måndag 30 juli 2012

Trädgården ett moras eller ett djungelhelvete





 Tre saker spelade in:
Kylan, regnet, tiden.

Trodde jag var alldeles i tid, men det var jag inte, jag var långt efter, längre efter än någonsin. Hade tydligen annat att göra. Det blir väl så ibland och så kom våren som var kall och konstig, det regnade och regnade, sniglarna väcktes till liv, vinbärssnäckor, åkersnigel (små illvilliga grönsaksätardjävlar i miljarder) och mördarsniglar. De kapade bönorna jäms med fotknölarna, bara bondbönorna klarade sig hyfsat, av två hundra andra blev det bara två plantor värdiga.

Rödbetorna stannade halvvägs.


Grönkålen växer sig riktigt fin, julen är räddad och julpotatisen åker i jorden denna vecka annars står sommarens potatis okupad, det har regnat så att lerjorden blir lervälling så fort man rör den - inte ens dillen och koriandern kom upp.

Tittade i kryddlandet och mina perenna kryddväster trängs så in i helvete att jag till hösten ska flytta om ordentligt. Ogräset tävlar om gunsten, men kommer att förlora - sådde salladskål bara för att djävlas. Jag gör om allt. Jag gör om alla odlingsbäddarna, rationellare - det kan nog bli vildvuxet ändå, för det är nog det vilda, tätvuxna jag varit ute efter tidigare, det där prunkande som gör att jag knappt kommer in själv. Kanske går att uppnå ändå



Gråärterna kryper efter jorden, har inte pinnat upp dem, har inte haft tid...eller kanske ens lust. Lusten förtas av det underliga odlingsvädret. Nu är det äntligen bra, jag hade älskat trädgården om fukten och värmen lagts på en bra inledning - då hade det varit perfekt.

Do not look back!

Finns egentligen ingen anledning för det finns inget som går att ändra. I höst om möjligt, gräver jag om, fixar till, gödslar, kalkar, jordförbättrar med ett lass finkornigt grus -djäkligt jobbigt, men hellre det jobbet än att ha det som nu för det är bara sorgligt. Måtte hösten komma befriande snart så man får börja.

Ibland undrar jag varför jag bryr mig så mycket om lågavkastande, känsliga gamla sorter av allehanda och varför jag inte bara skiter i det och odlar mindre präktigt med utsäde som är anpassat som salladsbönderna närmast mig (begriper inte hur de får i sig alla onyttiga blad och snart rostar säkert jorden så mycket järnpellets de lägger ut för att få ha salladsbladen ifred från sniglar.) Man kanske skulle bli "sån", normal alltså och inte bry sig om de linnéanska smultronen, Ahlströmers potatis, gråärtorna, bönorna med historia.

Benzpyrenenedsmutsade vägkantssmultron


Nu har jag så det räcker till årets smultronsylt och årets hallonsylt. De små plantorna som jag erövrade från Hammarby som i sin tur erövrat dem i original från Råshult där de vuxit sedan Linnés dagar, denna typ av smultron som på den tiden kallades jordgubbe långt innan man visste vad jordgubbar skulle bli. I alla fall har dessa smultron en osannolik sötma och en smultronsmak få förunnat att smaka - mycket bättre och mycket mer än benzpyrenenedsmutsade vägkantssmultron hur solvarma de än kan vara.

tisdag 24 juli 2012

Soffa och två Karls Rüdigerfåtöljer (Mono) säljes förmånligt


Det är väl inte sådär comme il faut att annonsera på den egna bloggen, men jag gör ett undantag för att ge läsare chansen innan jag slänger ut det hela på blocket rent kommersiellt.

Jag säljer nu min soffgrupp signerad Karl Rüdiger, en av de bättre designerna på Bolia och känd för sin fåtölj Mono.


Fåtöljerna (2 st) har några år på nacken och soffan lite över två år. Tyget är röd ull och vad ska man säga...fåtöljtyget är lite slitet i kanterna eller snarare patinerat och soffan är inte helt fläckfri. Tittar man noga är soffan också lite hängig vid ena karmen i tyget. Medföljer tillverkarens egen ulltvätt för soffor och pedanter.

Nypriset vill jag minnas låg för hela gruppen, (den stora soffan och de två fåtöljerna) i häradet 18-20000 eller till och med mer.

Nu frågar sig vän av ordning om det är så illa att han, den där Tabberaset, tvingas sälja bohaget för att få det att gå ihop?

Nej så illa är det inte, men sedan morsan gick bort i våras och farsan flyttade till ett boende där han blir omskött och omhändertagen och har sällskap har det blivit en hel del grejer över från barndomshemmet. (Herregud jag flyttade hemifrån för exakt 44 år sedan!)

Dessa, alla nostalgikickar, ska in i mitt radhus i veckan och det är för att få förnyelse och luft som jag vill bli av med soffgruppen - kommer att sakna den röda färgklicken hemma något våldsamt.

Låt säga 2.500 för soffa och fåtöljer allt i ett vid snabb affär.
(Ändrade priset sedan jag tagit ut soffan i solen, den har en och annan skönhetsfläck.)

Maila mig på lager (alfakrull) tabberaset.se


(Och jag som en gång i tiden lovade mig själv att aldrig äga mer än att det gick in i en folkvagn)




måndag 23 juli 2012

Charmigt hett - jam vun zeen moo - sallad på fläsk, glasnudlar och chili



Grillningen igår gav två skivor härligt fet grisnacke över. 

Raskt kokades upp vatten och i det fick glasnudlar av lämplig mängd mjukna. Köttet skars i "remsor" och tossades med fisksås, lime och chili (hemgjord torkad hårt rostad och sedan krossad). De heta nudlarna över och så blanda med friska hjärtblad av selleri.

Varsågod, hetare en kärlek.

söndag 22 juli 2012

Grillning - grisnacke med grönsallad och BA


Ibland får man vara som folk är mest, åka pendeltåg och sådant där, eller att grilla till exempel.

Så var det det här med vädret. Därför var det lite av premiärkänsla först idag, mitt i sommaren, bara för att det var uppehåll.

Tvåtimmars marinad av olika skvättar: Grovt krossat vitpeppar, fint skuren rödlök, fisksås, pojkesoja, ostronsås, en skvätt rosévin och så rikligt med goda olivoljan.

Grillen het, vänd köttet ofta - det är en dödssynd med bränd gris.

lördag 21 juli 2012

Japanskt förtecken, inget annat - på årets sista rårörda rabarabersaft



Blev bara en sådan vackert röd färg. Nu har vi till sällsynt sköna njutningsstunder i vinter. Fryser in råsaften och sötar efter vart. Faktiskt så är råsaften alldeles utmärkt som en tuff alkoholfri apretif, sötad tävlar den outspädd med den mest aromatiska likör.


När jag nyligen fyllde några år hade jag fem liter outspädd och måttligt sötad rårörd rabarbersaft som alkoholfritt alternativ parallellt med en djäkla massa starkvaror.

Av brännvinet smuttades bara total några deciliter, av rabarbersaften blev det soprent.


Jag har skrivit så mycket tidigare om rabarbersaft att det är onödigt att upprepa, följ bara länken, men använd en deciliter mindre socker per avrunnen saft och fyll på plastburkar med lock och frys istället,

torsdag 19 juli 2012

Broskben som gnagisar och len gratäng på blomkål med grädde, ägg och smör - Det mina vänner är LCHF!



LCHF-köret fortsätter. Man gör så GOTT man kan. Broskbenen brukar jag köpa i Hötorgshallen, men har hittat denna förbisedda styckningsdetalj med så mycket smak i på   City Gross Stinsen - en butik som jag egentligen givit upp hoppet sedan grönsaksavdelningen misshandlats å det grövsta (verkade vara bättre nu).

Delar broskbenen i "munsbitar" med vilket menas lätt hanterbara att gnaga. Kör sedan exakt tio minuter från första pyset i tryckkokare*. Blandar en marinad av mörk kinesisk soja, fisksås, pojkesoja, en doft av spiskummin, en hög med krossade vitlökar, nymortlad vitpeppar och en skvätt nypressad lime.

Ta ur broskbenen heta ur tryckkokaren och vältra runt i marinaden. Låt stå och dra tills svalnat. Hetta upp rejält med olja i stekpannan (tills en strid ström av bubblor flyter upp från en nedstucken ätpinne - då är det tillräckligt hett). Stek/fritera tills riktig färg. Lägg upp på papper att rinna av och servera med gratängen.

Jo just det, innan broskbenen kokas så får ett helt blomkålshuvud en duvning i tryckkokaren (exakt fem minuter från första pyset). Ta upp med hålslev och låt rinna av. Lägg i oljebestruken ugnssäker form och skär ner i småbitar. Ta tre deciliter grädde med två hela ägg och vispa samman, salta. Riv en rejäl bit god ost och rör ner i smeten. Häll över och gratinera tills det hela stannat, kanske 15 minuter 200 grader, mellersta ugnsnivån. *Koka sedan broskbenen i blomkålsspadet.

Servera med en nam prig bun





Hallå - smultrontajm, eller konsten att med framgång och god smak för vintern bevara sommarens smultronminnen på burk.

När jag fyllde år nyligen fick jag en smultronplanta. Har ännu inte kunnat göra en botanisk analys så jag vet inte riktigt vilken sort det är, stora söta goda bär har den i alla fall.

Hörrni, jag har läst på. Märkligt nog har det fastnat. Återkommande skriver jag för andra om smultronen, från de tidiga dolda av skogen, framkallade till parkerna, njutna av 1700-talets habitueer och så småningom korsade med virginiabär och chilenska bär att bli Fragaria, jordgubbe. Men så fiffigt var det på den tiden att de stora parksmultronen redan då kallades för jordgubbar utom att man då ens visste att de framtida stora söta midsommarframkallarna skulle vara "jordgubbar" i egentlig mening. Smultronsemantik.

Nu slumpar det sig inte bättre än att jag samlar på olika slags smultron och tyvärr också lagt ett jordgubbsland. Tyvärr skriver jag för jag hinner knappt hålla det i ordning. De växer hipp som happ och utan nätteckning som ungtrastarna alltid trasslar in sig i.

Som trädgårdsodlare finns de några få genvägar att ta. Jag gör det ofta, utrustad med en liten sekatör och en liten spade, kuvert och en penna att skriva vad som är vad. Botaniska parker är institutioner som är glada över att det finns folk som vill sprida vidare, ta till vara gamla sorter, förvalta och bära vidare.

Råshultssmultron

Jag tog tre små revor av vardera Fragaria Vesca Monophylla från Linnés Hammarby och hans omskrivna "mullbänk" alldeles vid stora huset. Och det slår mig att jag i skrev, när jag skrev om den stora stölden, att jag nämnde i förbifarten om Råshultssmultronen som också togs som små revor.

Jag planterade Råshultssmultronen till vänster och de skygga enbladiga (monophylla) till höger i en pallkrage med trädgårdsjord, sand och kompost.

Monophyllan har inte haft en chans - det är väl därför den hart när är utrotad (Nej förresten, det är förmodligen för att den har i stort sett oätliga bär, monomphyllan är mest botaniskt intressant, tänkbart ur ett korsningsperspektiv).

Råshultssmultronen bär frukt stora som virginialienses och söta som en parfymbutik, djädrar - förstår Linnés fäbless för denna sort. Jag kan inte minnas att jag tidigare smakat en sådan fullständig smultronarom som verklig. Faktiskt lite åt det syntetiska smultronläskhållet.


I morgon ska vi dit och plocka av allt moget från Råshultsplantorna och blanda med mina, eller snarare Linnés, vita ryska smultron och så blir det kok med syltsocker, bara hastigt och ner i små dagskapslar av plast fvb in i frysen. (Mer om vita smultron och smultronsyltskok här) I vinter, när snön yr och det är -30 som det brukar vara här i Rotebrosänkan straxt syd om skansen där Sverige en gång förlorades åt danskarna 

(inledningen till Stockholms blodbad 1520 då Sten Sture illa utrustad först förlorade borgen vid Almare Stäket och drog sig tillbaka till den gamla försvarsskansen med en "rote", därav namnet Rotebro, och där krossades fullständigt...).

Då, när det är så djävligt, är smultronsylten det bästa man kan äta till rågmjölsgröt! eller till en ost värd namnet.

Smultronhistoria...HÄR!

onsdag 18 juli 2012

Den som skriver att LCHF är trist, får skylla sig själv


Jag har fått mail från övertygade fantaster och jag har fått kommentarer över min Facebook: LCHF är bara precis så trist man själv gör det till.

Håller dock fast vid att variationsrikedomen är begränsad, i alla fall mätt till vanan.

Fick ett snabbt tips, dessutom ett faktum jag sorterat bort för att istället haka fast mig vid fläsk nöt och ägg:

Skaldjur, ostron och nötter!

Sagt och gjort, valde bort ostronen som på våra breddgrader inte blir aktuella förrän första R-månaden...(agrusti?)

Slog en majjo snabbt som attan. Vände ner en, nej två, handfullt med räkor, lika mycket kräftstjärtar, stora musslor och drygade ut med hårdkokta ägg i kvarter samt en burk crabstick i lag (fast utan lagen förstås). Så vände vi runt och åt med förskräckligt god min. Eller vad är det nu hon brukar säga?

Jättegott!

tisdag 17 juli 2012

Odlingsåret åt helvete - tidsglapp och dåligt väder


Do not look back!
Så lätt så att säga när det mesta regnar bort, när alla bönor utom tre kapats jäms med av hungriga blöta slemmiga mördarsniglar, när gångarna blir som lervälling och allt bara ligger ner, nedslaget av slagregnet och smutsigt. Så geggigt i landet att det nätt och jämt ens går att kupa potatisen.

Ogräset tar över i likgiltighetens spår.


Tog ett nappatag igår för att åtminstone ge kryddlandets perenner en chans och innan ogräset fröade av sig.


Plockade jordgubbarna, räddade bären från att spolas bort. Vita smultronen var urätna, men de Linnéanska jag "snodde" från Hammarby i fjor täcker nu en hel odlingsbänk. De har till och med konkurrerat ut de långsamväxande, förvisso osmakande, men unika, enbladiga från mullbänken uppe vid stora huset. Hittade några att plantera om till skyddat solitärt läge.

Så kan jag ändå njuta av rosorna, men som när den fattige saknar sked hittade jag inte sekatörn.
Tar en vända upp i kväll med kniv och sekatör för att ta in prakten.


Nere i hallen står kanske fem kilo rabarber som nu ska tvättas och fragmenteras till rårörd saft för hösten (ljuvlig både isande kall som törstsläckare och hetvärmd som alternativ till glögg).

LCHF, känns tradigt om man inte varierar, men kött är kött är kött







En vecka har gått och som vi stampat i köttaträsket och viftat envist för att variera - det är inte så förbaskat lätt.

Läste en hemsida för en av landets fåtaliga LCHF-restauranger, "fifan" så tråkigt, gör trettiotre gånger mer varierat och godare hemma. Kanske dags för våra verkliga matinnovatörer att göra en insats. "Fine dining LCHF!"



Räddades igår av nyplockade kantareller och grädde, fantastiskt avbrott. Till detta först tryckokarkokta broskben sedan stekta med vitlök. Sent på kvällen. Från lunchen sparade jag hastigt stekta skivor entrecote till frukostmaten.

Av skivorna blev det en hetare thailändsk köttsallad, fisksås och soja över, vitlök och chili.

Äggröra på tio ägg och vispgrädde och så rejält rimmat stekfläsk. För en start på dagen.


Framme står nu kallt stekfläsk i skivor i sitt eget stelnande stekflott. En bunke med jordnötter och så köttsalladen - allt att ätas av senare under dagen när andan faller på.


Har alltid tyckt att broskben är av alldeles speciell njutning och en förbisedd styckningsdetalj, marinerade efter att fått en duvning i tryckkokaren på en kvart är de klara för antingen fritering eller stekning i smör. Låt dem gå längre än Du tror, då blir de bra!


Så tänkte vi - äsch, vi går ut och äter. En männscha som är känd och med en viss anknytning, tipsade mig om ett ställe i Tensta, ett riktigt hål i väggen och med tradition från Punjab. Varit där tidigare och fann det lustigt och bra.

Det går ju inte att gå ut och äta när man är fundamentalistiskt lagd med kosten. Vi får stavgå istället och äta hemma.

måndag 16 juli 2012

LCHF ett vardagsproblem



Jag tillhör de där slags njutningsmänniskorna som först när det är för sent uppdagar att något måste göras.

Ett exempel bara - under åren har jag, med jämna mellanrum, slagits med ett, förvisso klädsamt, men inte särskilt hälsosamt, trivselviktsproblem på 15 - 20 kilo.

Vid ett flertal tillfällen har jag beslutat mig och raskt omvandlat min vardag till en LCHF-vardag, inte sällan med rent fundamentalistiska förtecken.

Ser ett mönster i det där och fattar min egen skyddande terminologi när jag kallar överviktsfetman för "trivselviktsproblem"! Hemfaller åt ren och skär bantningshysteri när  de stora rockarna, fluffiga tröjorna och de "baggiga" jeansen ska bytas mot slimmade festskjortor, tighta T-skirts och kortbyxor, för att inte säga att endast vara iklädd badbyxor vilket sker sällan numer och jag vet varför.

Häromveckan läste jag om en nära bekant som lassat av sig åtskilliga kilon och nu var rädd för att betraktas som magerlagd. Jag kommenterade omedelbart att min självbild är "senig, mager, brunbränd och stark" och att jag gärna vill uppfattas som magerlagd.

MEN, och det är problemet, att sitta i taxibilen under långpannor och vara utlämnad till möjligtvis vanliga lunchställen, eller vilket Gud förbjude; Statoilkorvar eller hamburgare det ÄR ett problem.

Snabbt har jag pöst över alla breddar, och när inte ens linnebyxorna från i fjor sommar går att knäppa igen är det återigen dags för drastiska LCHF-åtgärder. Men hur är det då med lunchproblemet?

Det här är en av lösningarna;
1) Ett och ett halvt kilo Entrecote (köps med fördel på ICA Maxi för tillfället för 99 kronor kilot, Irländsk, snabbframställd, omogen och går inte att använda till annat).
2) Skär kyrkfönstertunnt och marinera i några matskedar fisksås, några matskedar "pojkesoja", kinesisk mörk soja, en skvätt olja, rikligt med nykrossad vitpeppar, vitlök som krossats, korianderfrö. Låt stå svalt i några timmar.
3) Sätt varmluftsugnen på 80 grader (kolla tempen med digitaltermometer.
4) Köp på Er ett sådant där nät som är livsfarligt att lägga på grillen. Bred ut på grilleracken och sätt en långpanna under för droppet.
5) Lägg ut köttskivorna så brett som möjligt och torka, tar bara några timmar - det ska inte bli fnösketorrt utan ha lite köttkärna. Bevara mellan smörgåspapper i öppen låda i kylen.

Jag lovar - man kan inte sluta äta. Bäst att ha i bilen och äta av när det blir för tråkigt. Ohyggligt smakrikt och mättande.

Nu har det gått en vecka av denna fundamentalistiskt hysteriska LCHF-diet. Resultatet? Ska kolla ikväll!


söndag 8 juli 2012

Enkel seafoodsallad, eller helt enkelt räkor, crabstick och norsk fiskpudding i bitar




Så enkelt, men skulle väl egentligen lagt ner ett extra kol på att handpilla räkor istället för att ta genvägen över industripillade i lag. Nu fick det bli så för enkelhetens skull.

Lika mycket för enkelhetens skull fick det bli färdigsköljd sallad av modell "fransk" och så i stället för bläckfisk eller annat "fiskigt" så fick det bli den utmärkta norska fiskepuddingen (som jag har nostalgiska minnen av från mina många år i Norge) skuren i decimeterskuber.

Crabstick görs med smakgivare och av sejfilé. Jag kan inte rå för att jag tycker de är goda, både i konsistens och i smak då påminner om den konserverade camtjatkakrabban som jag är uppvuxen med och som var superpopulär i medelklasshem under femtiotalet där den serverades som små cocktails.

Det knapriga, för det behövs, blev krossade färdigproducerade crossini med vitlökssmak.

Var trots allt ambitiös nog att slå en egen majonäs, en mild vit och luftig utan senap och på sockerrörsvinäger som har en viss sötma bakom det ganska ilsket vinägriga.

Sådär ja, det blev en matig middagssallad i veckan som var. Gjorde så mycket att det räckte som pålägg till frukostmackan morgonen efter också.

(Hårdkokta ägg ska det vara också, skivade)

lördag 7 juli 2012

Om Picknick i Sveriges Radio Stockholm P4




Det är ganska fantastiskt vilket genomslag lokalradion fortfarande har, och man blir glad över att människor över lag tydligen och i alla fall lyssnar på radio - denna magi där man solitärt bygger sin egen scen efter ljud och stämning.

Jag sitter med en hel flyttkartong med kassetter till kassettdäck och har så smått börjat sortera detta stora ljudmaterial. Här hittar jag långa dokumentära reportage och små korta nyhetsrapporteringar, en del säkert 30 år gamla som ändå och förvånansvärt känns "alldeles nyss".


Ambitionen är att lägga detta digra material på hårddisk istället, fan tro't att jag klarar det för pensionering, men då kanske, om något, och om min freestyle håller. Alltså är vi framme i den den där lagrings eller arkivfrågan. Visst materialet ligger där men det finns knappast att få tag i en motor att spela upp det. (Hittade förresten ett gäng floppydisks häromdagen i en låda. Jodå, jag har en gammal datorhäck som står på vinden utrustad med en läsare, men den är så gammal att materialet sedan inte kan läggas över i en modern burk)

Hursom var jag tillbaka i gomorronprogrammet i Radio Stockholm i fredags för att dela kunskaper om mat och måltid, tradition och historia.


Morgonen handlade om detta urbota dumma påhitt som går under benämningen Picknick (alltsedan 1600-talet).

En Picknickmåltid kan göras hur enkel som helst (och bör enligt namnet göras så enkel som möjligt) men kan också byggas ut till fullständigt galna måltider i det fria.

På frågan om vad som är den ultima picknickrätten, hasplade jag ur mig "kall ugnspannkaka med stekfläsk och lingonsylt", men det var först efteråt som jag kanske fattade hur bra just pannkaka är som picknickmat.

Annars är det praktiskt med thaimat. En thailändare vägrar inordna sig i mönstret efter frukost, lunch och middag. Han eller hon äter när hungern sätter in och den är ofta och frestande varför man i Thailand gärna och alltid har mat med sig i diverse fiffiga anordningar.

Därför tycker jag gärna man kan stjäla idén med torkat kött och kaoniuw, det vill säga kladdris.

Sveriges Radios hemsida med inslaget om hur picknicktraditionen hittade till Sverige och inslaget om att skippa gladpacken och istället förpacka i hederligt smörgåspapper samt recept och bilder finns här.

söndag 1 juli 2012

Friterad thailändsk omelett efter sent nattpass i taxibilen



Gomorron alla glada somriga männ'sker.
Ja ja, morgonstunden körde jag runt med en massa intressanta sommarnattsfirare. Man undrar i sitt stilla sinne hur de okar.

Fylle? självklart! 
Dygna? jovisst, 
men taxi hem och sova ruset av sig resten av dagen.
Unga och ganska ofördärvade, så tänker jag att det hör väl till, jag själv var nog värre på min tid.


Loggade ut för en dryg timme sedan, efter bara några få häktiska morgontimmars jobb.

Bryggde kaffe från nymalda mörkrostade bönor. Bredde en präktig limpsmörgås med exrasalat smör och tre skivor prickig korv. Så stekte jag en thaiomelett. Vithet panna. två ägg rörs ihop, tillsätts lite pojkesoja och en skvätt fisksås. Olja i stekpannan så det nästan ser ut att ta eld och just då - i med omelettsmeten. Lyft äggmassan med en stekspade så att äggen rinner ut mot sidorna. När undersidan är frasig vänd omeletten och låt den bara hastigt steka vidare. Landa på en tallrik och ät med nam prig na rog (köp i thaibutiken, skitgod blandning av chili, tamarind, lime och sojabönsolja.

Allt bara blir sötare, finns det ingen måtta på sockerlösningen i glassen. Nu har jag hittat rätt - en utländsk glass!




Jag tycker om sådana där formuleringar: "Utländsk glass", det låter så 50-tal och jag minns salig morsan och hennes väninner vid pass 1959 hur de kom hem upprörda och pratade om någon "italienare på bussen". "För det måste han varit för det fullkomligt stank vitlök hela vägen från stan".

Några år senare, gnuggade Tore Wretman "en halv, men bara en halv vitlöksklyfta annars blir det för starkt" på insidan av en salladsskål av teak och han gjorde det i svart vit TV. (För er som inte var med då så ska jag förtydliga att det inte var själva TVn som var målad i svart och vitt utan själva programmet som var behäftat med en annan slags färg än kaskaderna från dagens burkar, en inre färg...man liksom fick föreställa sig färgerna)

Köpte i tur och ordning, 
tisdag - en Nogger, 
onsdag - en Dajmstrut, 
torsdag - en 88a.

Ärligt talat blev jag med mina sedan tidigare förhöjda sockervärden alldeles vimmelkantig för att sedan glassen fick motsatt effekt mot att vara uppiggande, ögonlocken bara föll, det var en förfärlig sockerchock. Så var aldrig hallonigloon med sin rena ofördärvade fruktsmak.

Uppe på Arlanda finns den en fördelningsyta för taxibilar. Man kör in där och sedan väntar man på förbeställning eller på att få bli framkallad till respektive terminal allt efter vissa miljöhierarkiska regler. Det där stället kallas "remoten". Där finns stora Bagdad kafé och lilla Bagdad kafé. På lilla finns en frysbox och där ligger glass, några av dem kommer från "Sveriges utlandsbageri" (smaka på namnet!). I kakdisken finns förutom bredda mackor även persiska baklavas och och smördegskakor.

Den lilla "sandvikaren" med våffeloblat kring en fantastiskt fin glass md saffran, rosenvatten och pistagenötter visade sig vara den höjdare jag letat efter, visst med sötma, men inte så att sockrande slår ut all annan smak.

Kommer Ni över den, eller helt enkelt måsta ha den nu, ring telefonnumret och beställ...tänkte jag, men det kanske är dumt, be istället närmaste återförsäljare av glass att ringa och beställa, den är så god att så snart man fått smak på den går succén inte att hejda.

Apokalyps i rosa - vädrets märkliga makt i natten





Det var en märklig kväll. Ett kort besök på ICA Maxi (jo dt här till de sällsynta fallen när intet annat val finnes att jag befolkar det stället trots vad jag tidigare erfarit), jag var redan utloggad för kvällen i taxibilen och skulle bara köra hem.

Tittade upp mot himlen som börjar företa ett overkligt lilarosa sken, som om o-år var i görningen. Det rosalila ljuset blev alltmer intensivt och hjälpte till att förflytta närvarokänslan från det verkliga rummet till ett fiktivt utan igenkännande.

I samma ögonblick som den där evighetskänslan, man ibland kan känna ensam på en enorm sandstrand med fötterna i havet,  infinner sig förstärktes förtrollning av at hiomlen fullkomligt öppnade sig. Så i såar att det blev omöjligt att köra, regnet piskade ner på vindrutan och inte ens högsta hastighet hjälpte att forsla bort vatnet. Det regnade så hårt att vatten med kapilär kraft trängde genom lister och vätte insidan på de motrdrivna sidofönstren.

Ensam for jag mot den lilarosa himlen och trotsade regnet så gott det nu gick. Det liksom strålade ut färgkaskader bortifrån Eds kyrka och längre över mot Mälarstranden. Väl genom upphörde allt och allt blev verkligt igen, som en vanlig kväll den sista juni.