Smått förförd av en timmes teater på Edsberg - Malla och Kärleken

Ljuskronana i slottets entré.

För bara två hundra år sedan var världen och Sverige ytterligt inskränkt och klass uppdelat - så till den milda grad att den ena klassen inte ens reflekterade över att den andra fanns, den bara var, alla tjänstemänniskor, alla uppassare, matlagare, bönder, torpare, backstugusittare, arbetare - de bara var. En liten grädda hade hovet, pengarna och armén som skydd för sina uppburna positioner. Därifrån blickade de inte neråt, möjligtvis inåt mot det egna livet.

Ett sådant liv, också nedtecknat som tidsdokument, tangerade Magdalena Sofia Montgomery, senare Silfverstolpe. Hennes kulturella resa spräckte väl till en del av den fostran hon utsatts för av sin älskade mormor Magdalena Rudbeck på Edsbergsgodset.

Nu har hon blivit teater och en mycket fördelaktig sådan också framförd på slottet hon bodde i, Edsberg och i salen hon beträtt. "Litt skummelt" egentligen! Och den känslan infinner sig bara för att tablåerna är tidstrogna och nästan som framkallade ur väggarna. Lyckad gestaltning alltså av skådespelare som har på näsan och gör ett skickligt jobb.

Utanför slottsporten stod Christina Frohm, riksspelman och "lärarinna" på Klasro och välkomnade. Jag vet att hon varit en drivande kraft till det här rika spektaklet. Såg henne för några år sedan där hon själv gestaltade Malla med texter inspirerade hur de fyra självbiografiska band som utkom i början av 1900-talet. Då var det Christina som Malla i talgdankssken filosoferande och berättande i en av de finare slottsslongerna på Edsberg och som en njutbar monolog. Idag står hon som idégivare, sammanhållen kraft och musikrådgivare för föreställningen och inte minst den som svarat för klädsömnad, en inte oviktig detalj i konststycket att locka fram figurer lätt glömda ur minnets murar i slottet.

Malla som ung, gestaltad av Niki Gunke Stangertz (bild från edsvik.se)

Cecilia Nilsson spelar den åldrade Malla och Niki Gunke Stangertz den unga. Och för att inte stanna i en rad uppläsningar tog regissören Marianne Sand till ett säkert och bokstavligen slagkraftigt grepp från farsens teatrar på privata gatan. Vi är så "hemma i den soffan" så vi vet att det blir roligt. Det kallas "doorslamming" en form som till och med Shakespeare var familjär med. Tempot ökar, spänningen stiger, timningen sitter.

Silfverstolpe spelades av Richard Forsgren och  Sköldebrand av Johan Wennerstrand. Gustava, mallas förtrogne, spelades av Alexandra Chalupa.

En timmes kammarteater i tablåform som binds samman av ett levnadsöde och en inte helt oviktig, kanske till och med central, gestalt.  Malla Silfverstolpe var med och skapade plattformar för litterära salonger både i Stockholm, men kanske främst i Uppsala. Salonger inte helt oviktig för breddningen av den tidens kulturliv. Konstnärerna, poeterna, författarna har nämligen inte, med några få undantag, tillhört de besuttnas klass historiskt vilket griper tag i hur jag inledde bloggningen om Edsbergs Slottsteater och "Malla och Kärleken".

"Ja, men vad tycker du då?" frågar sig vän av ordning.

Jo, jag hade en underhållande och framförallt eftertänksam timme, blev en smula snabbförälskad i den unga Malla, passionerad i den äldre, svartsjuk mest på Sköldebrand som ändå hade en del av skapande att tillföra och förstånd. Bara lite på den outvecklade Silfverstolpe som aldrig vann Mallas hjärta men som blev hennes man efter konvenans. Kort sagt, jag gillade det här och hoppas på mer från Slottsteatern snarast.

Uppdatering av texten ovan den 5 januari 11:30:
Nu på morgonen blir jag uppringd av en läsare som står Slottsteatern nära. Vederbörande tycker inte det framgår med den önskvärda tydligheten vem som står bakom spektaklet så som det uppenbarar sig under namnet "Edsbergs Slottsteater". Det var väl heller inte meningen med min text att reklamera för enskilda bakgrundsaktörer annat än att berätta om sammanhangen och om föreställningen med dess gestaltningar. För att inga misstolkningar ska göras så vill jag understryka att Edsbergs Slottsteater ägs och drivs av en engagerad  Marianne Sand (ovan refererad till som regissör). Detta är hennes första uppsättning med den egna teatern efter att tidigare medverkat vid film, tv och teaterproduktioner i Norge och Sverige.