Så där såg det ut, bruksmat, drängamat, statarmat.
Paltbröd till vardagens alla måltider.
Nu tillhör jag
paltbrödsälskarna, men enahanda som paltbröd ständigt är väl inget att föredra trots kärleken till densamma.
Tänkte, att som barn fick jag vänta, dagar, veckor, månader på att bli serverad paltbröd. Om jag föreslog paltbröd till en vanlig vardag på sommarhalvåret sa morsan att det inte var sommarmat, då skulle man äta lättare, så jag fick vänta till vintern. Och när vintern kom var det inte alla som var överens i familjen att
paltbröd utgjorde den ultimata måltiden kompletterad med rimmar stekt fläsk och bechamelsås. Syskonen som var petiga med allt man stoppar i
munnen protesterade och eftersom dessa utgjorde flertalet fick jag vänta.
Kom på att jag är vuxen nu. Jag kan servera mig paltbröd som det behagar. Om sommaren, ja och vintertid ofta.
Paltbrödskakan bara följde med som i en ohejdbar rörelse från hyllan. Bröd den i stycken, kvartar och blötlade samtidigt som jag skar tunna skivor av grisnacke och snabbrimmade på tallrik. Längst tid läggs på såsen som ska kokas ur all mjölsmak.
Tio minuters saltning räcker om köttskivorna är tunna. Skölj dem i vatten och sätt paltbrödet på kokning. Brödet ska kokas så att det är mjukt rakt igenom men ändå hänger ihop stabilt. Såsen är snart klar, mjöl/smörredning, en skvätt grädde och röd mjöl. Den ska ha en krämig och luftig konsistens. Fläsket bryns, bäst långsamt, men inte på så svag värme att fettet smälter ur utan får stekyta.
Sådärja! Servera.