torsdag 6 juni 2019

Historielös parkideologi och dessutom skrattretande fult



Det är någon som lyssnat alldeles för mycket på mångfaldsivrare tydligen. I Edsbergsparken har ett antal almar, som för övrigt är rödlistade, fallit offer för almsplintborren som bär på almsjukan, en svamp som täpper till ”andningshålen" på almen så att den dör.

Här, i det som kommunen själv kallar "Sollentunas Pärla" är det alltså någon som kommit på den märkliga idén att göra som i skogen vid omsorgsfullt skogsbruk att låta stammar stå kvar för mångfaldens skull, för insekter och hålbyggande arter. Det är helt vettlöst och skymmer sikten för den estetik och rytm en engelsk park ska utgöra och är helt betydelselöst för mångfalden. 



Sollentuna kommuns skogar är fyllda av vettiga mångfaldsprojekt, Fyndetskogen, Tegelhagen/Silverdal, hela Järva, Vaxmora. Låt dessa projekt mångfaldsprojekt stanna i skogen!  I Edsbergsparken är detta ”experiment” bara förfulande och trist.

Nu står resterna av tre höga almar kvar i Edsbergsparken. Tydligen så bedömda att de inte ska fara ner och krossa folk, men stendöda är dom och avbarkade, bleka trädstammar utan funktion i en engelsk park. För det är vad det är, en engelsk park, lummig, rytmisk "skogsimiterande" ett påhitt som en reaktion på barockens franska ideal med planteringar och broderier i olika nivåer.

Snälla gör om och gör rätt, det ser inte klokt ut med de döda stammarna i parken! Besökare skrattar åt detta vansinniga upptåg.

Betula pendula - björken från Ornäs



Igår morse började det, det tropiska dygnet. Kändes som att jag var ute i Bangkok en tidig morgon, den där fukten, värmen, ångan från marken. Jag mår så bra av just den känslan, just det där är mitt klimat.

Det finns ett ställe, ett litet ställe, en ände på flera trädgårdar, en liten allmänning som vätter mot gamla Industrivägen och runt Engelbrekts väg i Sollentuna.

Länge, så länge att träden hunnit bli knotiga och gamla, har folk som bor i grannskapet tagit sig före att plantera unika ädelträd på platsen, en rad märkliga tallar och granar, halvträd (vad det nu är?) och en samling lövträd. De står tätt och bildar nästan som en sal. Assar älskar mystiken och skuggan, lövtunnlarna och dofterna på den här platsen som vi ofta går förbi på morgon och lunchpromenaderna.

Mitt i trädsalen står en ornäsbjörk, en betula pendula med gracila flikiga blad, skir. Den är så  olik alla andra björkar att den sånär har en helt egen själ.