söndag 24 september 2017

Väntade 40 år på Dame Emma Kirkby, förra veckan fick väntan ett slut

Foto: Mimi Rogstad

Alltså, min bakgrund är drömmen om sång.
Det höll inte hela vägen, bara en bit och tillräckligt för att hinna möta den sköra, längtansfyllda, ibland tårdrypande, kärlekstörstande och passionerade Elisabethanska sångskatten.
Harvade mig genom åtskilliga som countertenor. Fick konsertera en del, då under 70-talet när jag bodde i Norge; NRK, Nidaros, UKA, Muchmuseet, 17-maj för att nämna något.

Tidigt mötte jag denna klockrena Emma Kirkby på inspelningar. Förundrades och förfärades, det förstnämnda över hennes allvar och lekande lätthet, det sistnämnda över min egen valhänthet i röstorganet.
Vi låg nätterna igenom, jag och mina gelikar, i mörka rum på vardagsrumsgolv med Emma Kirkby på högsta volym och vi njöt och tårades och levde med och nästan leveterade från våra platser.
Följt med på skivtallriken och senare i kasettdäcket i ateljén, i Walk-man, i CD-spelaren, i musikanläggningen, i stickan, i molnet. Denna Dame har jag levt med längre än någon av mina tidigare fruar eller flickvänner och älskat högre.

Så, Kristina och jag, vi följeslagare som kunde ha levt tillsammans minst lika länge som min relation till Dame Emma Kirkby om omständigheterna varit annorlunda, har vi samma erfarenhet, samma längtan, samma passion både i livet med varandra och med musiken och Emma Kirkby. Där vi möts i allt.

-Jag har längtat efter det här mötet i 40 år, sa Kristina.
-Jag har längtat efter det här mötet i 40 år. sa jag.
   Och det var alldeles sant.

Så satt vi där, längst fram i Ersta Kyrka förra helgen. Andäktiga.
Helt magiskt makalöst och nu med ett helt livs erfarenheter i rösten.
Kristall, uttryck, passion.

En väntan i 40 år och väntan var inte förgäves.

(Hur det gick med mina egna ambitioner, "joråsatt", efter en duett med Carl Høgseth i Munchmuseets konserthall bestämde jag mig för att gå en annan väg. Jag slöt sången. Men för tre år sedan återknöt Kristina och jag varandra. Hon som fortsatt sjunga sedan vi gick skilda vägar för 40 år sedan. Lockelsen var bred, stor och passionerad så jag tog upp sången igen efter dryga 30 år och började som korist i Nicolai Kammarkör och där i kören tillsammans med Kristina och där på första bänk med Emma Kirkby och Jakob Lindberg ångrar jag att jag inte fortsatte den dagen jag bestämde mig, men inser att jag då fått annat att bestyra. Jag ser min tid som nu är och jag är nöjd! Mycket nöjd!)

måndag 11 september 2017

Nu händer det grejer i Edsbergsparken, träd kapas och parksallad bekämpas...



...och man gör så gott man kan att informera hopen som befolkar stället.

Men någonstans känns det som att det är ett besvärande tvång att informera, att man gör det bara för att man måste.
Informationen är hastigt nedtecknad och inplastad till skydd mot regnet. Komiskt med häftstiften!

Klicka på bilden för att göra den läsbar, även om man inte förstår det som stör. Notera häftstiften (kommunal information!)






I vår kunskapsvärld lär vi våra barn att söka vidare, att bläddra i kunskapen som på ett kålhuvud, blad efter blad.
För att förmedla introduktionen finns hur många möjligheter som helst för skyltmakarna i parken, länkar och QR-koder, källhänvisningar.
Så skulle man kunna förmedla bakgrundsbeslut till att man fäller almarna, vidare till källkritiskt granskade sidor om almsjuka, till sidor om engelska parkers uppbyggnad och historia, till Edsbergsgårdens status, framtid och hur det en gång var med träd och växtlighet, hushållsträdgård, bärbuskar, äppelträd och ner till den tidiga 1600-talsträdgårdens alla broderier. Några sidor kunde hänvisa till almens betydelse inom den tidiga, medeltida skulpturen, madonnorna och övriga kyrkoutsmyckningar. Men, här får vi inte veta ens något annat än att träden ska ersättas genom nyplantering, antingen i Edsbergsparken eller i Sollentuna i övrigt (!?). Vad menas med det, undrar man.

Ett exempel på hur kommun (miss)sköter allt av historia som inte har med adelsminnet att göra. Just det höär huset kommer jag att återkomma till och under rubriken "en kulturell katastrof"! 


Månar man nu så stort om det gamla adelsmannagodset att man vill kalla det för "Sollentunas Pärla" (eller något liknande dumt) och på bekostnad av alla de torp och bosättningar som nu ligger öde och fördärvliga och som gjorde fortlevnaden av godset möjligt så kan man väl ändå löpa linan fullt ut och använda sig av platsens ande i folkbildande syfte. Lite är det som att leva i det förgångna att kommunicera med häftstiftsuppsatta plastinbakade plakat. Sådant skapar inte framgång, rekryterar ingen vetandelust och absolut inte kommunicerar med en ny generation.

Som det är nu blir godset och parken och i förlängningen också kommunen täckt av en kosmetisk smet där man bara skummar gräddan av moset utan att tränga djupare ner i förståelse över hur saker och ting hör ihop.

Jag har noterat den här skylten tidigare på FB och undrar varför inga hänvisningar finns till fördjupningar, metoder, parksalladens historia, hur den kom till Edsbergsparken? Men....

...någon vecka efter första bilden så informationen ut så här. Läsbart? Rätt kommunicerat?
Den som vill veta mer om växten kan klicka här! eller här, till en börja med!

fredag 8 september 2017

Gjorde vårrullar och lät grönkål gå med



Hemma i mitt barndomshem åt vi grönkål en gång per år och med blandade känslor. Att den svaldes som en annandagssoppa med ägghalva var nog mest för att det var en tradition, inte bara där hemma utan nedärvd från både morsan och farsans föräldrahem och därifrån igenkommande från ytterligare tre generationer tillbaka.
Lite vattnigt och med lite tuggmotstånd...soppan var väl inte direkt god om man så säger, men helt nödvändig för att julen skulle kunna slutas.

För en god del år sedan tog jag upp en dröm, odling. Satte allehanda växter på tillväxt för att sedan plantera ut. Hämtade fröer från olika håll, genbanker och historiska odlare, gamla smakrika sorter. Några av dessa var grönkål av olika sorter (jo det finns olika sorter!). Började använda grönkålen i olika tillagningar. Prövade det mesta.
En idé jag hade tidigt var att byta ut vitkål mot grönkål i thai och asiatiska rätter. Upptäckte ett helt annat djup i smaken och en betydligt större förändring när kålen bryns/rostas vilket har med maillardeffekten att göra (uppenbarligen).



Nu är det grönkålstid och det verkar som att det är ett riktigt grönkålsår i år. Steker slätbladig grönkål hastigt i smör och med salt. Vänder om fort som satan och sprayar citron över.
Ett annat sätt är att massera in en bättre olivolja, salta och citronspraya och rosta i ugn, men rör om lite då och då. När kålen är brungrön är den klar. Fantastisk i sallader.

Här om dagen tog jag mig före att göra vårrullar proppfulla med grönkål. Hur gott som helst.
Utifrån det här receptet går det att variera hur mycket som helst. Karl Johan i vårrullar är himmelskt gott eller till och med champinjoner.

Här är grundreceptet:


Vårrullar (Pha pea tad)

Det här behöver du:
Vårrullspapper
100g glasnudlar
400g hackade räkor, köttfärs, eller bönor. (eller blancherad och hackad grönkål)
100g böngroddar
2 msk svampsoja
1 msk socker
1 l matolja till fritering
1 äggula till ”klistring”
söt-sur chillisås och/eller plommonsås som tillbehör

Så här gör du:
Blötlägg glasnudlarna i ljummet vatten tills de är mjuka (fem minuter) Blanda glasnudlar med räkor och böngroddar eller grönkål i en bunkle och rör i soja och socker. Bred ut ett ark vårrullspapper. Ta en lös dl av fyllningen och lägg på pappret. Arbeta från ett av hörnen och vik degen över. Rulla till måttlig hård rulle och vik in kanterna som ett paket. Pensla lite äggula på sista fliken som limmar ihop rullen. Fritera tills gyllene i het olja. Ät nylagade med sås.

torsdag 7 september 2017

Tänker bra i skogen och får Karl Johan på köpet

Soppar och några citronslemskivlingar. Soppar till förrätt och slemskivlingen ner i en curry


Vår bästa tid är nog i skogen. Finns så många närliggande. Och nu har karljohanpropparna börjat dyka upp på våra ställen, inte många, men tillräckligt för en förrätt, stekta skivade i smör med ett uns vitlök och salt. Blir knappast bättre?


tisdag 5 september 2017

En personlig skatt i källaren och lite rester på SR:s hemsida

När man flyttar, och Gud ska veta att jag varit väldigt mobil under livet, så kommer glömda saker upp till ytan, sådant jag glömt, förtränkt eller aldrig egentligen haft behov av. Vad gör man med en silverpläterad skål från mormor och morfars hem i Bomhus, en skål som en gång var embar för mitt dopvatten. Min dopskål, förträngning, glömska eller egentligen aldrig behövt ens som stöd för minnet?

Alla dessa artefakter ur ett hastigt förflutet som egentligen inget värde har.

Den jättelika vinkelslipen jag använde för att skära kalksten till skulpturer. Jag kommer nog aldrig att göra ett sådant jobb igen, men där ligger den och tar plats jämte andra skulptuverktyg (sålde min lufthammare nyligen och fick 3000 spänn.). Vad ska jag med den till? Bra att ha. Så stor att det uppstår gyroeffekt i kroppen när man sätter igång den.

Alla dessa bra att ha ramar? Några med krossat glas.

Bilder från reportage sedan länge glömda!

Hela källaren är fylld med minnesstöd och grejer som har en koppling till inget annat än att de varit en liten del av livet.

Men, mitt bland lådor och bråten ligger en stor liten skatt, En flyttkartong fylld med radioinslag, människor som inte finns mer, deras livsgärningar och deras alla olika kunskaper komprimerat i intervjuform eller redigerade som reportage med ljudliga illustrationer och rum. De ligger där och avmagnitiseras så sakteliga. Borde göra något åt det, föra över till digital form för att det som sägs där på banden kan överleva ett ytterligare litet tag.


Fyndet i källaren fick mig att söka på Sveriges radio och se hur mycket som låg kvar där i ett slags minnenas arkiv. Inga egenproduktioner längre men en hel del inslag om mig för mina böcker. Lite kul att gräva i sitt eget på det sätter och säga: "Jaha, så tyckte jag då", eller "Det där sa jag ganska bra"!
Kolla och lyssna själv ur dessa inslag. Tycker det är lite kul.

Men vem ska lyssna?