onsdag 29 januari 2014

Återupptäckt det här med gryta och variationerna från världen


Den låter lite skitnödig den där rubriken, men är inte mindre sann för det. I går en svensk gryta på svensk välhängd högrev med anstrykning åt chili utan att vara sönderkokt och till "pulled" gränsande.

Idag kom beställningen sent från barnen. "Thai chicken curry" med gul currypaste som bas och eftersom vi kör lågkolhydrat just nu utan ris och potatis.

Gör så här: 
Urbenade kycklinglår (det många vill kalla för lårfilé och efter den ovanan kan vi snart kalla alla styckningsdetaljer för filé i akt och mening att sälja), det går åt en hel del. Vi körde i oss ett kilo idag (jag och tre barn). Strimla i dryga centimersbitar.
Kör ner ett par matskedar gul currypasta i en het stor gryta. Häll över en burk kokosnötsmjölk, rör om...eller snarare ballongvispa tills currypastan är löst.

Släng i några torkade rostade chilifrukter, två gula lökar skurna i båtar och lägg i kycklingköttet, lite i taget så att inte baljan kyls och tappar stilen.

Nu är det dags att låta ballongvispen vara och istället röra med en stor slev.
Precis när kycklingen är färdig, mjölken separeras från kokosnötsoljan, smaka av med lite fisksås.

Värm på en kastrull med gröna linser (ja jag vet, inte särkilt thai, men nöden har ingen lag när det gäller LCHF) stuva dem i lite smör och servera till (riktigt gott och alls inte oävet.)

Lägg upp med hälften av linserna och hälften kycklinggrytan. Häll på rikligt med sås, ät med sked och gaffel thaistyle!

Inte en "smul" finns kvar.

Het gryta, hot pot, men mer åt chili, men ändå inte



Ja, vad kallar man alla dessa grytor? Idag lagad bara efter smak och inspiration och ett helt stort, två kilos stycke kött av högreven. Kändes lite hårt och kunde varit mer fet.
Fram med stekgrytan, sju gula lökar skars grovt. Grytan hettades upp och fick tre rejäla skedar ankfett, brynande lök, men den bryner inte så fort med ankfett som med smör så låt grytan bara gå med lite omröring då och då.

Under tiden så skär köttet. Premiärhandlade två kilo löst över disk i Sollentunas nyaste tillskott efter Lidl på Bygatan, Sollentuna Gross off Malmvägen. En helt sagolik butik med nötter, kött, grönsaker, baklawa, konafa, katejef, awame och annat i lösvikt. Stort och med en makalös konservhylla som tarvar en ordentlig genomgång. Handlade vitlöksoliver, inkokta salta citroner och annat sådant man kan äta som varande tillfällig kolhydratallergiker. Butiken är helt nyöppnad och har fel och brister vad gäller prismärkning, men det spelar ingen större roll. Bakom charkdisken finns ytterligare ett rum med stora köttkrokar. Misstänker att man här kommer att själva hänga sitt kött och det lovar mycket väl.


I alla fall, skär köttet i större munsbitar, rör i löken och tillsätt starkt rökt paprikapulver, en rökt anchopeppar, lite mörk buljong (demiglace) och lite sockerfri mörk soja.
Hetta upp en stekpanna och bryn köttbitarna i omgångar, lägg över i stekgrytan. Deglacera stekpannan med starköl (jo, alkoholen försvinner garanterat efter dryga två timmars kokning och lämnar bara kvar en klädsam beska och maltsmak.)

I med ett 20-tal svartpepparkorn och stöt en matsked spiskummin och häll i, rör om, späd med lite kokande vatten och sätt ner värmen till lagom puttringsnivå, lägg på locket och går nåt annat i två timmar (kanske rör någon gång.)

Koka gröna linser att servera till och smetana. Så djäkla bra en helt vanlig tisdagskväll med barnen.

måndag 27 januari 2014

Babybel rockar fett på natten i bilen


Visst har det slagit mig förr, skitmaten som återstår i natten. Pratade med en människa på min bensinmack. Jag sa: "Det kanske skulle kunna dra mer kunder om det fanns kvalitetsalternativ, typ sånt som passar LCHF, GI, vegetarianer..." Hon svarade: "Det tror du va? Våra kunder vill ha exakt den mat vi serverar, korvarna, moset, massor av feta röror, majonäs och de flesta väljer riktigt vitt korvbröd och gärna med söt kaka till kaffet".

Alltså - det var det som var ett problem. Jag kan ju inte sätta i mig kolhydratspäckad korv mitt i natten, då är själva idén med min nuvarande magrings- och diabetesdiet förgänglig.

In i min nattliga taxibil dyker så, en sen natt, eller snarare tidig morgon, en ung kvinna. Hon ska resa långt. Hon frågar: "Kör du taxi på heltid?" Jag svarar: "Nej, bara en del långa nätter". Hon frågar: "Vad gör du på den andra tiden". Jag svarar som det är: "skriver böcker, deltar i projekt, skriver manus, artiklar, föreläser, mest om mat."

Hon: "Wow, vad tycker du om LCHF"
Jag: "Har väl provat" (mitt uppe i en LCHF-period, men det säger jag inte) "Varför frågar du?"
Hon: "Ähh, jag tänkte bara, eftersom du skriver om mat. Jag gick ner 50 kilo!"
Jag: Tänder lampan i taket, tittar i backspegeln: "Jag måste titta, det är inte möjligt".

Bakom mig i bilen sitter en i det närmaste tunn, vacker, ung kvinna och ler och säger: "Jo det är sant, först gick jag ner 30 kilo bara på LCHF och utan att träna, sedan gick jag på kalorisnål diet och motion för att kapa de sista behövliga 20 kilona".

Jag har aldrig träffat på ett så tydligt levande bevis. Hon är ett.

Så berättade jag om hur svårt det är att jobba nätter, bli småsugen och försöka hitta vettiga alternativ i nattöppna butiker, kaféer, bensinstationer.

Hon: "Vet du vad jag gjorde och som var min stora räddning? Jag köpte nätpåsar med Babybel. Varje gång jag blev hungrig så drog jag i mig ett par stycken, gott till kaffe och te, feta härliga och mättande".

Hej, och tack för den sköna passningen. Det funkar!!! (men det smakar väl inte så att man längtar till pausen för smakens skull, äter dem bara för att det lägger sig som hungerdämp eller lugnar suget.)

söndag 19 januari 2014

Plättar utan mjöl



Letar på nätet efter någon idé med plättar utan kolhydrater, eller i varje fall minimalt med kolhydrater och hittar en del med nötter, kokosmjöl eller mandelmjöl. Alla har ett syfte att få dem så lika mjöloriginalet som möjligt vilket alltså är hart när omöjligt. Det är som att göra en julskinka av en kålrot, som jag läste i något vegetariskt magasin för väldigt många år sedan. Kan ni tänka är, en hel kokt kålrot som sedan griljeras som en skinka, skärs i skivor, beströs med salt och äts till jul. Löjligt!

Helt förvissad om att inte kunna uppnå plättar med ens en likhet annat än till formen gav jag mig i morse i kast med problemet.



Det här var förutsättningarna och idén:
Tre deciliter kokta gröna linser, två deciliter kokta kikärter. ett helt ägg och fem äggvitor och fem äggulor. Två och en halv deciliter grädde och sex urkärnade dadlar. Tolv skivor stekfläsk.

Så här gjorde jag:
Linser och ärter blandades med grädde, ägg och gulor samt dadlar och kördes helt slätt med handmixer, salt.
Vispade vitorna till ett hårt skum med en nypa salt och mot slutet med en trekvarts tesked bikarbonat. Vek ner hälften av vitorna i smeten och sedan vice versa. Plättlagg på värme. Samtidigt stekte jag tolv skivor stekfläsk så att jag kunde använda stekflottet som smörjmedel i plättlaggen. Små klickar med smet, fyllde ut väl, men bryntes fort. Medelvärme en förutsättning.

Smaken då?
Jo, helt fantastiskt bra och inte så långt ifrån originalplättar, men mycket matigare, lite åt rårakor med de hårdstekta kanterna, mjukt välkomnande smak, välbalans mellan ägg och de påtagliga kikärterna och med sälta.

Och sen?
Fick en del över och provade som alternativa bröd och det blev sällsamt bra. Saltkorn och smör - bra mellanmål till eftermiddagskaffet!

En matig läsning om en Strogge och en Reutersvärds diabilder



För många år sedan intervjuade jag Oscar Reutersvärd för en tidning. VI fick oerhört bra kontakt och träffades många gånger därefter.

Det var på den tiden man höll föredrag till diabilder, och Oscar föreläste otroligt mycket. Han sa: "Det kan gå åt hundra bilder under ett föredrag".

På den tiden lades diabilderna antingen i en rak matningslåda i projektorn eller i en karusell. Bilderna skulle läggas upp och ned och "bakåfram" för att visas rätt på duken. Det där var ganska knepigt minns jag, alltid var det någon eller några bilder som blev felvända. Ofta hade man acceptans för det.

Det värsta var, sa Oscar Reutersvärd, att fyra gånger av tio fungerar diabildsvisningen inte alls och åhörarna får vänta och vänta och vänta medan rådiga förståsigpåare ryckte och slet för att små kugghjul skulle greppa tag i plastiga andra kugghjul och hållare och frammatare skulle fungera. Inte sällan fastnade redan första bilden och det var hart när omöjligt att få ut den ur projektorn.

"Jag har förstått att för att rädda sådana situationer måste jag kunna prata om konst så att folk ser bilderna inom sig. Många föreläsningar om konst har jag fått göra utan diabildsmaskiner bara för att de hakat upp sig eller lampan gått och ingen funnits i reserv."

Att kunna prata om konst utan att visa bilder och på så sätt att åhörarna ser bilden inom sig!

Det här är ett blogginlägg utan bild. Det handlar om Biff Stroganoff. Ser ni bilden inom er. Någon slags sprucken stuvning av kött som serveras med förkokt ris som mer ser ut som aborterade myrägg än riktigt kokt flikigt ångande, doftande ris och så med en stor klick sur grädde på toppen som smälter i rännilar ner över köttstuvningen och gör den än mer sopplik.

"Blunken", Karl Blunk, beskriver Biff Stroganoff på två rader: "Oxfilé skärs i strimlor som steks tillsammans med hackad lök. Kokas färdigt i tomatiserad grädde." Det är originalet!

I går var vi på The Flying Elk, jag och August, Lovisa och Alma. Alla fyra åt vi Älgens tolkning av Biff Stroganoff...eller "Stroggen" som den kallas internt. Vi var jättehungriga efter "a day on town". Att vi gick på älgen var också resultatet av August tjat efter längtans popcorn med tryffel och parmesan. (sent hemma gick han på muggen och skrek från badrummet "Pappa, det luktar tryffel när jag pinkar!!!")

Matmakaren bakom det som serveras på Älgen är i första rummet Björn Frantzén och i samarbete med en rad andra. Tolkningen av en Biff Stroganoff blir då därefter, inte som hos Blunkens traditionalism utan med en, två, tre "twister" vidare.

Nu har jag haft förmånen att på jobbet äta flera "stroggar". Ett stycke vansinnigt god och väl tilltagen mör biff steks medium rare och trancheras i skivor. Skysåsen mättas med lök (som förmodligen är den som reder såsen), persilja och champinjoner. Biffen napperas med blandningen. Över hälls en drös med pommes allumettes.

Biff har alltid ett motstånd i tuggan, det här köttet är ohyggligt mört och liksom spricker sönder i munnen samtidigt som det utsöndrar en kraftig köttsmak som sedan förstärks av såsen och sötman i löken. I samma tugga blir potatisen som ett flisigt fras. Hänger ni med? Och i en liten bytta serveras smetanaliknande gräddfil med en kvartad syrad gurka.

Med den maten, den personalen, välkomnandet och servicen är jag inte förvånad att fler än jag själv gjort Älgen till ett vattenhål som kräver bordsbeställning för att vara garanterad plats i matsalen (det finns slink in bord i älgens hjärta, puben mellan matsal och cocktailbaren Corner Club)





fredag 17 januari 2014

Kycklingvingar är ren och skär umgängesmat mid fingertoppskänsla



Jag har kycklingvingeolja i en burk i skafferiet, den används bara till att fritera kycklingvingar och broskben i vilket säger en del om hur ofta vi har denna enkla, smakrika och varieringsbara delikatess på bordet. I går med en grön ostsallad toppad med en vinegrät på olivolja, lime, vinäger, salt, vitpeppar och rikligt med hackad gul lök. (kinakål och isberg).


Kycklingvingarna förberedde jag ett dygn i förväg. Lade vingarna i en stor plastpåse och hällde på fisksås, majsolja, pojkesoja och rikligt med persilja och gul lök. Så masserades blandningen in och sattes i kylskåp. Påsen vändes med jämna mellanrum, man behöver inte ställa klockan utan bara komma ihåg att vända varje gång men gluttar in i kylen.


Frityroljan hettas upp till 160 grader och så i med vingar, min kastrull tar fem åt gången. (hade ett tag en fritös, men det blev alldeles för bassligt att göra ren den så en vanlig gryta är snabbare och bättre).

Fågelvingarna är klara när de antagit färg som på bilden eller håller en innertemp över 72 grader. Låt dem inte gå för länge, då blir de som donkens, alldeles för torra och smaklösa.


Sedan är det bara att glufsa i sig med en hemslagen chilimajjo (använder Rodjanas Nam prig pau). Blir det några vingar över så lägg i skafferiet om ni har, då håller de bra ättemp (skönt avsvalnade) och kan snaddras av lite då och nu, men inte längre än några dagar, beroende på graderna i skafferiet. (kylen annars)

onsdag 15 januari 2014

Kålsoppans lov - vad annars i en statarlänga för lunch



Två ungar hemma, dubbelvabb med andra ord - dock ej med dubbel ersättning. Min egen lunch som inte längre finns i ordets egentliga betydelse inskränker sig oftast till en koppa kaffe och en enkel omelett - ungar tarvar mer.

Tänkte att en gång i tiden bodde här i huset sex familjer på den yta vi moderna anser vara ganska så compact living. Vi hänger mest i köket, ska erkännas och vid kakelugnen som ger en härlig strålvärme.

Alltså ett gyllene ögonblick att förära småbarnen kunskaper i kålgårdar och gammalt statarliv...."och bara den som hade råd kunde unna sig fläskfrikadeller i soppan".



Gör så är:
Ett kålhuvud går åt i ett nafs och skärs ner till en och en halv centimeters bitar i fyrkant. Smör i stekgryta med lite olja och så får den fräsa, bryna och bli alldeles blank. Tre gula lökar i tunna båtar, rör ner bland kålbitarna. (Jag hade lite fläskflott över som också fick gå med).Under tiden det hela bryns (med omröring var annan minut) så ska minst en liter stark kalvbuljong hettas upp. 800 gram fet fläskfärs rätt av, inget trams. När buljongen kokar pytsas de ner ganska oregelbundna till formen som små paltar (betyder litet tycke på fornnordiska) som frikadeller. Koka till 72°C innertemp, då har de stillat sig och blodar inte. Skumma buljongen under tiden. Rör i kålgrytan för sjutton. Håva upp med hålslev till tallrik och att serveras för sig.
Häll nu över buljongen över kålen, salta efter avsmakning, lite soja kanske för att balansera. Tryffelolja för den som vill. Låt koka tills kålen är mjuk, men ändå känns när man tuggar den. Skär rikligt med persilja och strö över soppan före servering. Bottna med frikadeller i var tallrik och ös den heta soppan över.

Variant på kålsoppa och lite om sex här!

I valet och kvalet mellan plättar och fläsk

Fläsk med gräddstuvad brockoli, ett alternativ en annan dag.
Ja, men "asså". Ska man leverera GI när man har barn - det är ju bra mat om än inte "allsidig" ur gammeldags dietetikperspektiv. Det fick bli stekt fläsk och ägg stekta i saltigt stekflott, gröna ärter till som vänds med lite halvbrynt smör.

Plättar så som jag brukar steka dem till barnen när vi har lust.
Ska lära mig göra acceptabla plättar utan mjöl. Förmodar att det kan gå med lite vispad äggvita som bindemedel och så har vi kvar väldigt mycket kokosriv sedan vi gjorde kokosmjölk och frös in. Ett kul projekt ska det bli som redovisas här.




tisdag 14 januari 2014

Om inte Anglais så i alla fall lever



Det fick bli som jag tänkt. Kycklinglevrar stekta med avslut av åldrad balsamico (de behöver syran). Kapris.


Till serverades gröna linser med brynt lök, vitkål och champinjoner avsmakad med salt, pojkesoja och lite färsk timjan.

Inte en smula finns kvar.

Svår abstinens efter kalvlever Anglais


Det händer att jag får svår abstinens efter kalvlever Anglais. Förmodligen är det kroppen i sig som säger till att det Anglaisen är "bärare och förmedlare av" är något jag just i abstinensögonblicket är i stort behov av.

För några veckor blev suget så starkt att jag åkte hemifrån klockan 20 bara för att landa på Edsbacka Bistro, närmaste kalvleverkranen, för att beställa en stor portion med lättstekt kalvlever, extra bacon och drivor av kapris. Inget annat kan jämföras med den sky som blir efter stekningen, inget annat kan jämföras med den densitet en perfekt stekt skiva kalvlever erbjuder.

I kväll gör vi en variant. Stekt kycklinglever i två serveringar. Den första med hemlagad nam prig pao. Den andra med gröna linser, brynt vitkål, champinjoner och lök.

fredag 10 januari 2014

Säg "Lapskojs", det räcker

Favorit i repris. Skrev nyligen om hur julskinkan bäst 
tillvaratas och förbrukas efter jul.
Slår mig när jag ser bilden 
och minns smaken att barndomens lapskojs var mer buljongig och gråare. Så lagade jag den inte av skinkan som blev över, men så säger receptet nedan från 1917!



L a p s k o j s !
En hart sagt utrotningshotad rätt som i mitt 60-tal lagades av pulverpotatismos och med en delad burk salta biten. Naturligtvis har rätten djupare rötter än så.


Namnet har inget med samer att göra, utan är en försvenskning av engelskans "lobscouse". Exakt vad det betyder är det ingen som vet men för att söka sig till det svenska ursprunget finns ett recept på lapskojs i den lilla boken "Matlagning i dyrtid"  från 1917 av Olga Ahl och under rubriken "Överlevor". Jag har med exakt det receptet i min bok (som fortfarande och för lång tid framöver är aktuell) "Järnspisar Hackekorv och Tabberas". 

Så här lyder det gamla receptet:

1 1/2 l nykokt varm potatis
4 dl tärnade »överlevor«
(det vill säga stekt eller kokt kött,
oxe, gris eller lamm, eller en burk
av en av landets äldsta konservmärken,
"Salta biten", för den
som inte ids ta vara på överlevor)
1 dl mjölk
1 dl mörk oxbuljong
2 msk smör
2 finhackade rödlökar
1 msk rivebröd
1 finhackad sardell (kan uteslutas)

Krossa potatisen och rör den smidig med 1 msk smör och kokande mjölk. Bryn löken och stek köttet hastigt. Låt rivebrödet svälla i buljongen. Rör i buljongblandningen i potatisen tillsammans med finfördelat kött. Lägg eventuellt ner en hackad sardell för den goda smakens skull och smaka därefter av med salt och peppar. Värm hela anrättningen försiktigt under omröring. Späd med mer mjölk om
så skulle behövas.

torsdag 9 januari 2014

De voro tolv små kulor i granen, tio ramlade ner så nu är de bara två


På den tiden man kunde köpa kulor av glas att hänga i grenen (granen) gjorde jag det. Jag tror det var till min första egna gran. Kulor av glas går ofta i kras!

En efter en har de fått skatta åt eftervärlden, sopats och dammsugit upp som skärvor och färgat glassmul.

Den tionde togs av den här julen.


När kulorna av plast studsar ner på golvet och smattrar mot tiljorna kraschar de av glas obönhörligen.

Nu är granen rensad, den står där i hörnan och hindrar mig från att komma in i en av bokhyllorna, hindrar ganska mycket faktiskt. Drivor av tappade barr på golvet och jag tänkte...

...om jag tar min sekatör och klipper gren för gren så kan granen göra lite nytta som värmare i kakelugnen - barr är roligt att dammsuga upp, man liksom ser omgående hur städningen gör nytta.


Men sekatören ligger i bilen som står i garaget, oj vad det här blev besvärligt.
Granen får stå någon dag till sedan avgrenas den efter vart och till på måndag kväll ska julen ha eldats ut.






onsdag 8 januari 2014

Kan ha hänt!



Bredvid mig i nya sovrummet (nytt i bemärkelsen sovrum i huset dit vi flyttat, annars är det här sovrummet över 150 år äldre än det förra som byggdes 85) I alla fall, där ligger den för långsamläsning sedan jul, på samma sätt som de tidigare gjort, långsamläsning och återkommande.
Den här är ockra, de tidigare hade samma jordiga färger. Det är färgen som utgör omslaget och anger tonen för innehållet får jag för mig. Här är okragul läsning.

Det är alltså Eva Sjöstrand och Anne Nilsson som kommit med en ytterligare till samlingen hos Malmgrens på Fårö.
Fundersamma berättelser i kortformat, burleska historier utsprättade på boksiderna bara för att och med ett mikrospråk som görs brett och fett, koncentrerat, nitiskt manglat om och om tills orden nästan imploderar och berättelsen består.

Anne Nilssons bilder håller samma koncentrat, ett rafsande, krafsande ristande som når utanför bildens egentliga format, översatta direkt från stocken på det läskande 130 grams Lessbopappret och direkt anknyter, förlänger och berättar de egna bildliga historierna till texterna. Så samspelta i tanken.

Varje korttext avslutar Eva Sjöstrand med orden ”Kan ha hänt” upprepat som ett mantra att ”lita på mig, men tänk”.

Våldsamma kullerbyttor där allt är tillåtet att ge ord.

”Här vann kanske tystnaden mark
kanhända den vintern det var så kallt
att det frös mellan man och hustru”

”Han kokade koskit till krut”

Texter utan annat slut än ”Kan ha hänt”.

/form Christer Jonson

Försök verkligen komma över den här skriften!

lördag 4 januari 2014

Smått förförd av en timmes teater på Edsberg - Malla och Kärleken

Ljuskronana i slottets entré.

För bara två hundra år sedan var världen och Sverige ytterligt inskränkt och klass uppdelat - så till den milda grad att den ena klassen inte ens reflekterade över att den andra fanns, den bara var, alla tjänstemänniskor, alla uppassare, matlagare, bönder, torpare, backstugusittare, arbetare - de bara var. En liten grädda hade hovet, pengarna och armén som skydd för sina uppburna positioner. Därifrån blickade de inte neråt, möjligtvis inåt mot det egna livet.

Ett sådant liv, också nedtecknat som tidsdokument, tangerade Magdalena Sofia Montgomery, senare Silfverstolpe. Hennes kulturella resa spräckte väl till en del av den fostran hon utsatts för av sin älskade mormor Magdalena Rudbeck på Edsbergsgodset.

Nu har hon blivit teater och en mycket fördelaktig sådan också framförd på slottet hon bodde i, Edsberg och i salen hon beträtt. "Litt skummelt" egentligen! Och den känslan infinner sig bara för att tablåerna är tidstrogna och nästan som framkallade ur väggarna. Lyckad gestaltning alltså av skådespelare som har på näsan och gör ett skickligt jobb.

Utanför slottsporten stod Christina Frohm, riksspelman och "lärarinna" på Klasro och välkomnade. Jag vet att hon varit en drivande kraft till det här rika spektaklet. Såg henne för några år sedan där hon själv gestaltade Malla med texter inspirerade hur de fyra självbiografiska band som utkom i början av 1900-talet. Då var det Christina som Malla i talgdankssken filosoferande och berättande i en av de finare slottsslongerna på Edsberg och som en njutbar monolog. Idag står hon som idégivare, sammanhållen kraft och musikrådgivare för föreställningen och inte minst den som svarat för klädsömnad, en inte oviktig detalj i konststycket att locka fram figurer lätt glömda ur minnets murar i slottet.

Malla som ung, gestaltad av Niki Gunke Stangertz (bild från edsvik.se)

Cecilia Nilsson spelar den åldrade Malla och Niki Gunke Stangertz den unga. Och för att inte stanna i en rad uppläsningar tog regissören Marianne Sand till ett säkert och bokstavligen slagkraftigt grepp från farsens teatrar på privata gatan. Vi är så "hemma i den soffan" så vi vet att det blir roligt. Det kallas "doorslamming" en form som till och med Shakespeare var familjär med. Tempot ökar, spänningen stiger, timningen sitter.

Silfverstolpe spelades av Richard Forsgren och  Sköldebrand av Johan Wennerstrand. Gustava, mallas förtrogne, spelades av Alexandra Chalupa.

En timmes kammarteater i tablåform som binds samman av ett levnadsöde och en inte helt oviktig, kanske till och med central, gestalt.  Malla Silfverstolpe var med och skapade plattformar för litterära salonger både i Stockholm, men kanske främst i Uppsala. Salonger inte helt oviktig för breddningen av den tidens kulturliv. Konstnärerna, poeterna, författarna har nämligen inte, med några få undantag, tillhört de besuttnas klass historiskt vilket griper tag i hur jag inledde bloggningen om Edsbergs Slottsteater och "Malla och Kärleken".

"Ja, men vad tycker du då?" frågar sig vän av ordning.

Jo, jag hade en underhållande och framförallt eftertänksam timme, blev en smula snabbförälskad i den unga Malla, passionerad i den äldre, svartsjuk mest på Sköldebrand som ändå hade en del av skapande att tillföra och förstånd. Bara lite på den outvecklade Silfverstolpe som aldrig vann Mallas hjärta men som blev hennes man efter konvenans. Kort sagt, jag gillade det här och hoppas på mer från Slottsteatern snarast.

Uppdatering av texten ovan den 5 januari 11:30:
Nu på morgonen blir jag uppringd av en läsare som står Slottsteatern nära. Vederbörande tycker inte det framgår med den önskvärda tydligheten vem som står bakom spektaklet så som det uppenbarar sig under namnet "Edsbergs Slottsteater". Det var väl heller inte meningen med min text att reklamera för enskilda bakgrundsaktörer annat än att berätta om sammanhangen och om föreställningen med dess gestaltningar. För att inga misstolkningar ska göras så vill jag understryka att Edsbergs Slottsteater ägs och drivs av en engagerad  Marianne Sand (ovan refererad till som regissör). Detta är hennes första uppsättning med den egna teatern efter att tidigare medverkat vid film, tv och teaterproduktioner i Norge och Sverige. 





Första mathelgen för året. Läckra ostar som vickning alldeles nyss


Hemma hos oss har vi sjusärdeles fäbless för vackra välsmakande ostar. Det gäller för såväl mig själv som för småungarna. De var med idag som vanligt i centrum hos Bonne vie och provsmakade så det nästan blir genant. Samtidigt blir det dyrt att gå dit med ungarna för hem släpar vi den ena smakligheten efter den andra.


Uppdukat längst till vänster på separat fat (och överst i det här inlägget), en Saint Felicien "La Tentation" från Etoile Vercors, typ Saint Marcellin fast bättre, klarare i smak, gräddigare i konsistens och en daggfrisk syrlighet vilket är det minsta man kan säga om marcellinen.  "En sådan här ska vi ha jämt hemma" (August).

Närmast är resultatet av en jakt efter en rosmarinsmakande getost Lovisa fick för flera år sedan och som hon, trots idogt provsmakande och inköpande ännu inte hittat, så inte heller idag "men den här var djävligt nära".  - En holländsk lite smånötig Landana, vit getost. "Snabbäten"

Mellan den och "tentationen" över papper på eget fat ligger en klutt som är ofta på tallriken hos oss. En bergsost från franska Baskien, självfallet sträv och nötig, "Tomme Basque" tillredd av fårmjölk och milt smörjande alla sinnen.

Ingen ost hemma hos oss utan en som sticker ut ordentligt avseende både i konsistens och smak. Det brukar vara något engelskt svårfångat eller franskt allmänt. Idag blev den en färskost på get också den från Etoile och späckad med örter (klockan tolv på tallriken).

En av de ostar jag själv estmerar mest, för att den är gudomligt god till en fyllig expresso, är den lilla knubbiga Crottin de Chavignol från Dubois Boulay. (klockan tre på tallriken). Egentligen en allmänost som finns överallt, men det spelar ingen roll. Den ska ha en kärna och den är torr, på gränsen till kritig och det är först när man tar en ytterst liten mun med kaffe tillsammans med osten som den spelar ut ett löjligt rikt spektra av smaker, det studsar nötter och getragg, ek och vårblomster, sötma och syra i virvlar. Helt enkelt en djädra trevlig ost till alla dagar i veckans avslut på middagen oavsett det är anka eller lapskojs.


Till ostarna i drack ungarna en Twinings påste "voyage" och jag själv ett kannabrygt (japansk noppkanna i gjutjärn) Twinings engelskt morgonte. Ost spelar bättre mot kaffe eller te än mot vin hur konstigt det än låter och hur mycket det än bryter mot traditionellt tänk. När munhålan möter alkoholen i vinet försämras omedelbart smakförmågan med 80 procent och då kan man lika gärna äta hushållsost till.


onsdag 1 januari 2014

Pizza var god dröj!


Det här är en liten favorit i repris vilket betyder att jag skrivit om pizzan på det här sättet förr. Idag är det ju superaktuellt att skriva om pizza eftersom nyårsdagen av någon outgrundlig anledning blivit pizzans dag. Slår mig att pizzan har allt, i alla fall om man är dietist och tillhör den gamla stammen med tallriksmodellen framför ögonen och om man undantar den feta osten och i stället räknar den som rätt och slätt "mejeri". Kolhydrater (bröd) grönsaker (lök, champinjoner, oliver, tomat, skocka) och proteiner (kött eller fisk).

Det var den svenske legendariske krögaren Bengt Wedholm som efter att ha varit i Paris och ätit pizza reste hem till sin egen krog Östergök och byggde Östergöks pizzeria. Året var 1968 och stället låg i korsningen Kommendörsgatan och Styrmansgatan på Östermalm i Stockholm. Han fick en rad efterföljare. 


Inte alla har ställt samma kvalitetskrav som han själv med färska råvaror på pizzan. Att äta pizza där var dyrt, i alla fall för en konststudents plånbok och ansträngande då ingen i sällskapet hade åldern inne för att ensamma gå på lokal och dricka karaffvin. Men att äta pizza där var samtidigt en upplevelse. Aldrig tidigare hade jag nog ätit något så främmande i smak och konsistens och med en så fullödig kryddighet. (han var mån om att bara använda färska och prima råvaror så aldrig senare har jag stött på denna makalösa pizza.)


1969 gick jag och en av mina bästa vänner, tyvärr borta idag - va fan ska folk dö för? - på Piazza Opera (eller hette den Pizza Opera) på Gustaf Adolfs torg. Det var en av de första pizzeriorna efter Bengt Wedholms Östergök. Vi gjorde stället till vårt och det var frasiga bottnar och läckra fyllningar - men mest var det nog för karaffvinet (som vi beställde utan att ha åldern inne) vi satt där så fort vi kom åt och kassan tillät - litervis med surt rödvin och alltid en italiensk kaffe och Strega innan vi gick hem. (det här var strax innan vi bytte vårt stamlokus till Prinsen)
Förmodligen var det också där jag fick min livsdos av pizza. Sedan dess har det bara blivit en pizza emellanåt och alltid har vi i efterhand önskat att vi INTE ätit pizza. 


I kväll blir det en liten kycklingpaj med tryffel av överblivorna från den makalösa gårdagskycklingen.


















Första inlägget för året, om gårdagskvällens meny hemma med barnen





Det var väl inte så märkvärdigt egentligen, 
men djäkligt gott - precis så som det ska vara 
en nyårsafton.

August är den som alltid vill ha dessert till vardags. Idag fick han det. Min absoluta favorit och när jag äter den framkallas minnet av alla andra tillfällen jag ätit den och platser och i sällskap för länge sedan lämnade: Banana split! Har allt!

Av känd anledning äter vi inte Kronfågel, om vi nu inte vill ha en billig fågel som inte smakar något och bara ha som proteinutfyllnad (och när inträffar detta?)


Vi köpte fyra små kycklingar, 30 dagar gamla, slaktade vid en vikt på 750 gram. Fåglar som fått gå ute och fått smak. Grytstekte med en bottenskyla av smör, lök och svamp som fått pernodkoka och flamberas. Innertemp, exakt 70°. Serverat med en potatisfondant, förkokta potatispuckar som sedan får koka färdigt i ankfett. Och så en gräddsås kryddad med rosmarin.


Nu har vi börjat det här året helt bakifrån med desserten. Förrätten var annars den gamla vanliga på nyår. Billighummer som tagits ur och vänts ner i en stuvning av grädde, lök, buljong och champinjoner och sedan gratinerats med grottlagrad gruyere.

Se, så var det. 
God fortsättning