Väntade 40 år på Dame Emma Kirkby, förra veckan fick väntan ett slut

Foto: Mimi Rogstad

Alltså, min bakgrund är drömmen om sång.
Det höll inte hela vägen, bara en bit och tillräckligt för att hinna möta den sköra, längtansfyllda, ibland tårdrypande, kärlekstörstande och passionerade Elisabethanska sångskatten.
Harvade mig genom åtskilliga som countertenor. Fick konsertera en del, då under 70-talet när jag bodde i Norge; NRK, Nidaros, UKA, Muchmuseet, 17-maj för att nämna något.

Tidigt mötte jag denna klockrena Emma Kirkby på inspelningar. Förundrades och förfärades, det förstnämnda över hennes allvar och lekande lätthet, det sistnämnda över min egen valhänthet i röstorganet.
Vi låg nätterna igenom, jag och mina gelikar, i mörka rum på vardagsrumsgolv med Emma Kirkby på högsta volym och vi njöt och tårades och levde med och nästan leveterade från våra platser.
Följt med på skivtallriken och senare i kasettdäcket i ateljén, i Walk-man, i CD-spelaren, i musikanläggningen, i stickan, i molnet. Denna Dame har jag levt med längre än någon av mina tidigare fruar eller flickvänner och älskat högre.

Så, Kristina och jag, vi följeslagare som kunde ha levt tillsammans minst lika länge som min relation till Dame Emma Kirkby om omständigheterna varit annorlunda, har vi samma erfarenhet, samma längtan, samma passion både i livet med varandra och med musiken och Emma Kirkby. Där vi möts i allt.

-Jag har längtat efter det här mötet i 40 år, sa Kristina.
-Jag har längtat efter det här mötet i 40 år. sa jag.
   Och det var alldeles sant.

Så satt vi där, längst fram i Ersta Kyrka förra helgen. Andäktiga.
Helt magiskt makalöst och nu med ett helt livs erfarenheter i rösten.
Kristall, uttryck, passion.

En väntan i 40 år och väntan var inte förgäves.

(Hur det gick med mina egna ambitioner, "joråsatt", efter en duett med Carl Høgseth i Munchmuseets konserthall bestämde jag mig för att gå en annan väg. Jag slöt sången. Men för tre år sedan återknöt Kristina och jag varandra. Hon som fortsatt sjunga sedan vi gick skilda vägar för 40 år sedan. Lockelsen var bred, stor och passionerad så jag tog upp sången igen efter dryga 30 år och började som korist i Nicolai Kammarkör och där i kören tillsammans med Kristina och där på första bänk med Emma Kirkby och Jakob Lindberg ångrar jag att jag inte fortsatte den dagen jag bestämde mig, men inser att jag då fått annat att bestyra. Jag ser min tid som nu är och jag är nöjd! Mycket nöjd!)