Tre saker spelade in:
Kylan, regnet, tiden.
Trodde jag var alldeles i tid, men det var jag inte, jag var långt efter, längre efter än någonsin. Hade tydligen annat att göra. Det blir väl så ibland och så kom våren som var kall och konstig, det regnade och regnade, sniglarna väcktes till liv, vinbärssnäckor, åkersnigel (små illvilliga grönsaksätardjävlar i miljarder) och mördarsniglar. De kapade bönorna jäms med fotknölarna, bara bondbönorna klarade sig hyfsat, av två hundra andra blev det bara två plantor värdiga.
Rödbetorna stannade halvvägs.
Grönkålen växer sig riktigt fin, julen är räddad och julpotatisen åker i jorden denna vecka annars står sommarens potatis okupad, det har regnat så att lerjorden blir lervälling så fort man rör den - inte ens dillen och koriandern kom upp.
Tittade i kryddlandet och mina perenna kryddväster trängs så in i helvete att jag till hösten ska flytta om ordentligt. Ogräset tävlar om gunsten, men kommer att förlora - sådde salladskål bara för att djävlas. Jag gör om allt. Jag gör om alla odlingsbäddarna, rationellare - det kan nog bli vildvuxet ändå, för det är nog det vilda, tätvuxna jag varit ute efter tidigare, det där prunkande som gör att jag knappt kommer in själv. Kanske går att uppnå ändå
Gråärterna kryper efter jorden, har inte pinnat upp dem, har inte haft tid...eller kanske ens lust. Lusten förtas av det underliga odlingsvädret. Nu är det äntligen bra, jag hade älskat trädgården om fukten och värmen lagts på en bra inledning - då hade det varit perfekt.
Do not look back!
Finns egentligen ingen anledning för det finns inget som går att ändra. I höst om möjligt, gräver jag om, fixar till, gödslar, kalkar, jordförbättrar med ett lass finkornigt grus -djäkligt jobbigt, men hellre det jobbet än att ha det som nu för det är bara sorgligt. Måtte hösten komma befriande snart så man får börja.
Ibland undrar jag varför jag bryr mig så mycket om lågavkastande, känsliga gamla sorter av allehanda och varför jag inte bara skiter i det och odlar mindre präktigt med utsäde som är anpassat som salladsbönderna närmast mig (begriper inte hur de får i sig alla onyttiga blad och snart rostar säkert jorden så mycket järnpellets de lägger ut för att få ha salladsbladen ifred från sniglar.) Man kanske skulle bli "sån", normal alltså och inte bry sig om de linnéanska smultronen, Ahlströmers potatis, gråärtorna, bönorna med historia.
Benzpyrenenedsmutsade vägkantssmultron
Nu har jag så det räcker till årets smultronsylt och årets hallonsylt. De små plantorna som jag erövrade från Hammarby som i sin tur erövrat dem i original från Råshult där de vuxit sedan Linnés dagar, denna typ av smultron som på den tiden kallades jordgubbe långt innan man visste vad jordgubbar skulle bli. I alla fall har dessa smultron en osannolik sötma och en smultronsmak få förunnat att smaka - mycket bättre och mycket mer än benzpyrenenedsmutsade vägkantssmultron hur solvarma de än kan vara.