onsdag 14 februari 2018

SR:s Kropp & Själ om skolmat som väcker minnen och faktiskt en hel del lust också!!!


-->

Jag flyttade till Stockholm alldeles i början av 60-talet.
Minns fortfarande gamla Gustav Adolfsskolan i Norrköping, skolbussen dit (eller det var en helt vanlig linjebuss som stannat längre upp på vår gata och sedan alldeles utanför skolan), dofterna i den gamla skolbyggnaden, årstidsdoften på skolgården, massabruken, textilskorstenarna, vinden och survirket från hamnen, blåsten i allén som kallades för södra promenaden.


I tisdags sändes Kropp & Själ som vanligt och alltid lika värt att lyssna på. Igår om skolmåltid. Vet ju om det sedan tidigare, måltiden som kulturell fostran, identitet, språngbräda till kunskap, lärande. Fyrarätters under samtal, under njutning och medvetenhet.
Satt där i bilen och körde från ett möte klockan 10 som alltid på tisdagar, möten som ruskar om och ställer saker på sin spets, möten som gör mig tabula rasa tills slutet av veckan då det mesta hamnar på plats.
Kropp & Själ, med bland andra utmärkte Richard Tellström, väckte mig från oskrivet blad till fördjupade minnen.
Där i Norrköping gick jag första åren i skolan. Kvar har jag en betygsbok, ett klasskort, en hel hög med teckningar och smakminnen från skolmaten. 


Helt chockartat kommer dessa över mig där jag sitter och lyssnar på bilradion. Genom smakminnet minns jag också lokalen, så i detalj att jag skulle kunna blanda till färgerna på väggarna och så i detalj att jag kommer ihåg en spricka diagonalt från ett av hörnen upp till taket, möblerna, ljudet av skrapet från stolarna, sorlet. Och smakerna då, texturerna var kornighet, sammetslent, såsigt och krispigt. Sältan och sprittsigheten i inlagd sill med lök, hemlagade moset med medisterkorv, kålsoppan med frikadeller där kålen var ordentligt brynt och hade en sötma av sirap i maillardreaktionen. Minns också ärtsoppan med redigt med fläsk som serverade á part och med en östgötasenap till. 
Lapskojsen med skivade stora riktigt inlagda rödbetor, smörigt och trådigt, lättätet och alldeles förbannat gott. Fick redan då för mig att den där rätten hade något skotskt över sig, inte som resträtt utan som huvudrätt, mitt skotska arv kanske spelade in. När jag långt senare sökte varifrån i helskotta begreppet lapskojs kommer från kom jag inte mycket längre tillbaka än till engelskans lobscouse vilket i sig låter väldigt skotskt och med tanke på alla andra udda och goda rätter urskottarna serverat så passar lapskojsen väldigt väl in, självfallet utan att vara vetenskapligt dokumenterat, men ibland måste man gå på antaganden och känsla. Pölsan också, inte att förglömma, den var fast, varm och god, precis som den ska vara och inte alls fullmatad av korngryn utan betydligt ”köttigare”


Det lustiga är att jag minns lördagarna i skolan alldeles speciellt. Jo, vi gick lördagar, ett par tre timmar på förmiddagen och avslutade med lunch där det också serverades dessert. Mannagrynspudding som spetsats med bittermandel och serverades med saftsås på potatismjölsredning. Alldeles speciellt minns jag fruktsoppan med ihärdig smak av äpplen, päron och aprikoser. Tillredd av torkad frukt och därför så intensiv och fantastiskt god.
När vi sedan flyttade till Stockholm gick det utför med skolmaten. Här var det centralkökstillagning, potatis som fått ligga och skinna sig, lingon till levern som drygats ut med riven vitkål så att det gnisslade och skrek i munnen när man tuggade. Malköttsbiffar så torra att de växte i munnen och med en brunsås som stank av sockerkulör, inlagda sillfiléer som fortfarande var blanksalta och oljiga i konsistensen och illa filetterade så att bröstbenen låg kvar, nötlever med hårda åderknutar och sedan stekta till förbannelse, grå och rent av vämjeliga. Tänk, från Stockholms skolhorisont har jag inte ett enda gott minne, inte ett enda.
Men gör det, ladda ner och lyssna på Kropp & Själ. Minnen väcks och klokskapen svämmar över.