måndag 22 september 2008

Min Molla - släkt med Quinoa



Varje vår sticker de upp som rubinröda små juveler lite överallt i trädgårdslandet. Vi får tillräckligt för att kunna använda dem rikligt i sallader som ett extra färg och smaktillskott eller till att stuva bladen som spenat.
Min Molla är på ganska nära håll släkt med den ogräsmolla som växer vilt i Sydamerika och som förser oss med Quinoafrö och som nu marknadsförs som något en människa kan klara sig på enbart.
Jag är inget Quinoafan*, har försökt, men misslyckats. Jag frågar mig varför i herrans namn jag ska försöka gilla något som så uppenbart inte smakar bra. (Det är samma sak med wellpappssmakande fullkornsprodukter).
Varje år låter jag några mollor gå i full blom för att de ska fröa av sig. De är nästan självlysande mot det gröna som fortfarande dröjer sig kvar.

*Jag gjorde ett försök med Quinoa som jag tyckte var hyfsat gott, men då innehöll röran mer fet och dyr parmesan än Quinoafrö, så det så!