd

Varje gång jag sätter eller sår - man kanske ska söka för det - är jag övertygad om att "intet skall komma ur jorden". Så blir jag varje gång lika förvånad att det funkar, att det verkligen blir något.

Där ligger jorden alldeles svart, nyfräst, nygödslad och lagd i lämpliga växtbäddar. Det är lite magi - två och en halv månad senare kommer jag knappt in för all växtlighet - då har de linnéanska halvalnsbreda gångarna blivit för trånga - växter rankar sig och skickar ut snärjiga grenverk.

Det är samma sak varje år - en väldig glädje - med tanke på min nojja att intet ska bli - när så den första lilla gröna bladrosetten från potatisen sticker upp. I år ännu mer förvånande än förr då det bara är några veckor sedan jag satte dessa historiska potatisar, Leksands vit, Rödbrokig svensk, Rättviks röd.

Dillen, upptäckte jag, har kommit en bra bit på väg i örtlandet - men min älskade franska dragon "gick te helvete", inte av vintern utan genom en alltför våldsam flytt precis i uppvaknandet för några veckor sedan.

Åbrodden klippte jag ner brutalt liksom förra året och den kommer i ljusgröna tofsar i samma land som också byggts ut med en bädd för koriander. Det var för övrigt det första jag lärde mig på Thai för en god del år sedan Meiao pakchi krap (ingen koriander tack). Jag förstår mig helt enkelt inte på smaker som tar över allt och gömmer allt annat och som dessutom smakar som något rakvatten av Gaultier doftar. Ändock och för sakens skull (Rodjana och barnen äkskar Pakchi) så passar de i kryddträdgården.

Mitt i mattan av olika sorter timjan dök det upp massor av vitlök, klyftor som inte blivit upptagna förra året, tack för det!