Det var ett av de märkligaste årsmöten jag någon gång varit
på. En fullständig förvandling, eller snarare, en tillbakagång till inbunden
nostalgi.
Det blev så tydligt.
Det här är en uppdatering gjord den 5 april 2014 efter samtal med den upphovsrättsjurist Stefan Tapio anlitat efter hembygdsföreningens flertaliga och flagranta övertramp mot hans konstnärliga integritet. Hembygdsföreningen tillbakavisar alla krav trots övertygande bevisning. Föreningen väljer att ta saken till domstolsförhandlingar vilket är sorgligt för att inte säga ganska så obegåvat. Mig veterligen har inte en ideellt verksam hembygdsförening någonsin fått schavottera framför skranket, men det är tydligen Anders Bobergs och hans styrelses önskan. Fortsättningen följer och eftersom styrelsen självt mörkar och inte ger medlemmarna någon information så är det här ni får läsa det senaste i fallet. I dagarna får Sollentuna Hembygdsförening ett brev med ytterligare information i saken från Stefan Tapios ombud.
Ni vet hur det är, människor som aldrig vågar, som stretar mot och som absolut inte vill vara delaktiga, de ger sig istället fullständigt hän åt nostalgi, vågar inte släppa taget om det förflutna eller ens vilja ha koll på en eventuell framtid. De vegeterar och värnar sina minnen, griper tag i kontrollremoten, det som varit, det som känns tryggt och skönt och de gör det utan insikt, utan att egentligen veta varför och utan att förstå att det ena inte utesluter det andra om man bara vågar. Verkar sakna förmågan att förvalta erfarenheter och förvandla dem till något nytt och sedan dra nytta av dem. Gosar hellre i det som varit och ser inte längre världen omkring sig. Hemska tanke, det är en sådan rädsla som är grogrund för främlingsfientlighet och då pratar jag inte bara mot människor som har mörka ögon och mörk skäggbotten, jag syftar på alla människor utanför.
Ni vet hur det är, människor som aldrig vågar, som stretar mot och som absolut inte vill vara delaktiga, de ger sig istället fullständigt hän åt nostalgi, vågar inte släppa taget om det förflutna eller ens vilja ha koll på en eventuell framtid. De vegeterar och värnar sina minnen, griper tag i kontrollremoten, det som varit, det som känns tryggt och skönt och de gör det utan insikt, utan att egentligen veta varför och utan att förstå att det ena inte utesluter det andra om man bara vågar. Verkar sakna förmågan att förvalta erfarenheter och förvandla dem till något nytt och sedan dra nytta av dem. Gosar hellre i det som varit och ser inte längre världen omkring sig. Hemska tanke, det är en sådan rädsla som är grogrund för främlingsfientlighet och då pratar jag inte bara mot människor som har mörka ögon och mörk skäggbotten, jag syftar på alla människor utanför.
Klasro Fiol, "Husband" på Hersby för några år sedan. |
Det handlar om en förening som jag fick förmånen att leda
under två års tid och som jag med måttlig framgång försökte styra över till att
vara en framtidsrörelse, en samling för integration och möten, en plats för
forskning, kunskap, förståelse; Sollentuna Hembygdsförening. Årsmötet i måndags var en sorgesamt tillställning.
Anders Erik Boberg |
Nye ordföranden Anders Erik Boberg (jo han är en i Bobergarkitektens
led) som under kuppliknande förhållanden, med lismande gamnacke snöt åt sig
ordförandeklubban förra årsmötet genom att säga att han inte, i motsats till
mig, ville satsa på ungdomar då ”ungdomar idag inte är intresserade av
historia”. (jag har hela hans tal på band).
Nu omger han sig av en stor samling jasägare vars medelålder
är kring 70 om inte högre. Jasägare som tar tag i det sista halmstrået av
nostalgi. Greppar sig fast innan döden och av rädsla för det mångfassetterade
och mångkulturella samhälle som trycker på från alla håll. Självfallet är alla
dessa också rädda för den ungdom de inte längre äger, ens i sinnet.
Det finns numera en raffinerad strategi i Sollentuna
Hembygdsförening att utestänga en hel rekryteringsbas (ungdomar) genom att
generellt och kränkande säga att ”ungdomar ändå inte är intresserade av
hisoria” och sedan vägra förpacka kunskapsförmedlandet attraktivt, göra nytt,
göra om, göra rätt.
Under årsmötet i måndags tog ordföranden ofta till orda och
talade om alltings trevlighet, om det lugn han lyckats åstadkomma i föreningen
efter den onämnbare och alla hans upptåg för moderna människor som
grafittiutställning, som återkommande lokalTV-inspelningar, som synliggörare, som
ständigt uppdaterade sociala media, som brödmässor i samarbete med och i
Turebergskyrkan i kombination med vårt eget brödbak i egna brödugnen och som
samlade muslimer, kristna och judar under samma tak för brödseminarium om
brödets betydelse, som slädpartier i rykande snö, som föreläsare och
utställningar/evenemang i seminarieform, som musikevenemang typ ”allsång på
Hersby” och Baba Blues i ladan. Allt det där är borta och har ersatts av
salvelsefullt prat om gemenskap och kaffe i hembygdsstugan. Alla nickade som
otvivelsaktiga ja-sägare, nickade instämmande, skrämmande.
Stefan Tapios affisch till den mångsdiskuterade graffitiutställningen på Hersby Hembygdsgård |
Sedan, efter alla val och det mest frapperande att föreningens egen kassör går mot valberedningens förslag på revisorer och föreslår en ”egen” revisor,
(det är emot all kutym att styrelsens egen kassör ska föreslå ”sin” revisor och
vad värre är när det påtalas att ingen i församlingen reagerar utan väljer
denne) så ska det bli underhållning.
Underhållningen består i en liten kurs i hur man
klickar sig fram på den egna hemsidan, men eftersom ingen tänkt på att koppla
upp sig till nätet blir det en smärre pannkaka av den genomgången som
egentligen enbart är till för att exemplifiera styrelsens, eller webbmasterns
(sambo med ordföranden) duktighet. Alla minns känslan när det kom upp felvända
dior ur en diaprojektor eller när diakarusellen hakade upp sig och man var
tvungen använda bändverktyg för att få det rätt, så kändes det. Verkan av
föreställningen blev bara pinsam!
Detta spektakel följs av en bildvisning av vykort och en
söndertittad film om Överby kvarn (en väderkvarn som renoverats och som
fungerar med rätt vind). Slutligen vädjar styrelsen om fler aktiva medlemmar
och gör det med orden ”Vi har det så trevligt tillsammans”.
Konservseminarium under skördefesten på Hersby. En fantastisk metod att "för framtiden bevara allehanda frukter" lyftes till framtiden. |
I själva verket, och det genomsyrade mötet, kommuniceras ett
grundläggande kunskapsförakt och i förlängningen ett kränkande förhållningssätt
mot de människor föreningen är satt att kommunicera. Dessutom är föreningen som
den nu famstår ett föraktfullt svek mot den generation som växer upp, en
generation man alltså medvetet håller utanför, distanserar sig från genom att skapa
en grundplattform som mer närmar sig ytliga självspeglande pensionärsaktiviteter
än framåtskridande äventyr baserade på kunskap som kan locka.
Filip Lindström, en av utställarna på graffitiutställningen Hersby Hmbygdsgård. |
Det är tragiskt att en gammal förening, firar för övrigt 80
år i år med middag på Star Hotel (varför inget firande bland ungdomar på
Satelliten?), som skulle kunna betyda så mycket för kommunen/hembygden inte gör
det utan väljer att vara en klubb för inbördes beundran vilande på en hög
sargade artefakter.