Det räcker med att säga:
"Känn solens hetta i nackan. Den dammiga grusvägen. De röda smultronen som lyser i solen och så handen med smultron upp till näsan, dofta".
Det spelar ingen roll var man befinner sig, på jobbet, på flyget, på tåget, på landet, i TV-soffan. Smultrondoften och sommaren minns alla som varit med om den. Även om handen är tom där i soffan så framkallar hjärnan doften och därefter minnena, man minns alla smultron man plockat, kanske satt på strå. Man minns med vilka smultronen plockades och den lena gräddmjölken som omslöt dem och smaken när tungan krossade bären mot gommen, sötman och sommarkärleken.
Vi har ett smultronland, eller fler. Jag har alltid haft en fäbless för smultron. Under kolonilottsåren odlade jag så mycket smultron att jag plockade och kunde koka smultronsylt att ha på gröten till barnen när de var små och det räckte hela vintern, sommaren på burk.
Alltså, smultronen har blivit en utgångspunkt när jag försökt beskriva alla de där olika slags minnena som framkallas av smak och doft och textur. Inte bara doften som sådan utan konsistensen, munnen är ju så taktil. Ett njutningsorgan för upplevelser och för minnen. Jag kan sitta och föreställa mig det jag smakat och känna konsistensen och smaken och doften och platsen, Maten blir en resa och det är alldeles fantastiskt.
