tisdag 30 augusti 2016

Motad vid altaret, nattvarden var inte för mig


Skulle ta nattvard på en mässa i helgen som var.
Det blev inte så. Framme vid delandet stank det kraftigt av alkohol från kalken. Det var en sådan där vämjelig fylledoft och tankarna for iväg åt ett diametralt annat håll än till nattvarden som sakrament. Jag avbröt min nattvard efter att ha mottagit brödet.

Läser att i Nya testamentet står det inte alls definierad om bröd och vin. Man vet inte vilket slags bröd och man vet inte vilken slags dryck.

Redan i början av 2000-talet initierade några få kyrkor, inte utan uppseende, alkoholfritt vin på nattvardsbordet. De som inte kunde acceptera nyordningen hävdade att Jesus absolut inte serverade alkoholfritt vin och att frångå alkoholen skulle vara att frångå Jesu ord och handling. 

År 2004 infördes alkoholfritt på mässorna i Oscars församlings Olaus Petri bland annat med argumentet att det inte heller längre var bröd i egentlig mening som delades utan en glutenfri (smaklös) oblat. Tankarna då var att en mässa med nattvard inte skulle vara exkluderande utan inkluderande och nyordningen genomfördes i samarbete med människor som gick på Anonyma Alkholisters möten.

Genast började en del präster yra om bevarandet av ett rent apostoliskt ämbete och pratade om sakramental visshet och drog jämförelser med kvinnoprästmotståndet. De till och med ropade att de var exkluderade från nattvarden sedan alkoholfritt (druvjuice) och glutenfritt (oblat) började införas.

Efteråt försökte jag prata med prästen om nattvarden och mig som exkluderad. Självfallet höll han med mig och sa att detta varit en ständig fråga i kyrkorådet.
Nu slumpar det sig inte bättre än att granne med kyrkan ligger en klassisk gammal tork med människor som ibland söker ”en kraft starkare än sig själva” för att komma ifrån sitt beroende och nå nykterhet. En sådan kraft kan vara Gud så som Han uppfattas av dem som söker Honom.

Det är inte många som går i mässan i den här kyrkan. Har noterat att medelåldern torde ligga på några och 70.
Alla de här gamla i kyrkan, sa prästen, det har med smaken och upplevelsen att göra, de vill ha alkoholen i vinet annars tror de att det inte är på riktigt.
Jag svarade att det är svårt att bli modern och utan att snärja in mig i förklaringar om vad GT syftar på med ”vinträdet”. Närmare analys och bevisföring står Mikael Bedrup för på sin blogg.

För min del förvånas jag över att en kyrka som Eds över huvud räds förändring, förnyelse och nytolkning. Ett modernare förhållningssätt, utan att göra avkall på det i övrigt ceremoniella, i allt skulle kanske locka fler till kyrkbänkarna och fler konfirmander (inkörsporten för många unga) till församlingen.

En tid sedan var jag i församlingshemmet och lyssnade påOlle Carlsson. Han var inbjuden av Eds präster, förmodligen som inspiratör. Var det ingen som lyssnade?

Tyvärr är det så att jag inte längre kan vara med i gemenskapen i den här församlingen, jag är exkluderad, utesluten och förhindrad att motta nattvarden.

PS, finns det inte någon i den inbilska församlingsledningen som kunde tänka till och ge båda alternativen. Alkohol till höger och druvjuice till vänster. DS





lördag 27 augusti 2016

Hon är så kär, den där förbannade falukorven



Alltså, släng er i väggen ni som dissar bruna bönor och allrahelst i kombination med falukorv.
Boken "Femton kockar och falukorv" skrev jag för 16 år sedan och gav ut hos Björn Kronwall på hans lilla förlag. Karl Melander tog bilderna.
Bland kockarna som medverkar hittar vi storheter som Gunnar Forsell, Werner Vögeli, Tommy Säbb, Carina Nordin och Niclas Ryhnell m.fl



Jag brukar påpeka att det blev ett alldeles åt helsicke för dyrt omslag på en bok med landets mest nyttjade och kanske folkligaste råvara, inbunden i svart linne och titeln i silverfoliering. En snygg bok blev det och välmatad med allt du behöver veta om denna älskade korvs historia kryddad med en hel serie inovativa och fortfarande ganska så förvånande anrättningar.

Eftersom den här boken finns på Bokbörsen och dessutom billigare är det kanske fåfängt att sälja den här, men jag gör det för mina få ex (en handfull) jag har kvar är ocirkulerade och i prima nyskick, dvs obläddrade. Ett hundra spänn styck plus frakt med postens billigaste. Messa eller skriv på min FB den som vill ha.
Förskott med swish går det snabbt som tusan.

Säljer för övrigt nu ut stora delar av mitt kokboksbibliotek på Bokbörsen. I omgångar lägger jag upp fem hundra böcker, minst.
Har haft balla liggande i magasinet i tre år och förstår då att jag inte är i behov av dem längre.

Recept på falukorv: Skiva och stek lätt i smör. Bruna bönor? Koka och spetsa med sirap och ättika. Salta, ät! Wow, som lunch i veckan.

onsdag 24 augusti 2016

Dressade gröna bönor och paj på gårdens björnbär


Det är en väldigt stor tillfredsställelse att bara kunna släntra ut i trädgårdslandet och hämta in välmatade, kraftfulla gröna bönor, hur många man vill och sedan gå förbi till söderväggen och plocka ihop en halv liter stora söta solmognade björnbär för en paj.

När landet ligger så där obrukat och alldeles tomt i april tänker man "det här kommer aldrig att bli nåt". Ibland är det till och med svårt att sätta igång bara för att rädslan att misslyckas tar överhanden. Njutningen fram tills dess har varit planläggningen och inget har gått fel. Då, om våren, då börjar arbetet i jorden och då kan allt i världen gå fullständigt åt helvete, maskar, kryp, rådjur, sniglar och dåligt utsäde. Och jag försöker intala mig varenda vår att till augusti är det så välmatat i kökslandet att jag själv knappast kommer in. Då i april tar jag fram bilder från tidigare odlingar för att skapa kraft, mod och verkligen försöka förstå vilken livskraft det vilar i jorden, i plantorna, i fröna.

För i år vet jag flera saker för det kommande, betorna ska ner tidigare, majsen ska ha bättre jord, kålen ska täckas från första stund, potatisodlingen ska utökas, gårdens växtavfall ska blandas med ensilaget upp till en halvmeter i odlingsbäddarna före vintern, gödsling måste till. Ja ja, men nu, i ögonblicket och denna dag när det är 27 grader varmt över björnbären mot söder, nu njuter jag bara.




Dressade gröna bönor att äta avsvalnande

Tre stora handfulla stycken med gröna bönor, störvaxbönor eller andra.
fem stora krossade och hackade vitlöksklyftor
1 dryg dl olivolja
någon matsked vitvinsvinäger
saften från en kvarts lime
En matsked kikkoman soja

Hetta upp en liten stekpanna och häll i någon matsked av olivoljan. Fräs vitlöken, inte bränd, men brun. Deglacera med all olivolja och häll tillbaka i en blandningsskål. Häll i lime, vinäger och soja. Salta lite och dra några varv med svartpeppar över dressingen. Låt svalna medan bönorna kokar efter att de sköljts och snoppats och översköljts med kokande vatten. Låt koka, och det här är råviktigt, tills de är helt mjuka. BÖNOR SKA ALDRIG VARA AL DENTE, BEGRIPS!!!! Bönor ska smälta i munnen, hårda och halvt okokta kommer aldrig alla smaker till sin rätt, lockas liksom inte alls fram utan bönorna får en äcklig klorofyllig, gnisslig smak.

Häll av vattnet och lägg bönorna på fat. Häll över dressingen och blanda medan bönorna fortfarande är varma. Låt svalna något och ät med lite bröd eller som sidorätt till helstekt kyckling, marinerade kamben eller stekt torsk, ja till va fan som helst!






Paj på nyplockade björnbär:
Rosta solrosfrön i en het panna, Halvvägs slås några nävar havre över tillsammans med en halv deciliter vetemjöl. Rosta allt på hög värme och rörlig panna. Släng över några nypor salt. Smält ner minst 100 gram smör och låt smöret binda ihop ingredienserna. Smörj lätt en form med löstagbar botten. Låt allt i stekpannan svalna något och pressa sedan ner blandningen i formen. Försök pressa upp ordentligt på kanterna och täck hela botten. Ställ att kylas. Skölj för guds skulle inte bären men plocka bort allt fnas och alla bärfisar och annat skumt. Häll björnbären hela i pajen, jämna ut och strö över rejält med syltsocker (björnbär vattnar ur sig av helsike och behöver mer än mjölblandningen för att stilla sig och gå ihop. In i ugnen 200 grader i en dryg halvtimme. Får kanterna för mycket färg så täck med folie. Är med lösvispad grädde (40%!)

tisdag 23 augusti 2016

Köksträdgården är hur mysig som helst och levererar




Bara lite kort om årets trädgård. Första året med täckodling. Begriper nu att jag var lite sent ute med grejer. En del tar sig inte för att det helt enkelt inte tar sig. Vissa år är ju sådana år. Bönorna, förra och förrförra året ett moras, i år ett överflöd. Tidigare år har vi ätit oss trötta på majs, i år bara skit med majsodlingen. Gurkor, kål, tobak (!) och ärtor växer så det knakar. Rödbetorna långsamma och lite torra, men däremot världens renaste, minst angripna, godaste mandelpotatis. Tar upp ett kok snart till surströmmningen. Jodå, jag är helnöjd med årets resultat så långt.

Björnbären mot söderväggen är oerhört saftiga och bra f
ör frysen till vintern,inte sant?


Skördar bönor i omgångar och de blommar igen och igen och igen.

Snoppar, sköljer, doppar i kokande vatten och fryser in. 



Valpig men galen på duvor, rådjur och hare.


Vi var ute och gick nyss och har gick stolt med hög svansföring ner över vår lilla grusväg mellan åkrarna. Vinden i ryggen, så hör han en fasan skrika till. Reaktionen var obetalbar. Allt spetsades till och han kändes stenhård i kopplet. Jag sa "ligg". Han lade sig blixsnabbt. Den lille Assar gör allt rätt, samtidigt som han ser så valpig ut.
Dagens kopplade tur går runt vårt nytröskade 53 hektaren utanför huset. Duvor och gäss blir lunchens övning. Älskade lilla hund!

lördag 20 augusti 2016

Ännu mer om trefaltdighetskällan


En vän till mig påminde mig att han redan 2012 mejlat mig om dryckesbägaren till trefaldighetsfesten 1936. Han skrev då att han någonstans hade sett "en vaxad strut med hembygdsföreningens loggotype att dricka vatten ur vid trefaldighetskällan".

Det där mejlet hade fallit helt i glömska. Längst ner i mejlet står det att "det var på den tiden man ändå försökte i alla fall".
Och jag kommer ihåg att jag envist försökte få Sollentuna Hembygdsförenings styrelse att låta trycka upp vaxade dryckesbägare att använda vid trefaldighetsfirande vilket naturligtvis dissades, detta parallellt med att jag ställde krav på en djupare historisk beskrivning över vanorna kring detta firande, vilket de allmänna i styrelsen inte förstod då man var nöjda att hemfalla åt antaganden och egna små funderingar, ett hållningssätt som naturligtvis inte för framåt ett jota utan bara blir löjeväckande.

Så Björn (han heter så den gynnare som korresponderade i ämnet redan 2012 den 4 juni) du var tidigt ute och det tog fyra år för mig att till slut hitta den lilla bägaren som jag nu tänker donera till Sollentuna kommuns arkiv och Annika Holmberg där sedan tidigare affischen (ovan) ligger och som du också lät bilägga ditt tidiga mejl.

Det är kul när bitar hamnar precis rätt och på plats.

fredag 19 augusti 2016

Mer kött på benen om dryckesbägarens ursprung





Kommunens arkivarie Annika Holmberg skriver i ett meddelande på Facebook att affischen till evenemanget finns bevarad i Sollentuna Kommuns arkiv.

Då kan man undra vilket evenemang det handlar om. Jo, där är kommunens antikvarie Olof Svanberg behjälplig. Han berättar i ett mejl att det inte handlar om att dricka trefaldighetskälla vid Landsnora som nu hembygdsföreningen ägnar sig åt under diverse lajvande utan en källa som just nu fallit ur rullorna. Den låg vid Tunberget och ligger förhoppningsvis kvar, räckt av ett brunnslock på privat villamark. Vid sidan av Klasrokällan där manfolket till Gustav Vasas liktåg släckte törsten, där Almqvist suttit och där någon målare en gång vid renovering av skolan tvättat penslar, och källan vid Landsnora kvarn skulle det här alltså vara den tredje trefaldighetskällan i Sollentuna.

Jag tar mig friheten att citera Olof Svanberg i mejlet jag fick idag:

"Läs spalt och bild del 1 sidan 184 i reviderade upplagan. hembygdsföreningen återupplivade källan 1936...Själva evenemanget var lysande á la Grönköping. Givetvis med höll Göransson tal (Rektor Nils Göransson också lokalhistoriker, min anm.), men även prosten Hansson.

Så här står det i boken en bok som för övrigt Annika Holmberg skrivit:
"Kvällen var också vacker och varm, varför det blev något av en upplevelse. Härtill bidrog starkt det utomordentligt vackra tal till hembygden och fosterlandet, som prosten Hansson utformade. Sång utfördes av sångare från Turebergs och Rotebros manskörer under folkskollärare Bergströms, Rotebro, ledning.”

Fick anledning att tacka både Annika Holmberg och Olof Svanberg för snabba reaktioner på min pappersmugg och till den förra fick jag anledning att skriva:

"Ditt arkiv (på kommunen) är en fantastisk källa och där minnet ligger djupt och ansvarsfyllt bevarat.
Tyvärr kan man inte säga det om hembygdsföreningars arkiv i allmänhet och Sollentuna Hembygdfsförening i synnerhet där papper och textil ligger slarvigt diariefört i rum med förödande klimat.


En av varglapparna som något sånär finns bevarad.
Övriga 18 kraftigt förstörda av felaktig arkivering
Se bara på de unika varglapparna eller alla de böcker, tidskrifter och pappershandlingar som förgås i fukt. Ramade alster som äts upp av syrakartong. Slarvigt bevarade träföremål som trämask kalasat på att det som återstår är att närmast betrakta som damm. Stora delar av samlingarna från Edsbergsgodset är bortom räddning och värst av allt, ingen vet riktigt vad som står var eller vad som finns var i samlingarna. Det är tragiskt och jag har försökt påtala detta faktum för ansvariga politiker ett antal gånger, inte minst när jag själv var ordförande i föreningen, utan att få gehör. Men som sagt, tror det är kört för många värdefulla föremål redan."

onsdag 17 augusti 2016

Hembygd igen och om att göra det ordentligt



Det är självklart att en hembygdsförening har sitt berättigande och att en sådan SKA titta bakåt för att hämta information om hur det var och sedan konstatera hur det blev och finns det smarta människor i föreningen så ska dessa också, genom sina kunskaper, kunna glänta på dörren till framtiden och sia en gnutta.

I Sollentuna Hembygdsförening, som jag under några stormiga år fick förmånen att vara ordförande för, finns en trefaldighetskälla. Den ligger nedanför kvarnen i Landsnora och rinner åt "fel håll". Inom folktron är det i en sådan källa man ska dricka sig till rening och tvätta sig för att inre skiten ska flyta mot norr där självaste djävulen ansågs bo.

Som jag skrev i mitt förra inlägg är det väldigt mycket si och så med arkiven i hembygdsföreningar. Förbundet försöker nu ordna så att lokala föreningar kan få hjälp med digitalisering. Jag ville tidigt att arkiv och allt som publicerats i skrift i Sollentuna Hembygdsförening skulle digitaliseras och bli sökbart på Internet så att såväl lokala forskare som forskare på riksnivå skulle kunna att när som helst gå in i arkivet och hitta rätt.
Men det där vann inget gehör. Hade det gjort det kanske man tidigt hade återknutit till trefaldighetskällan.
Inför varje brunnsdrickning därstädes uppmanar hembygdsföreningen besökare att ta med egen mugg (ja, jag skulle nog inte dricka vattnet hursom).
Jag visste att jag någonstans hade sett vaxade engångsbägare att använda vid brunnsdrickningen. ENGÅNGSBÄGARE! skrek vissa i styrelsen ALDRIG.



Men hade man lyssnat på mig så kanske man funnit fram i register och arkiv den här lilla pappersbägaren, daterad till den 22 maj 1937.
Hittade den för en tid sedan på Tradera och självfallet måste den ligga undangömd i samlingarna på Hersby någonstans om nu ingen slängt denna del av vårt gemensamma minne föreningen är satt att förvalta.

Hembygd igen och om att göra det ordentligt



Det är självklart att en hembygdsförening har sitt berättigande och att en sådan SKA titta bakåt för att hämta information om hur det var och sedan konstatera hur det blev och finns det smarta människor i föreningen så ska dessa också, genom sina kunskaper, kunna glänta på dörren till framtiden och sia en gnutta.

I Sollentuna Hembygdsförening, som jag under några stormiga år fick förmånen att vara ordförande för, finns en trefaldighetskälla. Den ligger nedanför kvarnen i Landsnora och rinner åt "fel håll". Inom folktron är det i en sådan källa man ska dricka sig till rening och tvätta sig för att inre skiten ska flyta mot norr där självaste djävulen ansågs bo.

Som jag skrev i mitt förra inlägg är det väldigt mycket si och så med arkiven i hembygdsföreningar. Förbundet försöker nu ordna så att lokala föreningar kan få hjälp med digitalisering. Jag ville tidigt att arkiv och allt som publicerats i skrift i Sollentuna Hembygdsförening skulle digitaliseras och bli sökbart på Internet så att såväl lokala forskare som forskare på riksnivå skulle kunna att när som helst gå in i arkivet och hitta rätt.
Men det där vann inget gehör. Hade det gjort det kanske man tidigt hade återknutit till trefaldighetskällan.
Inför varje brunnsdrickning därstädes uppmanar hembygdsföreningen besökare att ta med egen mugg (ja, jag skulle nog inte dricka vattnet hursom).
Jag visste att jag någonstans hade sett vaxade engångsbägare att använda vid brunnsdrickningen. ENGÅNGSBÄGARE! skrek vissa i styrelsen ALDRIG.



Men hade man lyssnat på mig så kanske man funnit fram i register och arkiv den här lilla pappersbägaren, daterad till den 22 maj 1937 och som på sin tid användes fö brunnsdrickande i trefaldighetskällan vid Tunberget (enl kommunens antikvarie Olof Svanberg)
Hittade den för en tid sedan på Tradera och självfallet måste några ligga undangömda i samlingarna på Hersby någonstans om nu ingen slängt denna del av vårt gemensamma minne föreningen är satt att förvalta.

söndag 14 augusti 2016

Hembygdsförening med föremål, men utan kontakt



För då mina vänner, blir föremålen tomma innehållslösa objekt. Finns ingen information och vidare sammanhangsförklaring så säger ett föremål inget annat än form (och det kan väl för den skull kanske vara estetiskt tilltalande). Men ska ett föremål vara en del i historien så måste den länkas till nutid för att få ett värdefullt innehåll.

Att jag skriver det här föranleds av att jag var på Hembygdsföreningarnas dag idag i Väsby. Det var det gamla vanliga, en genomsnittsålder på lite över sjutti. Kaffe med en kaffekassa som inte tillät vare sig swisch eller kortläsare. En orkester med elpiano som skar över trakten. Festligt värre.
Ska hembygdsrörelsen se en framtid an så måste den bli modern.
-Ja vi undrar varför inga ungdomar kommer hit, frågade sig en ur föreningens styrelse.
Ja det kan man fundera över, kanske just det faktum att man inte alls följt med, inte alls sätter saker i sitt historiska sammanhang och ger förklaringar. Det räcker inte med att ställa ut en spinnrock från 1830 och tro att folk förstår helvetet med självförsörjning. Det räcker inte att ställa ut ett gammalt tvättfat från statartiden för att folk ska förstå helvetet med hygien, sjukdomar, dofter, svält och djävelstyg i vår historia.



Det handlar alltså om att bli modern, bli pedagogisk, kunna köpa kaffe på kort, gå in i förväg på datorn och se det kommande digitaliserat med adekvat läsning. Det handlar om att leva hembygd i det 21a århundradet, inte själva försöka gestalta förgången tid i det levande nuet.



Ett föremål stod lutat lite slarvigt mot en monter tillsammans med en kälke med stålmedar, en trehjuling från 40-talet och en spark för barn, nu gistnad och en smula vacker.
Som 50-talist kunde jag lätt anse mig ha en relation till dessa föremål, en igenkänning. Jag kunde sätta sakerna i sitt sammanhang och känna historien, leva den och förklara den samt se utvecklingen till nutid, inte minst i föremålet som stod lutat mot montern, en sparkcykel.
Den är så vackert nyttjad, så länge att slitaget i träet nästan gör ont. Upphängningarna av hjulen är nästan precist så som för dagens i stål och hårdplast.



Jag frågade, eftersom den finns registermärkt, varifrån träcykeln kom, när ifrån och hur.
-Då måste jag gå in och bläddra i registret och registret finns inte här på bygdegården, blev svaret.
Alltså 2016, då ska sådan information finnas, om inte på plats bredvid föremålet eller i direkt berättad form, digitaliserat. Synd tycker jag, men då säger ansvarige utställare:
-Alltså, jag har nu initierat att vi ska gå med och digitalisera allt vårt material och alla texter så att det blir sökbart på Internet. Vi gör det i samarbete med hembygsförbundet.

Wow, det jag stred för för flera år sedan som ordförande i Sollentuna Hembygdsförening, men blev motarbetad av en konservativ styrelse, ser nu ut att bli verklighet. Ett viktigt steg mot den egna överlevnaden har tagits och från och med nu slipper vi arkeologer i vår egen historia för sånt ha vi inte tid med och då breder historielösheten ut sig och framkallar reaktioner av typ Sverigedemokrater och Trumpfenomen.